NYHETER
Lasse berättar att han alltid kommer först till fester – och går sist. Knepet för att orka är att ta sig en marmeladmacka på eftermiddagen och sedan sova en stund.
Foto: Andreas Lundberg
Lasse berättar att han alltid kommer först till fester – och går sist. Knepet för att orka är att ta sig en marmeladmacka på eftermiddagen och sedan sova en stund.

Lasse berättar om sin äldsta dotter Malin som är intresserad av släktforskning. Han var med henne till New Yorks Immigrationscenter bland annat, där de letade efter två släktingar till henne som försvann.

– När vi hittade våra gubbar så dansade vi ringdans där uppe, och jag har förstått hur viktiga just de gamla breven varit för henne.

I en av dina låtar ”Ungdomsår” är det en kvinna som klär av sig och sänker sig ner i det månbelysta vattnet. Är du väldigt romantisk?

– Ja, jag är nog det (skratt). Det är väldigt trist att romantik och kärlek fått vika undan för enbart sex. Man ser bilder av fjortonåriga tjejer i tidningar som sjunger ”I love you”, men som har en kroppställning som om de var med i Playboy.

– Ömhet är väldigt viktigt för mig också. I en av mina visor så skriver jag att ”Om du ändå var mig så nära att jag fick röra vid din kind”. Där har du det allra enklaste.

Du skriver mycket om sprödhet och känslighet också, ditt ideal verkar ligga långt ifrån det gängse oberoende och kaxiga?

– Ja, jag framhärdar. En rad som killarna i bandet reagerade på var faktiskt när en man undrar om det var kärlek han fått när hon hade strukit hans vita skjorta. Och det kan det väl visst vara. För mig är det en kärleksfull handling.

Stryker Eva dina skjortor?

– Säg vad hon inte gör. Eva jobbar ju med mig, hon sköter allt skulle jag säga, och vi är kärare än någonsin. Vi firade silverbröllop den 11 juni, så jag sa till Eva: får man något från staten då (skratt)?

Hur träffades ni två egentligen?

– Eva var förlovad med Barbros (Lill-Babs) bror, så jag kände henne redan. Vi förstod så småningom att det var vi två som passade ihop. Det har varit många fantastiska år, och vi har en underbar dotter Maria, som bor runt hörnet här, och som också har jobbat med oss de senaste åren, men nu pluggar hon media. Vi är ett jättegott gäng.

När Lasse fyllde år nu i maj var han i Göteborg där han hade en show. När han vaknade på morgonen kom en servitris till frukosten med en svensk flagga, en ros och en bakelse från Eva.

– Sån är hon, man är inte alltid hemma, men det går att göra något ändå. Det är väldigt mycket kärlek mellan oss, mycket värme. Trots att vi faktiskt jobbar ihop och är tillsammans nästan dygnat runt ibland så tröttnar vi inte. Det där uttrycket att det är bra att vara ifrån varandra, det tror jag inte alls på. Vi har kul ihop, Eva och jag. Vi kan dansa i köket här hemma.

– Vi försöker att göra varje måltid romantisk. Det är kanske enda stunden på hela dagen som man verkligen sitter ner tillsammans. Så tycker jag att man ska tända ljus och göra det vackert. Jag är rätt bra på blommor, det är jag som sköter om dem hemma. En annan sak jag blivit bättre på är att lyssna, när jag var yngre pratade jag mycket mer. Överhuvudtaget borde män lära sig att lyssna mer på kvinnor, och inse att allt inte snurrar runt oss.

– Beröra, tycker jag också är viktigt. Inte en dag utan smekningar.

Men Eva gillar inte att följa med på dina turnéer?

– Nej hon är aldrig med. För det är inte hennes värld att sitta och vänta i en loge på mig, och jag har min gemenskap med musikerna då. Då går vi ut och tar en öl och snackar. Jag tror att om Eva hade varit sån att hon höll mig i örat hela tiden så skulle den här kärleken inte ha överlevt.

Ni är väldigt toleranta mot varandra verkar det som?

– Ja, mina 47:or kräver frihet, och jag har ett stort behov av att vara ensam, men lika stort behov av att vara tillsammans med henne. Vi förstår varann.

– När vi bodde i villan i Tyresö brukade hon skoja med mig om ett äppelträd vi hade. Hon sa: jag nöjer mig med att konstatera att äpplet är rött och vackert, men du säger: tänk att trädet kan växa ur denna torra mark. Det är typiskt mig, jag ska liksom alltid gå vidare.

– Jag kommer ihåg när jag var uppe hos Malin senast och jag tog lilla Linn i hand och bara kände hur märkligt det är. Hur stort.

– Malin och jag har en väldigt fin dialog, vi är nog väldigt lika varandra. Du är min själs spegel, brukar jag säga till henne. Hon är både kosmisk och jordnära samtidigt.

Och du, du är väl en riktig solpojke?

– Ja, jag är en ljusbärare. Det är vad Malin anser i alla fall. Jag tycker nog att jag lärt mig mycket av henne. Hon är en häxa, säger hon till mig, det här förstår du dig inte på pappa (skratt).

Sedan drar Lasse den rätt fantastiska historien om när han och Eva åkte till Rom och på olika vägar fick till stånd en audiens att träffa påven. Han hade med sig ett kors som var Malins och lyckades både få påven att välsigna det, och få det hela på bild.

– Så där har mitt liv varit, jag tycker att jag får vara med om så mycket och jag tror det ligger ännu mer och väntar.

– Ibland tycker jag att det är så även när det gäller dikterna. Sätt dig ner, säger de, så kommer det.

Lasse målar också. Skivkonvolutet har hans egna bilder, av hus och svensk natur. Han har ett väldigt behov av att få utlopp för fantasin, och målningen tar han till när orden tryter.

– Jag kan ha tre stativ utställda här i lägenheten samtidigt. Men det är oftast på hösten jag målar, jag tycker om när det blir lite mer mättade färger.

– Man brukar säga att golf är det enda som en kille över 50 kan bli bättre i, men så är det inte för mig. Jag ska lära mig måla bättre. Det är roligt att få vara nybörjare, och upptäcka något nytt.

Finns det ingen hake med dig Lasse?

– Jag har haft svårt att ta till mig när det går bra. Det var Stig Järrel som var på mig om det. Han sa: du kan aldrig ta till dig en succé. Varför kan du aldrig säga: Åh, vad bra, nu går vi ut på stan och firar. Du säger alltid bara, vad gör vi nästa gång? Han riktigt skällde ut mig.

– Men så är det inte i dag. Jag känner att jag är den jag är och jag gör det jag gör. Jag har ju levt i en bransch där det är väldigt mycket tummen upp eller ner, mycket kritik. Men jag har klarat de här 36 åren som artist, med de våndor jag hade när jag skaffade familj och fortfarande var trubadur med osäkra inkomster och jag hade köpt hus och tänkte: hur ska jag ha råd med det här?

– Jag har upplevt att livet har varit så otroligt generöst mot mig, men jag är också väldigt tacksam för det, och jag bär en sorts tacksägelse inom mig.