– Kärleken till Andreas är mitt skäl att leva

Magnus Carlsson och bandet Barbados klev på allvar in på dansbandsscenen 1994 – och nu lyser stjärnan klarare än någonsin. Här berättar Magnus om sitt dåliga självförtroende, sina fobier och kärleken till Andreas Lundstedt.

1 av 2 | Foto: Maria Östlin
När jag träffade Andreas visste jag att det var honom jag skulle dela livet med, säger Magnus Carlsson.
NYHETER

 Hur söta får två pojkar bli? Inte så söta som sångaren Magnus Carlsson och Andreas Lundstedt i alla fall. Det borde vara förbjudet.

De är så söta att man får hål i tänderna av att titta på dem. De kliver ur taxin, i snarlika kläder. Vita tröjor och beige shorts och så kära att man blir bländad bara av att vara i närheten. Andreas är artist, dansare och Magnus pojkvän. De träffades i februari i år när Andreas var koreograf till showen ”Rickard + Magnus = sant”, som Magnus satte upp tillsammans med Rickard Engfors.

Nu är det egentligen bara Magnus jag ska intervjua, men de vill vara tillsammans hela tiden så Andreas följer med.

Och det gör ingenting.

För jag har en plan.

Jag håller på att bygga ett hus och det är så mycket arbete att jag kroknar. Så jag ska lura ut dem till tomten på Ingarö, och säga att jag vill ta kort på dem när de arbetar.

Säga att det kommer bli jättefint i tidningen, och lura dem att hjälpa mig. Och två jobbar bättre än en,

Andreas får gärna komma med.

Så beväpnad med en bandspelare, en kamera och denna smarta plan ska jag nog få mycket gjort i dag. Men först intervjun. Barbados. Hur kan man döpa ett band till Barbados? Man kan ju lika gärna kalla det Gotland. Magnus ler generat.
Ibland kan jag ställa Andreas mot väggen och fråga hur han kan älska mig

– Namnet Barbados kom till mest av en olyckshändelse. När vi hade vår första spelning kom vi på att vi inte hette något. Och det sista vi ville ha var ett typiskt dansbandsnamn. Så jag mitt klothuvud kom på att vi skulle heta Barbados. Det var en olycka i arbetet. Då tyckte jag att det var internationellt och flashigt.

Vad är du mest stolt över i ditt liv?

– Dels det här med Barbados som vi startade upp från noll och som sen blev jättestort. Det är något man kanske bara är med om en gång i livet. Och på det personliga planet är det att jag blivit vuxen och mogen och trivs med mig själv. Allt jag kände när jag var yngre, osäkerhet och så är som bortblåst. Jag vågar vara den jag är och är stolt över det.

Tycker du att du är vuxen?

– Nej, inte än. Men jag håller på att bli vuxen.

Hur är man då?

– Dom är väl? hmmm, knivigt. Vuxna är tråkiga så jag kommer nog aldrig bli vuxen.

Det är 30 grader varmt. Allt rinner bort. Så även batteriet i min mikrofon. Den bara lägger av, jag måste åka till Gustavsberg och leta nytt. Jag försöker fråga om de är sugna på att måla stugan när jag är borta, men de är sugna på att låna badbyxor och sola i stället. Så medan jag stressar runt i ett okänt affärscentrum guppar de omkring på varsin luftmadrass.

Har ni badat, frågar jag när jag kommer tillbaka.

– Nej, jag badar bara om det är 25 grader i vattnet, svarar Magnus.

Det är det. Svarar jag. Han erkänner att han är en badkruka och slingrar sig på tå bort till solstolen där vi ska fortsätta intervjun. Det ser väldigt märkligt ut.

– Ja, jag har en fobi mot att gå barfota på gräs. Jag vet inte varför.

Förklarar han inför mina frågande blickar.

Har du några fler fobier?

– Jag har ormfobi. Jag kan inte ens se dem på bild. Bara jag såg trädgårdsslangen här? Kolla, där den ligger ihopringlad?

Han tittar med fasa på den gröna, oskyldiga slangen. Ingen idé att hoppas att han vill vattna, med andra ord. Eller?

Du vet hur man ska arbeta bort fobier, va? Utsätta sig för dem i små doser. Vill du bekanta dig med slangen och vattna lite?

– Nej, jag har min egen lilla terapi. Jag har köpt en plånbok i ormskinn. Så varje gång jag vill ha pengar är jag tvungen att ta i den. Vad har jag mer för fobier? Som människa är man rädd för att inte räcka till. Det har väl med de där höga kraven att göra.

Vilka höga krav?

– Jag har alltid haft stora krav på mig själv. Men det grundar sig nog i botten på självförtroendet. Eller bristen på det?

Varför har du dåligt självförtroende?

– Det har mycket med uppväxten att göra. Jag var ju den där udda killen. Inte med i gänget, utan den konstiga typen som sjöng på skolavslutningarna och alltid blev vald sist i gympan. Det tar ju på självförtroende och det sitter kvar. Jag har nog större krav på mig själv än någon annan runt omkring mig. Jag är så jäkla envis och jag ser ju till att uppnå mina mål. Jag ger mig inte. Det är väl därför jag kommit dit jag är i dag.

Chatta med Magnus

På tisdag klockan 13 kan du chatta med Magnus på Aftonbladet.se.

Arkiv/Lars Magnus Carlsson

Caroline Giertz