”Stockholm är smittat av Dif-flunsa - den nya typen av djungelfeber”

NYHETER

Det är något speciellt med matchdag.

Man ser dem på varje restaurang och varje gräsplätt i Humlan - djurgårdarna.

Där går de i sina blårandiga tröjor, som djur i flock, och vallfärdar till vattenhålet, Stockholms Stadion. Här samlas hela Stockholms djuriska befolkning av Dif-anhängare. Hela Skansen, som bajarna skulle säga. Hela Stockholms Savann närmare bestämt.

Själv sitter jag tillsammans med en väninna och Dif-följeslagare på en uteservering och är ivrig åskådare till det som spelas upp framför oss. Även jag i blårandig matchtröja som jag stolt dragit på mig dagen till ära.

Vi höjer våra ölglas och skålar för den stundande segern. Vi är del av minoriteten, vi är tjejer, men även vi har blivit sålda på den nya roliga fotbollen.

Och det är verkligen något speciellt med matchdag. Det är som om även smygdjurgårdarna vågar sig ut i sina Dif-tröjor. Stockholm är smittat av Dif-flunsan, det är den nya typen av "djungelfeber" här ute på savannen. Som myggor tar vi med oss den överallt.

I Norrköpings karga landskap surrade vi. Tusentals blåa myggor som spred Dif-febern ute i landsbygderna. Och jag som inbiten hockeyfantast och nyvärvad fotbollssupporter, i ett hav av brölande grabbar, kunde bara konstatera att det finns liv på sommaren också, då hockeyn tar vila.

Jag ser mina jämlikar överallt och vi möter varandra med en nick och ett glatt "Heja Dif". En kvinna i blårandigt kommer gående med stolta steg och då hon ser min blåa utstyrsel spricker hennes ansikte upp i ett smittande leende. Vi vet att vi har något gemensamt, trots att vi annars skulle varit främlingar. Kärleken till laget, till röd-gul-blåa märket och till gemenskapen.

Det är något speciellt med matchdag.

Linda Öberg , Djurgården innebandy