”Jag var rädd, inte ledsen”

1 av 3 | Foto: PRIVAT
ANADE ALDRIG FARAN Josefine stod med ryggen mot den misstänkte gärningsmannen när han slog till henne med stenen.
NYHETER

HÖGANÄS

Josefine Boo, 13, stod på kullen och tittade ut över åkrarna.

Bakom henne böjde sig 15-åringen efter en sten.

- Jag vet inte, det bara flög i mig att jag skulle göra det. Jag vet alltså inte varför jag gjorde det, jag har inte den blekaste jävla aning.

Med full kraft slängde han den stora stenen i huvudet på Josefine.

Det var tisdagen den 8 maj i år, det var 19 grader varmt i Höganäs.

När lektionerna var över hade 15-åringen skickat ett sms-meddelande på mobilen till Josefine och föreslagit att de skulle träffas.

De cyklade hem och satte sig på en filt i hennes trädgård. Där åt de glass.

15-åringen säger själv att syftet med träffen var att han skulle berätta att han inte ville vara tillsammans med Josefine.

De cyklade till Höganäs utkanter

Det gjorde han aldrig - i stället cyklade de vidare tillsammans och hamnade i Höganäs utkanter.

Josefine pratade om hästar, hennes stora intresse.

15-åringen ville vissa guppen uppe på en kulle där han brukade cykla och leka när han gick i fjärde klass.

På vägen upp mot kullen kom tanken.

- Undrar hur det skulle vara att döda någon.

Han blev inte särskilt förvånad över tanken, den hade slagit honom förr, framför allt när han tittat på våldsfilmer. Och det hade han gjort ofta.

- Hur det skulle vara att skjuta någon, det har jag ofta tänkt, hur det skulle kännas.

"Vad fan håller jag på med"

Paret parkerar sina cyklar uppe på den ensliga kullen. 15-åringen visar guppen, men Josefine verkar vara mer intresserad av utsikten.

Hon står på kullens högsta punkt. Tyst.

Hon blickar ut över åkrarna där en bonde plöjer.

Samtidigt får 15-åringen se en sten på marken, den väger 2,6 kilo ska det senare visa sig.

- Jag tänkte nog, ska jag göra det eller inte. Jag tänkte mest för att jag ville ju inte göra så. Sedan gjorde jag bara det.

Josefine hinner aldrig uppfatta faran. Hon träffas i bakhuvudet, hon faller. Hon skriker.

Bara sekunderna senare är 15-åringen framme och tar stenen.

- Precis innan jag släppte så tänkte jag för mig själv - vad fan håller jag på med.

Själv hävdar han att han bara använt stenen två gånger. Obduktionen tyder på upprepade slag. I polisförhören beskriver han känslan när han står där intill den tysta livlösa flickan.

- Jag kände mig rädd för någonting. Jag kände att jag var rädd från topp till tå.

- Jag var rädd men inte ledsen.

Kastar bort mordvapnet

Han cyklar därifrån men efter en liten stund kommer han på att stenen med hans fingeravtryck finns kvar.

Han vänder tillbaka, tar den blodiga stenen med sig och slänger den på en åker. Sedan sätter han sig på en slänt och ringer mamma.

- Jag ville höra hennes röst.

Han berättar inget för henne och en kvart senare är han hemma. Han går in i badrummet och tvättar sina blodiga händer och sedan ber han mamma hjälpa honom med matteläxan. Hon ser inget konstigt i hans beteende.

Tar kontakt med föräldrarna

På kvällen är han ute med kompisar. Samtidigt har Josefines föräldrar börjat sakna sin dotter. Mamman ringer till 15-åringens mamma som ringer sin son på mobilen.

Han tar kontakt med Josefines föräldrar. Tillsammans med tre kamrater åker han dit. Mamman berättar i förhör att han då verkade upprörd och orolig. Och dessutom mycket engagerad.

Nästa dag hittas flickans kropp

15-åringen ljuger och säger att han och Josefine skildes tidigare på dagen och att hon då skulle cykla hem.

Han och kamraterna deltar hela kvällen i sökandet efter Josefine.

Om besöken hos familjen säger han:

- Jävligt skraj var jag. Sedan när poliserna kom dit också så blev jag så himla skraj.

Han tillbringar natten hos en kvinnlig bekant. Nästa dag hittas Josefine.

15-åringen hörs flera gånger de närmsta dagarna. Han vidhåller sin berättelse om hur de skilts tidigt, han går på minnesstund i kyrkan och kramar flickans föräldrar. Han skriver ett brev till dem:

"jag önskar jag hade följt henne hem, jag stör mig på det".

Han ritar dit ett hjärta och skriver "Till er från mej".

Kamraterna märker inget anmärkningsvärt med honom - mer än att han efter en tid skriver "No Fear" (ingen rädsla) lite överallt.

Han konstaterar själv senare att han höll masken inför alla. Även om det var jobbigt ibland. Han skaffade flickvän men varken för henne eller någon annan berättade han sin fruktansvärda hemlighet.

Han föll på en lögn. Polisen kontrollerade hans mobiltelefon och den visade att han haft flera kontakter med Josefin på eftermiddagen, vilket han hade förnekat.

Då började han berätta.

Rättegången börjar på fredag

Nu är utredningen klar och i går kom åtalet. Polisen är övertygad om att han inte berättat allt, det finns fortfarande frågetecken. Men på fredag inleds rättegången.

Den rättspsykiatriska undersökningen visar att han är psykiskt störd och därmed kommer han sannolikt att dömas till sluten vård.

15-åringen har alltid varit populär och har många kamrater.

Lärarna konstaterar att han inte varit så intresserad av skolarbetet.

Däremot har han varit vapenfixerad. Och hans uppsatser har ofta handlat om våld och att skjuta andra.

"Jag nästan hatar mig själv"

När eleverna en gång skulle illustrera kretsloppet ritade alla blommor och träd. Utom 15-åringen. Han ritade en person som satt på en annan människa och mördade den med en kniv.

I förhören beskriver 15-åringen sina känslor över vad han gjort med Josefine:

- Jag är jävligt sur på mig själv för att jag gjorde det, jag nästan hatar mig själv. Men jag tänker inte på det så mycket.

Pelle Tagesson