– Tjejerna slet i mina byxor

I år har han klarat 40 år som artist. Och är fortfarande stor. Det är inte många som kan skryta med det. Jerry Williams skulle kunna det.

1 av 2 | Foto: Kalle Assbring
NYHETER

 Fyrtio år? säger han förvånat. Ja, det är det kanske. Jag började ju 1961. Det var i alla fall då jag la ner att jobba som rörpulare. Men jag har inte tänkt på det.

Så det blir ingen jubileumsturné?

– Jag är ju ute och lirar nu.

Det är 32 grader varmt och vi är en kvart tidiga. Gondolens bar har inte öppnat än, men tro inte att vi får vänta i skuggan bland borden, nej då, vi får svettas ute i solen medan personalen fikar. Att säga att vi rinner bort räcker inte. Om det här hade varit en blinddate hade vi redan gått hem. Var och en till sig.

Hade du kunnat föreställa dig att du skulle hålla så länge när du startade?

– Nej, då tänkte man att om det håller fram till lumpen är det kanon och sen har man tagit ett år i taget.

Du låtsades att du var 21 i sju år, för att inte verka för gammal. ”Allt över 25 var kört”, sa du då. Blir du körd någon gång?

– Alla var 21, även de som var över 30, på den tiden. Och det är klart man blir körd nån gång, fast när vet man ju inte. Det finns gamla bluesgubbar som lirar tills de ramlar omkull. Jag tror aldrig man ledsnar på att lira, men under vilka former man gör det, det bestämmer man inte själv. Man får ta ett år i taget.

Jerry är alltså ute och spelar nu i sommar. Han är känd för att vara svårpratad när det gäller privata saker. Men han har en schäfer, Jarrow, som han tävlar med. Den pratar han gärna om. Så jag börjar med den.

Har du med dig hunden när du är ute och spelar?

– Ibland, om det passar.

Jerry har en familj också, sägs det. Den pratar han nämligen inte om.

Får familjen också följa med, försöker jag.

– Jag snackar aldrig om min familj.

Kunde just tro det. Så du kan inte ens säga om de åker med dig eller inte?

– Nej.

Varför pratar du inte om dem?

– Då funkar dom som ett jävla bihang till mig och det tycker jag är fel.

Det står inte ens hur många barn du har, inte i en enda artikel jag läst.

– Nej.

Hur många barn har du?

– Det säger jag inte. Det är många som har frågat men de har aldrig fått något svar. Det är bara att hålla tyst, stenhårt.

Är det ditt beslut?

– Ja.

Inte deras?

– Nej.

Hmmm. Han kanske inte vet hur många barn han har. Han kanske har 87 barn med olika älskarinnor och inte vill avslöja det för frun. Eller han kanske vill vara som Fidel Castro, en annan man som konsekvent vägrar tala om sin familj. Castro kan vara en förebild. Jerry är en av de få som fortfarande kallar sig kommunist. Och som demonstrerar på 1 maj.

Varför bor du i blåa Täby?

– Det finns andra där, även om kommunen är borgerligt styrd. Det finns ju både flotta villor och lägenheter där.

Och du bor i en villa?

– Det kan man kanske kalla det.

Vad skulle du kalla det?

– En gipskartong.

Säkert.

– Jag skulle aldrig ta hem någon journalist heller. Uuäh!

Nej, det har jag förstått. Du kanske har väldigt stökigt hemma?

– Nej.

Jättefult? Fruktansvärt dålig smak?

– Nej det är nog inte det.

Fullt med handklovar och konstiga upphängningsanordningar?

Erik Fernström, alias Jerry Williams