”Man blir ju aldrig svensk”

Hasan träffade svensktalibanen i Saudiarabien

1 av 2 | Foto: Fängslade talibansvenskens vänner om främlingskap och vägen till islam <fy />
NYHETER

ÖREBRO

Hasan har en bror som dog i strid mot ryssarna i Tjetjenien. Han har en vän som är fånge på Kuba, misstänkt för att tillhöra terrornätverket al-Qaida.

Hasan, som är 20 år, skulle i debatten lätt kunna stämplas som extremist eller fundamentalist, men så enkel är inte verkligheten.

Visst, Hasan uttrycker förståelse för talibanerna i Afghanistan. "Det bästa de gjorde var att skjuta sönder Buddhastatyerna", säger han. "Det var statyer som människor dyrkade, vilket är emot Skaparens vilja. Men statyerna var inga gudar. Det var lätt att skjuta sönder dem."

Hasan ler, men inte provokativt, fast han är medveten om att hans ord låter chockerande för en svensk liberal. Han ler därför att svaret är självklart.

Och visst, Hasan berättar om sin längtan till ett land där en muslim kan känna trygghet, ett land där man tillämpar sharia, den traditionella muslimska lagstiftningen, med halshuggning och stening och där kvinnor och män inte beblandar sig med varandra.

Vill bo i Saudiarabien

Saudi-Arabien, säger han, Saudi är landet han vill leva i. Det är inget perfekt muslimskt samhälle, man tillåter till exempel musik, men det är det bästa som finns.

Vi sitter i biblioteket i moskén i Örebro, en våning upp från Fredsgatan där vi då och då hör en bil passera i snömodden.

I december 1999 lämnade Hasans storebror Sverige för att kämpa mot ryssarna i Tjetjenien. Det dröjde inte mer än ett par veckor förrän telefonen ringde hemma hos Hasan i Örebro. En man sa på arabiska:

- Jag har goda nyheter. Din bror har dött. Vi hoppas att han är martyr.

Hasan är noga med att påpeka att ingen vet om brodern verkligen dog som martyr, för det kan ingen människa avgöra, blott Skaparen. Men man kan hoppas.

Förra året var Hasan på den pilgrimsresa som varje muslim ska göra en gång i livet, till Mecka. I Saudiarabien träffade han Ali från Örebro, samma Ali som nu är amerikansk fånge i Guantánamo på Kuba.

- Jag blev glad när jag såg Ali. Det var så länge sedan vi hade träffats. Jag frågade hur läget var. "Jättebra, man träffar många bröder här", svarade han. Ali trivdes. Han hade redan varit i Saudi i fem-sex månader. Han gick runt i moskéerna och lyssnade på de lärdas undervisning. I Saudi finns många som lär ut den sanna tron. Jag frågade om han klarade sig med pengar och så. "En massa bröder hjälper till", sa Ali.

Praktikant i moskén

Hasan arbetar som praktikant i Örebros moské. Han förestår den lilla affären med religiösa skrifter och kassettband med predikningar. Han hjälper till att städa.

Hasan säger att Ali började söka Gud på allvar för ett par år sedan.

- Han började komma till moskén varje dag. Han anlade skägg, fast det var ganska tunt. Ali hade inte så bra skäggväxt.

Hasan ler igen.

- Sedan åkte han till Saudi. Vi umgicks en del där. En gång spelade vi fotboll i Medina. Ali tyckte mycket om fotboll.

Det gemensamma för Hasan, Hasans döde bror och Ali är att de kommer från invandrarfamiljer, att de i tonåren var småkriminella och att de sökte Gud.

- Jag levde som alla andra och gjorde många dumma saker, säger Hasan. Jag stal i affärer. Snattade vanemässigt. Jag ville visa upp mig, få respekt, vara häftigast. Ingen fick vara starkare. Jag slogs mycket. Men det där ligger bakom mig nu.

"Man blir aldrig svensk"

Det gemensamma för Ali, Hasan och hans döde bror är också att de växt upp i Sverige. De har gått i svensk skola, de har umgåtts med svenskar, de har fått ta del av det svenska välståndet och de svenska värderingarna.

Ali föddes här. Hasans familj kom hit från Libanon när han var tre år.

Ändå detta främlingskap. Amer, en av den fängslade Alis vänner, säger: Man blir ju aldrig svensk.

Amer talar perfekt svenska, han läser på universitetet, han ser ut som en svensk. Vem som helst av oss kunde vara Ali, säger han. Och Ali kunde vara vem som helst av oss.

De jag talar med nämner ungdomskriminalitet som något självklart. "Jag levde som alla andra", säger Hasan när han pratar om sina stölder och slagsmål.

Sålunda var Alis väg till islam, och Hasans, och Hasans storebrors, självklart något hoppfullt, nästan ärofullt. "När man kommer upp i 20-årsåldern står man naken, oskyddad. Då vill man söka sig till säkerheten. Tron är säkerhet", säger Amer.

Avstår från musiken

När Hasan berättar om sin väg till tron låter han som vilken frälst kristen som helst:

- Islam är ett ljus. Man börjar inse att det finns något större, ett större syfte. Är det döden och inget mer? Nej, Skaparen har ett vidare syfte med våra liv. För mig gick det stegvis. Jag började be fem gånger om dagen. Jag avstod från dåligt umgänge, slutade beblanda mig med kvinnor, slutade lyssna på musik. Jag har älskat musik. Vi hade en rapgrupp. Gjorde egna texter. Men på grund av min kärlek till sanningen ... man mår inte bra av musik. Jag har kommit ut från det. I stället för att lyssna på musik lyssnar jag på Koranen och dikter.

I Mecka vandrade Hasan och Ali runt den heliga Kaba och Hasan säger att det var en så otroligt skön känsla att befinna sig där, vid byggnaden som patriarken Abraham byggde, platsen där Profeten fick sina uppenbarelser. Och de unga männen studerade Koranen och diskuterade hur man lever rättfärdigt. De var bröder i tron. Det var fint.

Hasan reste hem, Ali stannade i Saudi. Han kom tillbaka till Örebro sent på våren förra året. "Han var lugn men inte särskilt ivrig att prata", berättar Amer. "Han hade mognat. Han verkade sträva efter ett mål."

Amer frågade vad Ali hade för planer.

- Jag ska, om Gud vill, åka tillbaka och studera mer, svarade han.

Efter någon månad försvann Ali till England. Sedan hörde ingen av honom förrän han blev en stor nyhet, i egenskap av amerikansk fånge.

Moskén i Örebro är en fridfull plats. I bönrummet sitter en man från Kurdistan på golvet och läser Koranen. En man från Somalia ber. Det är tyst, vilsamt. Alla är mycket vänliga.

Får hjälp att tolka

Moskén är också en fast plats för människor i en svårbegriplig värld. En man från Algeriet ber om hjälp med att tolka ett kravbrev. Han är lurad, säger han. Kravet är orättfärdigt. Han har bott i Sverige i 27 år men fastnat i språket och kan knappt göra sig förstådd. En annan man ber om hjälp att tyda ett brev från försäkringskassan. Han begriper det inte. Vad vill de? Vad är det de säger? Hasan nämner sin pappa som är sjuklig. Jag frågar vad fadern gjorde i Libanon. Varför tvingades familjen fly?

Hasan vet inte, han är osäker på sin fars historia.

I denna svårtydda värld blir även en man som Usama bin Ladin en förebild. Jag talar med någon i moskén som är kritisk till bin Ladin. Men jag får lova att inte skriva namnet på den kritiske. De flesta har ju förståelse för bin Ladin, inte så att de försvarar mord, men ändå, bin Ladin är en kämpe. Och vilka förbrytelser har inte USA begått? Den som kritiserar bin Ladin vill inte stå för det offentligt, "för då kan folk titta snett på mig".

Ger svar på alla frågor

Islamologen Jan Samuelsson på Örebro universitet påpekar att det finns två religioner som ökar i Sverige: katolicismen och islam. De står för absoluta ideal. "Islam ger svar på alla frågor direkt", säger Samuelsson.

För den som nått en absolut övertygelse behöver nästa steg inte vara så stort. Att åka till Tjetjenien för att hjälpa trosbröder i ett befrielsekrig är ju inte konstigare än att svenskar stred på demokratins sida under spanska inbördeskriget.

Hasan vet inte hur hans bror tog sig till Tjetjenien. Han vet inte varifrån han fick pengar till resan eller vem som värvade honom. Men det lät inte som den som ringde och berättade om broderns död var långt borta.

Och hur blev Ali värvad till talibanerna? Hur tog han sig från London till Afghanistan? Hasan vet inte; ingen av Alis bekanta vet.

För den troende kanske inte ens svaret är viktigt. Unga män som Hasan och Ali fann en ordning som de saknade i sina liv. Det är inte konstigare än den kristna frälsningen. Hasan talar om vikten av underkastelse, det är islams innebörd. Man underkastar sig Guds vilja. "Även om vi inte tycker om vissa beslut måste vi underkasta oss Skaparen."

Han är rädd för att stämplas som något slags terrorist. Hasan betonar att han är fredlig och att han "inte stöder attackerna mot USA". Får han möjlighet tänker han bosätta sig i Saudiarabien, ett land som de flesta svenskar ser som omänskligt strängt, instängt.

- Jag vill till ett land där jag kan känna mig trygg, säger Hasan. Jag vill ut härifrån till ett land där jag kan känna mig avslappnad.

Fotnot. Ali heter egentligen något annat.

Peter Kadhammar