Alla vill ha Fadime – nu när hon är död

1 av 4 | Foto: SVANTE LIDÉN
tusentals sörjande Utanför den fullsatta domkyrkan väntade hundratals sörjande och nyfikna på processionen där Fadimes stoft fördes den sista biten till gravplatsen.
NYHETER

Fadime tillhör inte dom längre, säger några kvinnor till mig i snålblåsten på kyrkbacken.

Fadime är vår, säger de.

Dom ska inte ta över idag.

Det är orättvist!

Vi är så många denna dag. Flera tusen. Runt hörnet köar trehundra medlemmar ur släkten Sahindal med små gula entrébiljetter i händerna. Gamla och unga, hucklen och barnvagnar, skinnjackor och yllekappor.

"Dom".

"Det är vi som stöttat"

- Dom har inte haft kontakt med henne på fyra år, säger kvinnorna på kyrkbacken, det är vi som har gömt henne, som stöttat henne, varit hennes familj.

- Dom har inte rätt till begravningen.

- Det är ett slag i ansiktet på oss.

Jag börjar med köldstela fingrar anteckna kvinnornas namn, men de vinkar avvärjande och trollar snabbt fram små visitkort ur sina väskor: "Sara Mohammad, ordförande i Glöm Aldrig Pela-föreningen" och "Parvin Kaboly, ordförande KFKI, kommittén för försvaret av Iranska Kvinnors Rättigheter".

Men, säger jag försiktigt, försoning då?

- Det finns ingen chans.

De skakar sina huvuden.

- Fadime är inte deras.

Sara Mohammad, en späd och allvarlig kvinna med en enda frusen pärla i näsvingen, träffade Fadime en enda gång, men tycker sig stå i evig kontakt. Det är som ett samtal inuti henne, säger hon.

Jag får flera flygblad att knöla ner i handväskan. "Extra minnesstund för Fadime", läser jag på ett. Kvinnoforum och Rädda barnen och några till har en egen ceremoni, som ska sluta med marsch till graven. "Förhoppningsvis har familjen då lämnat", står det.

Vännerna är inte bjudna

På kyrktrappan står några andra unga kvinnor och irrar med blicken: "och vi då?" De var Fadimes vänner, och har inte bjudits in av den begravningsbyrå familjen anlitar. Får kämpa sig in stora vägen, där tusen andra redan trängs.

Fadime hade ingen, tänker jag. Hon levde sina sista år på jorden utan trygghet och utan att tillhöra en familj, en kyrka, en man.

Nu vill alla ha Fadime.

Alla vill ha rätten till hennes död, och hennes liv. De kommer i familjekaravaner och statsrådsbilar och tevebussar och de står överallt med plakat och ropar "Fadime". De skriver med runda flickbokstäver på små kort: "vi glömmer dig aldrig" och "de kunde inte bestämma över dig".

Vi är så många. Så många människors värdighet som står på spel.

Sorgen är i likhet med kärleken privat, men inne i kyrkan inträffar det rent mirakulösa: att högtiden förmår omfatta allt och alla.

Det är något mycket märkvärdigt att vara med om.

Jag bär med mig bilder, bilder så mättade av känslor och symbolik att de aldrig kommer att lämna mig.

Hur en gammal muslimsk kvinnas klagogråt stiger mot kyrkans sjuhundraåriga kupol, och hon tröstas av en kvinnlig kristen präst.

Hur Nalin Pekguls starka runda armar tycktes räcka till för alla Fadimes systrar och vänner fast hon själv rämnat i ansiktet.

Hur tio unga kvinnor bildar ring runt kistan och ger oss helt tysta den stund som säger mer än allt annat.

Hur en kronprinsessa då, i den stunden, måste låta hattens brätte hjälpligt dölja ansiktet i tårar över en ung kvinna hon aldrig träffat.

Hur popballaden följs av en kvidande hes saxofon, den kurdiska sången "Fatime" och hur det just då, i en brytningspunkt mellan öst och väst, går att förnimma en lösgörande känsla av, ja... en möjlighet.

Och även på de bänkrader som tilldelats de hundra journalisterna fälls tårar. Jag vill inte tillåta mig - med vilken rätt? Försöker ta emot med kroppen. Känslorna paketeras in i mina nackmuskler som blir stela och hårda.

Det är stora ord

Jag är glad över att domprosten Tuulikki Koivunen Bylund inte svamlar bort sig, utan säger rakt på sak: Fadime är en av vår tids martyrer.

Det är stora ord.

Martyr: "den som med sitt liv fått plikta för sin tro."

Det är stora ord, jag kan inte sia om vad det kan betyda för framtiden, och vad som kan komma ut av det som hänt, men jag förstår att det är så, och jag är glad över att hon använder de starka orden, för Fadimes död spelar över hela registret spänningar i vårt samhälle; klass och kön, tradition och förnyelse. Okey, om man så vill; hennes död är "vår".

Rätten till begravningsritualens sista moment ges - tack och lov - till dem som skulle ha den. Sex unga kvinnor axlar kistan och bär Fadime ut, som de burit henne sedan 1998.

Jag tänker att den måste vara mycket tung.

Ropar "mördare"

På väg ut skriker Fadimes mor av gråt. Några kvinnor ropar något om "mördare".

Min kropp kommer att värka länge.

Kerstin Weigl