Sista showen för nummer 66

Han grät hela vägen hem efter beskedet om cancer

1 av 3 | Foto: ap
Direktören. Våren 1999 köpte Lemieux Pittsburgh och blev styrelseordförande, vd och president. Foto: AP
NYHETER

Redan då han var fyra år förstod de närmaste att den lilla knatten Mario Lemieux skulle bli någonting extra.

Det blev han också.

Han blev mer än så.

Han växte upp och blev ”Le Magnifique”, det tidiga smeknamnet i fransktalande hemprovinsen Quebec i Kanada.

Den magnifike.

I OS i Salt Lake City ska han visa varför. Det blir den sista stora föreställningen av en av hockeyns största artister.

Mario Lemieux är en av de största hockeyspelare som någonsin funnits.

Och kanske hade han varit den allra störste, om det inte vore för alla sjukdomar och skador som kantat hans väg.

Vi svenskar vet hur det påverkat Peter Forsbergs karriär och kropp, men Lemieux har varit ännu mer skadeförföljd genom åren.

Och båda kom till slut fram till samma beslut. Att ta en frivillig time out för att läka en sargad kropp.

För Mario Lemieux blev den pausen nästan fyra år.

Sedan snörde han på sig skridskorna igen och åkte ut och dominerade. Som om de förlorade åren inte påverkat honom ett dugg.

Tränade stenhårt inför comebacken

Bra en riktigt stor hockeyspelare kan göra så. Samtidigt blir man inte stor om man inte inser vikten av hård träning, så Lemieux lämnade inte direktörsrummet i Mellon Arena i Pittsburgh och klev rakt ut på isen.

Han tränade stenhårt månaderna före comebacken.

Och även om Mario Lemieux skrev på två tunga reklamkontrakt inför comebacken, ett med Nike och ett med speltillverkaren EA Sports och deras NHL 2002, så var det inget PR-jippo.

Det bevisade Lemieux redan 33 sekunder in på comebacken, då han fixade sin första passningspoäng i matchen mot Toronto.

Det var nästan för bra för att vara sant.

Men bara nästan.

Mario Lemieux gjorde även mål i sitt första byte någonsin i NHL, i sin debutmatch mot Boston 1984, då han ensam med målvakten sprätte upp pucken i nättaket efter bara en dryg minuts spel.

Det inledde Pittsburghs storhetstid, som kulminerade med två raka Stanley Cup-segrar 1991 och -92, ständigt utsålda hus och ett fantastiskt hockeyintresse i den amerikanska stålstaden.

Men när Mario Lemieux slutade i Pittsburgh 1997 var klubben i ekonomisk gungning.

Lemieux hade då ännu inte fått ut sju miljoner dollar, drygt 70 miljoner kronor med dagens kurser, på det sjuårskontrakt han skrev på efter Stanley Cup-segern 1991, värt totalt 42 miljoner dollar, eller 430 miljoner svenska kronor.

Dessutom var klubben skyldig honom hela 26 miljoner dollar, nästan 270 miljoner kronor, i så kallade deferred payments, lön som skulle betalas ut efter kontraktstiden.

Året efter lämnade Pittsburghs ägare in en konkursansökan. Då avslöjades att klubbens totala skulder var 137,5 miljoner dollar, 1,4 miljarder kronor.

Och den störste fordringsägaren var Mario Lemieux, som klubben då fortfarande var skyldig 28,7 miljoner dollar.

Då föddes planerna hos Lemieux att själv köpa klubben.

Det lyckades också våren 1999. Lemieux valde att skriva av sex av de tjugosex miljoner dollar klubben var skyldig honom och gick själv in med fem miljoner dollar av sina egna pengar.

Det gjorde honom till klubbens styrelseordförande, president och vd, allt i samma person.

– Jag tillbringade inte tolv år i Pittsburgh, bara för att se laget försvinna två år efter att jag slutat, sa Lemieux.

Lemieux klev in på scenen igen, men nu i kostym istället för hockeydräkt. En total förvandling från den Lemieux jag själv träffade i Canada Cup 1987 och det historiska kanadensiska laget där Wayne Gretzky och Lemieux spelade tillsammans för första och enda gången.

Det var magi när Gretzky spelade fram Lemieux till mål efter mål, som han iskallt satte högt, hårt och säkert.

Hade problem med engelskan

Lemieux var den bättre spelaren, men det var Gretzky som utsågs till turneringens bäste spelare.

Och det var Gretzky som satt och höll hov på presskonferenserna, eftersom han var och är en naturbegåvning även vid sidan av isen.

Att möta tidningar och tv-reportrar kom lika naturligt för honom, som att slå en öppnande passning.

Lemieux däremot var oftast tyst och 1987 talade han fortfarande knackig engelska. Och det var få som ställde frågor på franska.

En del journalister tyckte att han var otillgänglig och hopplös att ha att göra med, men hans vänner visste att han bara var blyg och tillbakadragen.

Som han alltid varit.

Hans pappa Jean-Guy var likadan.

En byggnadsarbetare i den fransktalande stadsdelen Ville Emard i Montreal, som aldrig öppnade munnen i onödan.

Det var där Mario växte upp i en lägenhet med sina två äldre bröder Alain och Richard.

Men det var mamma Pierette som dominerade i hemmet och som såg till att de tre bröderna vandrade iväg på led till hockeyrinken, minstingen Mario första gången då han var fyra år.

Hans äldre bror Alain var en mycket duktig hockeyspelare och gjorde sex säsonger i NHL, men spelade bara 119 matcher totalt i St Louis, Quebec och Pittsburgh.

Richard var en ännu större talang, men slutade med hockeyn och valde studier i stället.

Lille Mario ville aldrig lämna isen

Men lille Mario skulle bli störst av dem alla.

Så fort han fick sin första hockeyklubba och puck vägrade han att lämna isen. Mamma Pierrette väntade några timmar, innan hon gick ner till rinken med smörgåsar och varm saft. Hon visste att pojkarna ändå inte skulle bry sig om att komma hem för att äta.

Det är en historia vi känner igen från många hockeystjärnors uppväxt, inte minst Peter Forsbergs.

När pojkåren var avklarade var Mario Lemieux en av Kanadas hetaste ungdomsspelare.

Han hade redan fått kontakt med ett par agenter, Gus Badail och Bob Perno, som också representerade en annan storstjärna – Wayne Gretzky.

Det var tack vare dem Mario Lemieux som sextonåring för första gången drog på sig en tröja med nummer 66 ryggen.

Gretzky fick sitt tröjnummer av en slump. Han hade alltid haft det klassiska centernumret 9, men kom som ungdomsspelare till en klubb där 9:an var upptagen.

Gretzky spelade några matcher med nummer 14, men trivdes aldrig med det. Då frågade han sin coach om han inte kunde få ha t v å 9:or i stället.

Så uppstod det tröjnummer som skulle bli världskänt och växa till ett eget varumärke.

Det visste Lemieuxs agenter Gus Badail och Bob Perno.

De insåg vikten för Lemieux att ha ett eget, slagkraftigt tröjnummer.

– Bob sa åt mig att jag kunde göra min egen markering, genom att vända Gretzkys nummer upp och ner. Ingen annan hade det numret på sin tröja. Det lät vettigt, tyckte jag. Det skulle bli mitt nummer, min identitet, har Mario berättat.

Så blev Mario Lemieux nummer 66 för all framtid.

Och trots att han fortfarande bara var 16, visste alla redan då att han skulle bli en framtida superstjärna i NHL.

Redan två år innan Lemieux skulle bli tillgänglig i NHL:s årliga draft, började NHL-klubbarna planera och byta till sig bättre positioner till 1984 års draft.

Det året skulle Mario Lemieux fylla 19 och bli möjlig att drafta. Han missade draften 1983 med knappt tre veckor, då en spelare måste ha fyllt arton år senast den 15 september för att få draftas.

Lemieux fyller år den 5 oktober.

Alla klubbar hade Mario Lemieux högst upp på sina listor inför 1984 års draft, samtidigt som alla visste att den klubb som fick välja först var vinnaren.

Ett mer givet förstaval har aldrig funnits.

Snittade nästan tre poäng per match

På den tiden var det den klubb som tog minst poäng under NHL:s grundserie som fick välja först, ett sorts rättvisesystem för att jämna ut skillnaderna mellan NHL-lagen.

I dag får också de svagaste välja först, men nu lottas turordningen mellan de sämsta lagen.

Att bli sist betyder inte automatiskt att man får välja först, ett sätt att undvika risken att ett lag förlorar medvetet inför ett hett draftår.

Mario Lemieux kunde få vilken klubb som helst att fundera i de banorna.

Sitt första år som junior i Laval Titan i den kanadensiska juniorligan QMJHL gjorde han 30 mål och 66 assist på 64 matcher. Som 16-åring.

Året efter spelade han 66 matcher, sköt 84 mål och spelade fram till 100. Det var nästan tre poäng i snitt per match. Ändå fick Lemieux ge sig i poängligan mot en annan junior, den halvåret äldre supertalangen Pat LaFontaine, som gjorde 104 mål och 130 assist.

Kritiserades för att vara tråkig

De två var heta som chili i den kanadensiska vintern och jämfördes ofta. Den kortväxte och snabbe LaFontaine, mot jätten Lemieux.

Det var nu som Lemieux för första gången fick kritik för att han inte bjöd på sig själv. Redan då hade Lemieux det där allvarliga Buster Keaton-ansiktet och långt till leendet.

LaFontaine var däremot en glad, utåtriktad kille som skrattade jämt.

Det var ett bakslag för den infödde franskkanadensaren Lemieux, att det kom en inflyttad amerikan som stal showen på hans egen hemmaplan.

Men sista juniorsäsongen, 1983–84, slog Lemieux alla rekord. På 70 matcher gjorde han 133 mål och passade till 149. Med totalt 282 poäng betydde det över fyra poäng per match.

Han slog också barndomsidolen Guy Lafleurs gamla rekord på 130 mål.

Men Mario Lemieuxs juniortid var kontroversiell.

Redan som 17-åring blev han uttagen att spela i det kanadensiska juniorlandslaget i JVM i Moskva 1982.

Sverigebekante Dave King var förbundskapten, men bänkade Lemieux i de viktigaste matcherna mot Sovjet, Tjeckoslovakien och Sverige.

Han ansåg att han var alldeles för offensiv.

Det här var också en mer djupgående konflikt mellan det fransktalande Quebec och övriga Kanada, där engelska är modersmål.

Det handlade inte bara om språket, utan om sättet att se på hockey.

Tackade nej till landslaget

Övriga Kanada ansåg att hockeyligorna i Quebec spelade en alldeles för offensiv hockey, det var bara full fart framåt som gällde och spelarna blev därefter.

Därför skulle också all statistik från de ligorna tas med en rejäl nypa salt när det gällde att plocka ut juniorlandslag – siffrorna såg alltid bättre ut än de var.

Men Lemieux tog hämnd året efter.

Då var han Kanadas i särklass bäste juniorspelare, det var även de engelskspråkiga delarna av Kanada eniga om.

Men när Dave King ringde sa Lemieux nej.

Han vägrade att ställa upp i landslaget. Dels för att han var på väg att slå en massa rekord med sitt klubblag, dels för att han visste att det skulle bli sista julen hemma hos familjen på många, många år.

Men självklart spelade behandlingen från året innan störst roll.

Lemieuxs vägran rörde naturligtvis upp känslor, och han blev avstängd tre matcher och utesluten från det årets All Star-match som straff.

Men han vek sig inte en tum och den envisheten har han kvar.

Det var också den som till slut fick honom att göra comeback.

Han hävdar själv att det inte hade med pengar att göra, eller att rädda sin klubb.

Största orsaken var i stället sonen Austin, som föddes Lemieuxs sista säsong i NHL, men var för ung för att minnas sin pappa som spelare.

– I första hand kommer jag tillbaka för att det är något väldigt speciellt för mig, en chans att ge min son Austin ett minne för livet.

Austin hade då Jaromir Jagr som idol, han kunde inte förstå att hans egen pappa varit en ännu större stjärna.

– Så det första vi sa till Austin var att jag skulle spela med Jagr, minns Lemieux.

Det var också den då 4-årige Austin som stal comebackkvällen, då han såg sin pappa kliva ut på isen. Det syntes i hans ögon att han knappt trodde det var sant.

På läktaren satt också Mario Lemieuxs övriga familj, hustrun Nathalie och döttrarna Lauren, nu åtta år, Stephanie, 6 och Alexa, 4 år.

Familjelivet är viktigt för Mario och han försöker lära barnen franska.

– Jag och Nathalie pratar franska med barnen hemma, men de svarar på engelska. Det är svårt i en omgivning som bara är engelskspråkig.

Hade ständig ryggvärk i flera år

En annan stark anledning till Mario Lemieuxs coemback var att han äntligen kände sig frisk och stark.

Den sista halvan av karriären led han av svår och ständig ryggvärk. Han gjorde en omfattande rygg-operation 1990, som om den misslyckats kunde ha stoppat karriären.

Men smärtorna försvann tillfälligt och Mario kunde spela hela slutspelet både 1991 och -92, vilket gav två Stanley Cup-titlar.

Men säsongen efter, i februari 1993 var smärtan i ryggen så svår att Lemieux beordrades två veckors vila. Han fick en tid för en ny ryggbehandling och samtidigt nämnde Lemieux att han fått en knöl på halsen för Pittsburghs läkare Steve Jones.

– Vi passar på att titta på det då vi behandlar ryggen, sa Jones.

Knölen opererades bort med lokalbedövning och skickades för analys på ett laboratorium.

Provsvaret var en chock.

Lemieux hade cancer, en cancerform som angriper lymfkörtlarna.

Den var inte helt obekant för Lemieux som haft en kusin som dött i samma cancersjukdom. Något som skrämde honom ännu mer.

Han grät då han fick beskedet och han grät i bilen hela vägen hem.

– Det är inget jag skäms för att berätta, jag grät mycket den dagen och det svåraste var att berätta för min familj, sa han efteråt.

Det positiva var att läkarna bara upptäckte cancer i en lymfkörtel och det var en god nyhet. Det fanns 95 procent chans att han skulle bli frisk.

Men det krävde ändå cellgiftsbehandling, något som satte ner krafterna och Lemieux missade hela slutet på säsongen 1992–93 och spelade inte en enda match säsongen 1993–94.

Han vilade helt från hockeyn i ett och ett halvt år.

Så att komma tillbaka var inget nytt för Lemieux, då han klev ut på isen i Mellon Arena den 27 december förra vintern, i det som kallats Århundradets Comeback.

Och den första motståndare han tog i hand och tekade mot, var Torontos svenske lagkapten Mats Sundin.

De möts igen i öppningsmatchen i OS den 15 februari, då Kanada med Mario Lemieux möter Sverige.

Vi kan bara hoppas att han inte är så magnifik som bara han kan vara.

Foto: ap

Läs också:

Mats Wennerholm