Mannen som gör vad som faller honom in

Brett Hull sänkte sin lön med 40 miljoner: Jag är inte värd mer

NYHETER

Han har förklarat krig mot NHL för att det spelas för tråkig defensivhockey.

Och han accepterade en lönesänkning med nästan 40 miljoner kronor inför den här säsongen med motiveringen:

– Jag är inte värd mer.

Möt Brett Hull – spelaren som gör vad som faller honom in.

– Take the fucking picture, ta den förbannade bilden, säger Brett Hull när vi träffar honom i korridorerna under Joe Louis Arena i Detroit och vill ta en civil bild.

Det kan låta bryskt, men alla som känner Brett Hull vet att det är hans normala sätt att uttrycka sig. Det finns inte en hockeyspelare i världen som svär så mycket.

Själv är jag inte förvånad.

Jag träffade Brett Hull första gången under en lyktstolpe i Moskva 1986.

Det var VM i ishockey och Brett Hull spelade fortfarande för collegelaget Minnesota-Duluth, trots att han skulle fylla 22 år samma sommar.

Han var långtifrån någon stjärna och de flesta hade väl känslan att han var med mest av marknadsföringsmässiga skäl.

För att hans pappa Bobby Hull var en NHL-legendar.

Spelat i Hammarby

Brett hade en frikväll och jag var på väg hem till hotellet, men stannade upp när jag fick syn på honom ensam utanför hotell Intourist. Mest för att prata lite och få en uppfattning om hur han såg på hockeylivet och svenskarna i NHL.

Jag visste ju redan då att han växt upp med svenskarna Anders Hedberg och Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson i Winnipeg, kedjekompisar till pappa Bobby i piratligan WHA. Han sprang som barn i huset i omklädningsrummet.

Jag visste också att han bott i Sverige en tid som tonåring och tränat och spelat med Hammarby.

Men vilket känt svenskt NHL-namn jag än drog upp, och det var namn som Kenta Nilsson, Mats Näslund och Thomas Steen, så svarade Brett:

– Chickens.

Kycklingar eller fegisar, som är en mer korrekt översättning.

Det var det öknamn Phil Esposito gav svenskarna sedan han stött ihop med Stig Salming på 70-talet.

Så jag drog till med det hårdaste och stryktåligaste Sverige hade på den tiden, mannen som var beredd att offra en arm för sitt Toronto Maple Leafs – Börje Salming.

– Chicken, sa Brett.

Hopplös konservation

Ett år senare debuterade samme Brett Hull i Calgary i NHL, men fick bara spela fem matcher innan han skickades till farmarlaget.

Säsongen 1987–88 var okey, men Calgary tröttnade och bytte bort honom till St Louis.

Sedan sa det bara pang, precis som det stenhårda direktskott som i dag gjort Brett Hull till en av de största i NHL.

På tre säsonger i St Louis vann han NHL:s skytteliga tre gånger i rad och gjorde över 70 mål varje säsong mellan 1989 och -92 (72, 86 och 70 mål).

Det var ett av de häftigaste förvandlingsnummer hockeyvärlden skådat. Nu spelar Brett i NHL:s bästa lag, Detroit.

Han kan vara på väg mot sin andra Stanley Cup-titel, efter att ha avgjort den första själv med ett sent övertidsmål för Dallas i finalen mot Buffalo 1999.

Dallas som var klubben han älskade att hata.

– Jag och coachen Ken Hitchcock var väl så långt ifrån varandra det går att komma i synen på hur hockey ska spelas.

Ken Hitchcock, en av de mest defensivtänkande coacherna i hela NHL, fick sparken för några veckor sedan, men den första att rusa ut till hans försvar var hans största kritiker.

Brett Hull, naturligtvis.

– Folk har inte en jävla aning om hur vi fungerade tillsammans och det gör mig förbannad, sa Hull efter beskedet.

Brett Hull vill ha offensiv hockey, han vill helst inte ner bakom egen blå, men har lärt sig acceptera även den delen av spelet. Han gör faktiskt ett hyfsat jobb även bakåt, numera.

Han försöker i alla fall.

Men ge honom en centimeter i anfallszon, så smäller det.

Det är vad USA och Brett Hull hoppas på i OS.

Hulls hela karriär – år för år

Brett Hull i Detroitdressen.
Foto: AP
Brett Hull i Detroitdressen.

Läs också:

Mats Wennerholm