Nu vet vi - OS är ingen lek

NYHETER

SOLDIER HOLLOW

Fullständig genomklappning.

Per Elofsson pallade inte för favorittrycket.

Och visste vi det inte tidigare så vet vi nu varför Sverige nästan aldrig tar några guld i OS.

En gång i tiden, jag vill minnas att det var efter fiaskot i Nagano, beslöt jag mig för att sluta hissa stornationalistiska svensktendenser vad gäller medaljförväntningarna inför stora mästerskap.

Jag föll tillbaka i fällan den här helgen. Hetsad av norrmän, visserligen, men allt kändes så bra när Elofsson - världens bästa skidåkare - sa att han är i form. Varför skulle han inte vinna? Varför skulle han inte kunna vinna allt?

Nu vet vi bättre.

Nu vet vi att OS är ingen lek.

Att vinna ett OS-guld är svårare än att ta av en mormon kroppsstrumpan, än att ta en kamel genom nålsögat, än att få se en thailändare slå en svensk världsmästare i skidåkning i ett OS. Nu vet vi.

Och nu vet vi varför Sverige tog noll guld i Nagano. Nada. Det är ju så förbannat svårt. Det är så mycket som måste stämma. Kroppen, uppladdningen, skidorna, nerverna, nattsömnen, känslan och det kanske viktigaste; ingen annan av de bästa får han en sån där dag som inträffar för de allra flesta nån gång, och som innebär att man överträffar sig själv. Som Johann Mühlegg i går.

Vi var förvarnade om att han skulle starta i ett rasande tempo men vi var också förvarnade om att han skulle klappa ihop efter 20 km. Det gjorde han inte. Det var en sån dag och en sån dag vinner man om man är i världseliten.

Elofssons flopp skakade om i skidvärlden. Just när de andra börjat ge upp så visade sig den 24-årige svensken vara fullständigt mänsklig. Till och med norrmännen log i går, trots att de sumpade medalj på slutet.

Långt ifrån ära och medaljer

För att ge perspektiv på Elofssons favorittryck citerar jag ännu en gång USA:s största dagstidning USA Today som skrev i går:

"Om svensken Per Elofssons skulle missa guldet så skulle det vara en sensation lika stor som när Rams missade segern i Superbowl."

Vi borde anat problem redan där. Ni vet ju hur det gick. Patriots vann och kanske är det säsong för oväntade segrare.

Och i svensklägret var man nästan ännu segersäkrare än vad jag var i Sportbladet i går. Innan loppet startade pratade ansvariga enbart om hur Per skulle klara medaljutdelningen utan att behöva vänta för länge nere i Salt Lake City.

Nånting annat än guld fanns knappast.

De vet bättre, även de, numera...

Det finns annat än guld.

Det finns fiasko och total genomklappning också.

Per var en mästare i ett avseende i går.

Det som han fått mest kritik för genom åren är ju hans beteende mot media, särskilt i motgång. I går svarade han på frågor som om han fått MVG i mediaträning. Han förklarade sitt misslyckande i lugn och ro och såg kanske att media inte är några fiender. Om man inte försöker fly.

Det kommer han att ha nytta av i framtiden.

Hans blick var ändå klar

Ögonen var visserligen sorgsna och förkrossade som på en bassetthund men blicken klar och förklaringarna tålmodiga och begripliga; kroppen fungerade inte, han fick inget syre i blodet i nedförsbackarna när återhämtningen normalt ska komma. Gummiben, sa han och det är begripligt. Vem orkar jaga en speedad tysk-spanjor när man har gummiben. Mühlegg förutsa den här utvecklingen i går. Elofsson skulle inte palla, sa han och jag vet inte om han menade för favorittrycket eller för den höga höjden.

Vi vet svar ett på den spådomen. I går höll inte Elofsson.

Men han har ju fler chanser i OS. Per själv hängde på ett intressant sätt fast vid vad som hände i hans sista junior-VM 1997 när han klappade igenom i första loppet, svimmade och till och med hamnade på sjukhus.

- Men sen gick det ju bra den gången..., sa han och log nästan. Nja, inte log, kanske, men han såg i alla fall en smula mindre ledsen ut.

Ska vi ge upp hoppet om OS-guld för Per Elofsson nu?

Nej. Men vi ska definitivt skruva ner våra förväntningar. OS är ett maratonlopp för skidåkare, det är nästintill omöjligt för en skidåkare att ha energi och form under alla lopp.

En av de omöjliga sakerna hände för övrigt i går. Thailändaren Prawat Nagvajara slog Per Elofsson. Han bröt visserligen han också, men han bröt 23 minuter efter Elofsson så det kan väl inte annat än ses som en grandios seger.

För en thailändare. Låt oss hoppas att Per klarar åtminstone honom på 15 km på tisdag. Låt oss åtminstone hoppas det.

Vi har aldrig varit sämre i någon tremil i OS