Kanadensare – vi älskar att hata dem

1 av 5 | Foto: STEFAN SWEDNER
fulast av alla Historierna om Phil Esposito är lika många som brutala, dessutom sanna. Han gjorde allt för att sätta skräck i motståndarna.
NYHETER

Phil Esposito, Bobby Clarke, Dave ”Tiger” Wiliams, Reggie Fleming, Dave ”The Hammer” Schultz.

Listan på kanadensare vars största uppgift verkar ha varit att skrämma skiten ur motståndarna kan göras hur lång som helst.

Samtidigt utstrålade de ett härligt kaxigt självförtroende som vi svenskar blygt imponerats av.

Sportbladets Lars Nylin har tittat närmare på spelarna som vi älskar att hata.

Han hade korpsvart långt hår och polisonger stora som fläskkotletter.

Blicken var så vass att svenska ishockeyspelare skrämdes tillbaka till de månskensrinkar i Sörberge och Surahammar där de tagit sina första skridskoskär.

Följaktligen kallade han de gul-klädda Tre Kronor-spelarna för ”Fega kycklingar”. När han inte drog till med mer filosofiska uttryck som ”djävla fittor” eller ”åk hem till nordpolen din rövknullande hora”.

För en generation svenska hockeyfans är Phil Esposito den kanadensiska elakheten personifierad. Han symboliserade frän kanadensisk machohockey under ett årtionde – 1970-talet – när det hockeytänkandet för första gången på allvar kom i friktion med den europeiska modellen. Han blev för oss lönnlövens ikon trots att han snarare såg ut som en billig maffiaboss i ”Baretta” än en hockeylegend.

Men det var ändå svårt att på allvar avsky Esposito. Visst, han sa oraffinerat elaka saker om svenska idoler. Men samtidigt satt en liten djävel på våra svenska hockeyaxlar och väste: ”Han har rätt, vi hatar att medge det, men han har faktiskt lite rätt, svenskarna ÄR faktiskt pinsamt fega ibland”.

Men så skakade man av sig den lille djävulen. Och tyckte återigen att Toronto Maple Leafs ägare Harold Ballard var rysligt elak när denne sa om Inge Hammarström: ”Hammarström tacklar så mesigt att om han hade ägg innanför byxorna skulle dom vara hela efter matcherna”.

Man kan nog påstå att vi svenskar ALLTID haft en splittrad uppfattning om den kanadensiska hockeyfilosofin. Den slitna floskeln hatkärlek är en användbar beskrivning.

Vi vill tro att ishockey inte ständigt behöver utgå från självutplånande aggressivitet. Ändå är vi årtionde efter årtionde efter årtionde gravt avundsjuka på den sorts mentalitet som får följden att kanadensare gör frimärken av sina motståndare med samma effektivitet som de gör mål.

Vi älskar när vi får fram lirare som spelar ”transatlantiskt”. Som Ulf Samuelsson. Men hade ”Ulfie” varit kanadensare hade vi avskytt honom. Eller hatälskat. Det är ju ingen hemlighet att Samuelssons spelstil drastiskt avkortat spelarkarriärer.

För en annan generation hockeydiggare formulerades bilden av kanadensisk aggro-hockey långt innan Phil Esposito och Team Kanada och för den delen Eric Lindros.

Redan 1927 turnerade det första klubblaget i Sverige. Victoria Hockey Club från Montreal var amatörer – NHL hade annars startat tio år tidigare – men man pulveriserade det svenska ”motståndet”. Totalt 63–7 över fem matcher.

Landslaget förnedrades med 17–1.

Victoria Hockey Club var trevliga ambassadörer för sporten ishockey – Kanadas viktigaste uppfinning bredvid lönnsirapen.

Det var mer tveksamt om man kan säga så om de engelska lag med idel kanadensiska spelare som vanemässigt började dyka upp på svenska rinkar på 1950-talet. Deras namn skiftade – Wembley Lions, Nottingham Panthers, Brighton Tigers, Harringay Racers – men de hade ständigt en sak gemensamt.

De inkluderade alltid minst ett halvdussin flåbusar från övre Ontario eller bortre Saskatchewan.

Phil Espostios far jobbade i en nickelgruva i just norra Ontario. Som ung kille i en sån håla fanns det bara en väg att komma vidare, till framtiden i storstäderna Montreal, Ottawa, Kingston, Halifax. Vägen var ishockeyn, målet var NHL, medlet var frän tuff hockey.

Spelarna som kom till Sverige på 1950-talet var i nio fall av tio denna andas barn. De hette Trail Smoke Eaters, Sudbury Wolves, Galt Terriers (Kanadas VM-lag 1962). Svenskarna älskade att hata dem och de decimerade tidvis våra VM-trupper med en spelare per träningsmatch. En av de värre, Darryl Sly, lyckades vid ett tillfälle 1961 att ensam avsluta säsongen för såväl Nisse Nilsson som Lars-Erik Lundvall.

Men samtidigt som den svenska publiken ropade usch och fy, fascinerades den.

Inte minst fascinerades de som arbetade aktivt med hockey. När den brittiska hockeyligan så småningom kollapsade hamnade många därför i Sverige.

Tränaren Ed Reigle, som lärde oss kroppstacklingar och slagskott, var en import. Des Moroney, 1960-talets vildhjärna i svensk hockey, mannen som stirrade ihjäl sina mesiga svenska motståndare, var en annan.

För de flesta var Moroney i Tingsryds-dress länge den burdusa ishockeyns självporträtt. Det vill säga innan Phil Esposito & Co klev in i våra vardagsrum.

De gjorde detta under den hockeyhistoriskt så banbrytande utmanarserien mellan Kanada och Sovjet 1972. I en av matcherna crosscheckade Esposito ryssen Boris Michailov och blev utvisad. Stående i båset, hjälmlös, tuggtummituggande, gjorde Esposito den omisskännliga gesten ”Jag ska döda dig” genom att dra ett par fingrar över sitt eget struphuvud.

Esposito gjorde det i Moskva. Mitt under kalla kriget. Vi svenskar hade aldrig sett något liknande. Det här var något helt annat än Gert Blomé och Rolle Stoltz. Detta var signaler från en annan värld. Möjligen inte en bättre värld.

Men helt klart en annan.

Esposito var varken värst eller bäst i Kanadas lag. Men han stod ut. Med sitt utseende. Med sina ledaregenskaper. Och med sina giftiga kommentarer om svenskar.

Men det fanns sannerligen andra elaka kanadensare att tänka älskvärda mordiska tankar om under det stilbildande 70-talet:

Bobby Clarke, Dave ”Tiger” Wiliams, Reggie Fleming, Wayne Cashman, och Dave ”The Hammer” Schultz.

För oss som var med på 1970-talet är det här rena skräck-kabinettet. Men samtidigt var det i flera fall spelare som var tungan på vågen när Kanada lyckades sitta kvar på hockeytronen under en era när Sovjet, CCCP, kraftigt aspirerade på den.

Att det inte bara var vi europeer som såg på dem med skräckblandad ilska och förtjusning framkommer av Ken Drydens mästerliga hockeyroman ”The Game”.

Supermålvakten Dryden, under många säsonger lagkamrat med flera av de ovannämnda, beskriver i sin bok sina tankar när han slutade redan vid 31 års ålder: ”Jag lämnar ishockeyn bakom mig. Det är själva matchupplevelsen jag kommer att sakna”. Dryden menar i boken att ishockeyn blivit så förfulad att matchen för honom tappat sin charm. Marcel Dionne, också han ett toppnamn, sa uppgivet: ”Om ägarna inte rensar upp slutar jag. Vad väntar dom på? Att någon ska dö där ute?”. Dionne hade då inte ens sett Wilf Paiement speara sönder mjälten på Kent-Erik Andersson.

Spelet rensades upp en aning under 1980-talet. Kanske var det ett delsvar på varför Europas toppnationer så småningom kunde hinna i fatt och tidvis – Tjeckerna – även förbi Kanada.

Även i dag finns ”goons”, ”tough guys”, ”poliser”. De finns i högsta grad.

NHL-spelet är ofta sanslöst brutalt. Många tycker att ishockeyn håller på att spåra ur. Att det på sätt och vis är värre än på 70-talet. Ständiga skador på spelare som Eric Lindros och Peter Forsberg – inte heller de några snälla killar – anses understryka en tendens som kan vara förgörande för topphockeyn. Det är en gåta att fortfarande bara en NHL-spelare dödats i en match, Bill Masterson 1968.

Men det är inte längre lika uppenbart att just kanadensare står för det elakaste i ishockeyn. I vinter är bara 52 procent av spelarna i NHL från Kanada, den lägsta siffran någonsin. Av dessa tillhör de flesta de mer kreativa spelarna i sina lag. I slutänden blir det inte många trupp-platser kvar till burdusa kanadensiska hockeyvildar från hockeymetropoler i norr och väst. I dag är det lika ofta spelare från USA eller Europa som tar de rollerna.

Men visst kan kanadensarna fortfarande vara precis som kanadensare förväntas. Den som tvivlar kan stava till namnet Tie Domi. Eller påminnas om en relativt färsk våldshistoria:

Häromåret var Calgarys Marty McSorley i en match ytterst nära att slå ihjäl Donald Brashear i Vancouver. ”Det spelar ingen roll att jag hatar Brashear. Han är en människa. Det var sjukt. Jag blev illamående”, kommenterade Georges Laraque. Denne var då ändå McSorleys lagkamrat i Calgary.

Vid senaste OS i Nagano 1998 höll sig ett ålderstiget Kanada rimligt inom hockeylagarnas råmärken. Möjligen var det symtomatiskt att laget inte vann turneringen.

Men så sent som vid VM i Finland 1997 spårade laget ur i flera av matcherna. Värst var en överkörning av tjeckerna. Men även matchen mot Tre Kronor i grundserien mot Sverige följdes av krigsrubriker. Att Wayne Cashman stod i båset, nu som assisterande coach, var ingen högoddsare.

Kanadensarna var brutala. Keith Primeau försökte vid ett tillfälle göra Marcus Thuresson till medlem i Wiener Sängerknaben. Men framförallt snackade man en massa skit under matchen. I synnerhet fick Magnus Svensson, korad till matchens bäste, veta att han hade hörsel.

I Aftonbladet frågade sig Lasse Anrell var man kan höra argument som motsvarar kanadensarnas invektiv av sorten: ”Hora, kyckling, bög, jag ska mörda dej, fuck you, kärring, fitta, döda, blatte”.

Anrell svarade sig själv: ”Knappast i barnidrott, knappast dagis, knappast på dansbanan, knappast i politiken, knappast ens i krig. De enda jag kommer på som besinningslöst gapar på en lika låg nivå mot sina motståndare är hundar. Retade hundar. Mest retade pudlar”.

Inför finalserien mot Kanada röt coach Kent Forsberg: ”Nu blir det KRIG”.

Stor-Foppa hade inte bara retat sig på jargongen och spelet under den första matchen. Han hade också blivit mäkta provocerad av att två kanadensiska spelare, bland annat världsbacken Chris Pronger, vid ett tillfälle stövlat in i det svenska båset. Där hade man väst saker som Toronto Gazette aldrig skulle kunna trycka. Detta hände på en träning! När Tre Kronors läkare Lennart Hovelius bad spelarna lämnat området fick han ett vasst ”Fuck off!” till replik.

Så visst kan kanadensarna även i dag. De har så att säga mentaliteten i blodet.

Men lika bitska, elaka, djävliga och dubbelbottnat fascinerande som 1972, det blir dom nog aldrig igen.