Kanadickerna vi älskar att hata...

Sportbladets Lars Nylin om varför Kanadas ishockeyspelare i alla år har kallat sina svenska kollegor för saker som "fega kycklingar"

1 av 4 | Foto: RONNY JOHANSSON
ELAKHETENS ANSIKTE För en generation svenska hockeyintresserade är Phil Esposito den kanadensiska elakheten personifierad. Han blev för många lönnlövens hockeyikon trots att han mer såg ut som en maffiaboss i "Baretta" än en stor ishockeyspelare.
NYHETER

Han hade korpsvart långt hår och polisonger stora som fläskkotletter.

Blicken var så vass och genomträngande att svenska ishockeyspelare skrämdes hela den långa vägen tillbaka till de månskensrinkar i Sörberge och Surahammar där de tagit sina första skridskoskär.

Följaktligen kallade han de gul-klädda Tre Kronor-spelarna för "Fega kycklingar". När han inte drog till med mer filosofiska uttryck som "djävla fittor" eller "åk hem till nordpolen din rövknullande hora".

För en generation svenska hockeyfans är Phil Esposito den kanadensiska elakheten personifierad. Han symboliserade frän kanadensisk machohockey under ett årtionde - 1970-talet - när det kanadensiska hockeytänkandet för första gången på allvar kom i friktion med den europeiska modellen. Han blev för många svenskar lönnlövens hockeyikon trots att han snarare såg ut som en billig maffiaboss i "Baretta" än en hockeylegendar.

Men det var ändå svårt att på allvar avsky Phil Esposito. Visst, han sa oraffinerat elaka saker om svenska idoler. Men samtidigt satt en liten djävel på våra svenska hockeyaxlar och väste: "Han har rätt. Vi hatar att medge det. Men han har faktiskt lite rätt. Svenskarna ÄR faktiskt pinsamt fega ibland".

Men så skakade man av sig den där lille djävulen. Och tyckte återigen att Toronto Maple Leafs ägare Harold Ballard var rysligt elak när denne sa om Inge Hammarström: "Hammarström tacklar så mesigt att om han hade ägg innanför byxorna skulle dom vara hela efter matcherna".

Man kan nog påstå att vi svenskar ALLTID haft en splittrad uppfattning om den kanadensiska hockeyfilosofin. Den slitna floskeln hatkärlek är nog en användbar beskrivning.

Vi vill så gärna tro att ishockey inte ständigt behöver utgå från självutplånande aggressivitet och frenesi. Ändå är vi årtionde efter årtionde efter årtionde gravt avundsjuka på den sorts mentalitet som innebär att kanadensare gör frimärken av sina motståndare med samma effektivitet som de gör mål från alla möjliga och omöjliga lägen på planen.

Inget tjafs om skottsektorer och "slott" där inte.

Vi älskar följdriktigt när vi får fram lirare som spelar "transatlantiskt". Som Ulf Samuelsson. Men hade Fagerstas egen "Ulfie" varit kanadensare hade vi avskytt honom. Eller hatälskat. Det är ju ingen hemlighet att Samuelssons spelstil drastiskt avkortat spelarkarriärer. Den följden fick sällan Espositos larviga tirader.

För en annan generation svenska hockeydiggare formulerades bilden av kanadensisk aggro-hockey långt innan galne Phil Esposito och kaxiga Team Kanada och cowboygänget Philadelphia Flyers.

Redan 1927 turnerade det första klubblaget i Sverige. Victoria Hockey Club från Montreal var amatörer - NHL hade annars startat tio år tidigare - men man pulveriserade det svenska "motståndet". Totalt 63-7 över fem matcher.

Landslaget, som ännu inte hette Tre Kronor, förnedrades med 17-1.

Victoria Hockey Club var trevliga ambassadörer för sporten ishockey - Kanadas viktigaste uppfinning bredvid lönnsirapen.

Det är tveksammare om man kan säga så om de engelska lag med idel kanadensiska spelare som vanemässigt började dyka upp på svenska rinkar på 1950-talet. Deras namn skiftade - Wembley Lions, Nottingham Panthers, Brighton Tigers, Harringay Racers - men de hade ständigt en sak gemensamt.

De inkluderade alltid minst ett halvdussin flåbusar från övre Ontario eller bortre Saskatchewan. I varje svensk centralort finns en story om ett brutalt gäng kanadicker som kom och slog sönder de lokala storheterna.

Phil Espositos far jobbade i en nickelgruva i just norra Ontario. Som ung kille i en sån håla fanns det bara en väg att komma vidare, till framtiden och möjligheterna i storstäderna Montreal, Ottawa, Kingston, Halifax. Vägen var ishockeyn, målet var NHL, medlet var frän tuff hockey.

Spelarna som kom till Sverige på 1950-talet var i nio fall av tio denna andas barn. De hette Trail Smoke Eaters, Sudbury Wolves, Galt Terriers (Kanadas VM-lag 1962). Svenskarna älskade att hata dem och de decimerade tidvis våra VM-trupper med en spelare per träningslandskamp. En av de värre, Darryl Sly, lyckades vid ett tillfälle strax innan VM 1961 med att ensam avsluta säsongen för såväl Nisse Nilsson som Lars-Erik Lundvall.

Men samtidigt som den svenska publiken ropade usch och fy fascinerades den.

Inte minst fascinerades de som arbetade aktivt med hockey. De såg att i delar av kanadickernas mentalitet fanns en komponent som helt klart saknandes i blågul hockey. När den brittiska hockeyligan så småningom kollapsade hamnade många därför i Sverige.

Tränaren Ed Reigle, som lärde svenskarna kroppstacklingar och slagskott, var en import. Des Moroney, 1960-talets vildhjärna i svensk hockey, mannen som stirrade ihjäl sina mesiga svenska motståndare, var en annan.

För de flesta var Moroney i Tingsryds-dress länge den burdusa ishockeyns självporträtt. Det vill säga innan Phil Esposito och co klev in i våra vardagsrum.

De gjorde detta under den hockeyhistoriskt så banbrytande utmanarserien mellan Kanada och Sovjet 1972. I en av matcherna crosscheckade Esposito ryssen Boris Michailov och blev utvisad. Stående i båset, hjälmlös, tuggtummituggande, utförde Esposito den omisskännliga gesten som tyst säger: "Jag ska döda dig", genom att dra ett par fingrar över sitt eget struphuvud.

Esposito gjorde det i Moskva. Mitt under kalla kriget. Man kunde få en vintersemester i Gulagarkipelagen för mindre. Vi svenskar hade aldrig sett något liknande. Det här var något helt annat än godmodiga hockeycharmörer som Gert Blomé och Rolle Stoltz. Detta var signaler från en annan värld.

Möjligen inte en bättre värld. Men helt klart en annan.

Esposito var varken värst eller bäst i Kanadas lag. Men han stod ut. Med sitt utseende. Med sina ledaregenskaper. Och med sina giftiga kommentarer om svenskar.

Men det fanns sannerligen andra elaka kanadensare att tänka älskvärt mordiska tankar om under det stilbildande 70-talet:

Bobby Clarke - den elake men samtidigt djävulskt begåvade härföraren i hockeyhistoriens brutalaste elitlag, 1970-talets Philadelphia Flyers. "The Broad Street Bullies" tog gatuslagsmålet till ishallarna och fick bra betalt för det, man vann exempelvis Stanley Cup.

Dave "Tiger" Williams - en av de mest ökända hockeyligisterna. Lättigenkännlig eftersom han inte brydde sig om att justera sin totalkvaddade platta näsa. Feg säger vissa. Brutalast av alla säger andra. Sa mot slutet av karriären, när han mer började koncentrera sig på spelet:

"Jag vill att folk ska minnas Tiger Williams som mer än en smäll på käften". Ett annat klassiskt citat är när Wiliams fick frågan: "Är det sant att du blev relegerad från skolan för att du spöade en lärare med hornbågade glasögon?". Han svarade: "Nej, han hade inte hornbågade glasögon".

Reggie Fleming - hockeyarbetaren som är förebilden för Paul Newmans karaktär Reggie Dunlop i Slagskott - långfilmen som så brutalt summerar hur många ljusår det är mellan svensk ABF-hockey och tänkandet ute på de kanadensiska hockeyvidderna.

Wayne Cashman - värste råbusen i Team Kanada under utmanarserien 1972.

Samma säsong gjorde han ett överfall på Ulf Sterner som i år framåt personifierade nordamerikanskt hockeyvåld. Att Sterner inte heller var Guds bästa hockeybarn förträngdes den gången effektivt av blågula hockeymjukisar.

Dave "The Hammer" Schultz - en av Bobby Clarkes lagkompisar och minst lika elak. Skillnaden var att Schultz inte kunde spela ishockey. Det var framförallt Schultz som gjorde att media ofta skrev om Boston Bruins-beskrivningen "Big and bad", störst och värst, till "Bigger and worse", större och värre, när man summerade Philadelphia Flyers.

För oss som var med på 1970-talet är det här rena skräck-kabinettet. Men samtidigt var det i flera fall spelare som var tungan på vågen när Kanada lyckades sitta kvar på hockeytronen under en era när Sovjet, CCCP, kraftigt aspirerade på denna.

Att det inte bara var vi europeer som såg på kanadensarna med skräckblandad ilska och förtjusning framkommer av Ken Drydens mästerliga hockeyroman "The Game". Supermålvakten Dryden, under många säsonger lagkamrat med flera av de ovannämnda, beskriver i sin bok sina tankar när han slutade redan vid 31 års ålder: "Jag lämnar ishockeyn bakom mig. Det är själva matchupplevelsen jag kommer att sakna". Dryden menar i boken att ishockeyn blivit så förfulad att matchen för honom tappat sin charm.

Marcel Dionne, också han ett toppnamn, sa uppgivet: "Om ägarna inte rensar upp slutar jag. Vad väntar dom på? Att någon ska dö där ute?".

Spelet rensades faktiskt upp en aning under 1980-talet. Kanske var det ett delsvar på varför Europas toppnationer så småningom kunde hinna i fatt och tidvis - Tjeckerna - även förbi Kanada.

Men frågan är om upprensningen blivit särskilt långvarig. Även i dag finns i varje lag "goons", "tough guys", "poliser". NHL-spelet är ofta sanslöst brutalt. Många tycker att ishockeyn slutgiltigt håller på att spåra ur.

Ständiga skador på spelare som Eric Lindros och Peter Forsberg - inte heller de några snälla killar - anses understryka en tendens som kan vara förgörande för topp-hockeyn. Det är en gåta att fortfarande bara en NHL-spelare dödats i en match, Minnesota North Stars Bill Masterson 1968.

Men det är inte längre lika uppenbart att just kanadensare står för det elakaste i ishockeyn. I vinter är bara 52 procent av spelarna i NHL från Kanada, den lägsta siffran någonsin. Av dessa tillhör de flesta de mer kreativa spelarna i sina lag. I slutänden blir det inte många trupp-platser kvar till burdusa kanadensiska hockeyvildar från lätt inavlade hockeymetropoler i norr och väst. I dag är det lika ofta spelare från USA eller Europa som tar de rollerna.

Men visst kan kanadensarna fortfarande vara precis som kanadensare förväntas. Den som tvivlar kan stava till namnet Tie Domi. Eller alternativt påminnas om en relativt färsk våldshistoria:

Häromåret var Calgarys Marty McSorley i en match ytterst nära att med klubban slå ihjäl Donald Brashear i Vancouver. "Det spelar ingen roll att jag hatar Brashear. Han är en människa. Det var sjukt. Jag blev illamående", kommenterade Georges Laraque. Denne var då ändå McSorleys lagkamrat i Calgary.

Vid senaste OS i Nagano 1998 höll sig ett aningen ålderstiget Kanada rimligt inom hockeylagarnas råmärken. Möjligen var det symtomatiskt att laget inte vann turneringen.

Men så sent som vid VM i Finland 1997 spårade laget ur i flera av matcherna. Värst var en överkörning av tjeckerna. Men även matchen mot Tre Kronor i grundserien mot Sverige följdes av krigsrubriker. Att 70-talsvilden Wayne Cashman stod i båset, nu som assisterande coach, var ingen högoddsare.

Kanadensarna var brutala och, visst, ytterst fega. Keith Primeau försökte vid ett tillfälle göra Marcus Thuresson till medlem i kastratkörenWiener Sängerknaben med hjälp av ett klubbrapp mellan benen. Men framförallt snackade man en massa skit under matchen. I synnerhet fick Magnus Svensson, korad till matchens bäste, veta att han hade hörsel.

I Aftonbladet frågade sig Lasse Anrell var man kan höra argument som motsvarar kanadensarnas ordval. Det handlade om välavvägda invektiv av sorten: "Hora, kyckling, bög, jag ska mörda dej, fuck you, kärring, fitta, döda, blatte".

Anrell svarade sig själv: "Knappast i barnidrott, knappast dagis, knappast på dansbanan, knappast i politiken, knappast ens i krig. De enda jag kommer på som besinningslöst gapar på en lika låg nivå mot sina motståndare är hundar. Retade hundar. Mest retade pudlar".

Inför finalserien mot Kanada röt coach Kent Forsberg i media: "Nu blir det KRIG". Stor-Foppa hade inte bara retat sig på jargongen och spelet under den första matchen. Han hade också blivit mäkta provocerad av att två kanadensiska spelare, bland annat världsbacken Chris Pronger, vid ett tillfälle stövlat in i det svenska båset. Där hade man väst saker som Toronto Gazette aldrig skulle kunna trycka. Detta hände på en träning! När Tre Kronors läkare Lennart Hovelius bad spelarna lämnat området fick han ett vasst "Fuck off!" till replik.

Så visst kan kanadensarna även i dag. De har så att säga mentaliteten i blodet. Men lika bitska, elaka, djävliga och dubbelbottnat fascinerande som den där buttra Espositovintern1972 - det blir dom nog aldrig igen.