På väg tillbaka till Dödens slätt

Byborna riskerar livet på sin resa hem genom de minerade fälten

1 av 2 | Foto: joachim lundgren
PATRONHYLSOR I DRIVOR Minnena efter många års krigande finns överallt.
NYHETER

En kvinna i den här bondbyn på Dödens slätt hade vaknat i ruinerna av det lerhus som en gång varit hennes hem med vingård, fruktträd och en valnötslund.

Hon hade vänt sig till den unge mannen vid sin sida och sagt:

- Nu ut och tjäna pengar!

Därför stod Zakriah i byns utkant, där vägen löper ut i riksväg A76. Med en spade skyfflade Zakriah grus från byvägens dike över till de stora hålen i riksvägens asfaltbana.

Skyffeln var för stor för den lille mannen, ty Zakriah är bara fem år gammal. Kvinnan som sänt honom i arbete är hans mamma. Hon är änka.

Att fylla grus i vägarnas gropar är ett etablerat extraknäck för barn och bilisterna tackar genom att veva ner bilens sidoruta och slänga ut pengar. Sedlar virvlade genom luften framför Zakriah.

Scenen var inte enbart patetisk. Den illustrerade också att livet är på väg att återvända till Dödens slätt. Sedan någon vecka tillbaka strilar en tunn ström av flyktingar tillbaka till den förödda Shomalislätten.

Shomalislätten var till 1996 en Edens lustgård norr om Kabul på väg mot Panjshirdalen och Salangpasset. Den bredde ut sig väldig och vacker, vattenrik och bördig.

Men när talibanerna intagit Kabul, drev de under två år bort de tidigare makthavarna norrut. Makten hade innehafts av dem som nu kallas Norra alliansen, tajikerna, under den legendariske befälhavaren Massoud, och uzbekerna, under den suspekte självutnämnde generalen Doztum.

Talibanerna var förstärkta med tusentals stridshärdade, offervilliga araber, pakistanier och tjetjener.

I standardverket "Taliban" har författaren Ahmed Rashid spikat fast: "Afghanistan hade nu blivit ett veritabelt centrum för islamsk internationalism och terrorism."

Över slätten utspelades månad ut och månad in under 1996-97 ett pansar- och artillerikrig, som är det mest förödande världen sett sedan andra världskrigets Slaget vid Kursk.

Landskapet är förstört, fruktträden fällda, bevattningsanläggningarna upprivna och landminorna ligger tätt. Mil efter mil blev slätten ett Afghanistans Ground Zero.

Men nu! Titta noga efter - och du finner en tunn ström av flyktingar återvända.

Byn Kharabor hade en gång haft 1 500 invånare, de flesta bönder men också några hantverkare. Jag hamnade där därför att min chaufför i Kabul, Daulat, var från byn och ville låta mig se verkligheten.

Förödelsen var vedervärdig. Jag påminde mig synen av Vukovar på gränsen mellan Serbien och Kroatien. Med gifter och bränder hade all växtlighet utrotats. Ruiner och fritt stående husgavlar bland brända, knotiga träd gjorde bilden till ett surrealistiskt träsnitt. Hundratals stridsvagnar stod utslagna och urblåsta längs riksvägen. Allt var bara död och nöd.

Daulat tittade ut över sin by och med en röst i vilken vrede blandades med sorg sa han ett enda ord:

- Taliban"!

Men nu hade tre familjer om sammanlagt 30 personer återvänt. Med Hindu Kushs snöklädda bergskedja i fonden hade de riskerat livet genom att vandra genom ett ännu inte minröjt område för att nå sin by.

Familjen Abdul Mir bodde i resterna av sin stora kringbyggda lergård med fönster bara inåt gården.

Kvinnorna hade hängt surt luktande filtar på vädring. Brunnen var torr och det föll också på kvinnorna att med kärl vandra tio minuter till en bevattningsfåra och hämta vatten till hushållet. De hämtade ved från sina förtorkade fruktträdslundar.

Abdul, hans bror och hans söner hade samtidigt sökt sig ut på fälten. De hittade huvudfåran och började gräva för att få vattnet att åter strila i de intrikata bevattningsrännorna, som är täckta - i praktiken rör - för att vattnet ska räcka från gård till gård, från fält till fält, från granne till granne och inte dunsta när sommarhettan kommer.

Familjen Bazir hade slagit upp tält intill ruinerna av sin gård. Männen började nu bygga upp husen - och det kostade dem möda men nästan inga pengar, ty byggmaterialet är deras egen lera.

Det skedde handfast och naturligt. Det var som om de aldrig hade varit borta från bygden. Fem år i eländiga flyktingläger var bortblåsta.

En fascinerande detalj var att byn var blandad: där bodde både tadzjiker och pashtuner, de rivaliserande och annars ofta bråkande grupperna.

Jag testade mina känslor inför synen. Var det mirakel jag bevittnade? Eller var jag bara förvånad över att allt började i rätt ände?

Att återskänka Dödens slätt dess liv är både i princip och praktik enkelt och billigt. Vattnet porlar, grödan växer, minorna röjs, husen byggs för några tusenlappar.

Jag erinrade mig vad en svensk hjälparbetare sagt:

- Det är inte pengar Afghanistan främst behöver. Det är f r e d ! Ge dem fred och de gör det de kunnat i hundratals år.

Några mil bort, i staden Bandar Panjshir, vid den besjungna Panjshirdalens mynning, hade livet än tydligare återvänt. Klövjade åsnor transporterade säckar med utsäde. En optimist hade på sin husvägg av lera i vit färg - på engelska! - prydligt målat: HOUSE FOR RENT.

Jag mötte ett läkarteam från Internationella Röda kors-kommittén som stolt förklarade att deras poliovaccinering ohindrad pågick.

För att rädda livet på fotgängare hade på stadens genomfartsgata byggts farthinder. Puckeln var en triumf för uppfinningsrikedomen: den var byggd av larvfötter från en skrotad stridsvagn.

Kretsloppsanvändning.

Men någon mil längre norrut - där Panjshirfloden smaragdgrön forsade fram i en canyon - fanns eländet åter.

Vid flodstranden stod 40 tält uppslagna och bildade flyktinglägret Roushing. De 150 flyktingarna hade levt där i tre år. De hade blivit så bofasta, att de byggt låga gärdsgårdar mellan sina tält och i flera fall gjort tältet till en stomme för ett traditionellt afghanskt lerhus. Kycklingar sprang mellan tälten.

Tre latriner fanns uppåt slänten.

Lägrets ungdomar var rastlösa. För dem hade livet till för några månader sedan

varit självklart: de skulle bli soldater i befälhavare Massouds armé.

- Vad ska de nu ta sig till? undrade lägrets ålderman Merza Jan.

Bonden Abdul Rahi hade en vag aning om att livet i landet blivit något bättre även om han själv hade det precis likadant som förr. Han drömde om framtiden:

- Först vill vi veta att de likviderat alla talibaner. Sedan vill vi tillbaka till Shomalislätten och börja livet på nytt.

20 miljoner av landets invånare lever av jorden

På Shomalislätten utspelades för fem år sedan det mest förödande pansar- och artillerikriget sedan andra världskriget. Området är helt förött. Bevattningssystemen är totalförstörda och landminorna ligger tätt. Men nu börjar flyktingarna återvända till sina hem. Aftonbladets Staffan Heimerson och Joachim Lundgren har träffat dem.

Staffan Heimerson