Dagens namn: Verner, Valter
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Nyheter

Jagudin tog guld - och skickade en hälsning till Luleå...

Simon Bank om hur en liten viljestark pojke blev världens bäste konståkare

SALT LAKE CITY

Alexeij Jagudin åkte sig in i hjärtan och historieböcker. Sedan grät han och skickade en hälsning.

Till Luleå.

- Jag vet att Alexander Majorov bor i Sverige. Jag vill tacka honom, säger han.

Det här är berättelsen om en tränare – och om hur en liten, viljestark pojke blev världens bäste konståkare.

Alexander Majorov bor i Luleå med sin familj, han är konståkningstränare och trivs bra. Han lever ett annat liv nu än 1984. Det gör Alexeij Jagudin också.

Men då, för 18 år sedan, möttes de för första gången. Jagudin, en fyra och ett halvt år gammal pojke med stor vilja, kom till sin första träning.

– Hans mamma tog med honom. Först tränade vi i en hall, innan han kom ut på is. Man kan inte prata om talang med barn, det finns alltid många som har talang, men han jobbade. Han var en rolig pojke, aktiv. Han klättrade på allt, säger Alexander Majorov.

Alexeij Jagudin växte upp med sin mamma Zoya och sin mormor Maria i en kommunal enrumslägenhet i St Petersburg. Den unge Alexeij hade inga pengar, men han hade en stark mamma som ville ge honom ett bättre liv.

– Hon hämtade honom på träningen, läste läxor med honom efteråt. Det var disciplin. Alexeij var lika duktig i skolan som på isen, han fick högsta betyg i allt, säger Alexander Majorov.

Träningen, disciplinen, viljan – det gjorde honom till en vinnare. För vann gjorde han direkt.

Som sexåring gjorde han sin första tävling, snart fick han möta äldre pojkar och vinna mot dem också. Som tioåring spikade han tripplar på träning.

När sedan JVM närmade sig ställde Majorov en fråga till sin unge adept – han frågade vad Jagudin drömde om i sitt liv.

Den lille Alexeij funderade en sekund. Sedan sa han:

– Vet du, min dröm är att min familj ska få en större lägenhet. Och sedan så ska vi äta bananer varje dag?

I Ryssland var bananer reserverat för de lyckliga och rika.

Några år senare var Alexeij världsmästare. För sina första pengar köpte han en större lägenhet till sin mamma och mormor, och i ett uppvisningsprogram uppträdde han med en mycket speciell utstyrsel som fick publiken att skratta.

Det såg ju lite lustigt ut.

Hans roliga dräkt.

Och bananen i hans hand.

XXX

 

När Alexander Majorov flyttade till Sverige 1992 fick Jagudin en ny tränare, den mycket ansedde Alexeij Misjin. Misjin lärde Jagudin tekniken, han lärde honom att hoppa bättre än de flesta i världseliten och gjorde honom till

världsmästare – men samarbetet var inte friktionsfritt. Misjin hade nämligen en annan, lika talangfull adept: Jevgenij Plusjenko.

Kampen mellan Plusjenko och Jagudin har lett till rubriker under varje mästerskap sedan dess. När Misjin tog ställning ocg förklarade att Plusjenko var en bättre konståkare i varje aspekt så var det ett fruktansvärt slag för Jagudin.

Han mådde dåligt, men fann en lösning: Han bytte tränare, till Tatiana Tarasova.

Hon lärde honom allt som Misjin inte kunde.

– Misjin var bra, men jag tror att han inte misslyckades med att hitta Alexeijs stil, en egen koreografi. Det har han hittat hos Tarasova, hon är ett bra sällskap, säger Alexander Majorov.

Jagudin själv säger samma sak.

– Tatiana har visat mig att det inte räcker att vara en hoppare, nu är jag en artist också.

Efter tre raka VM-guld hade han blivit den störste i konståkningsvärlden, men i Nagano blev han svårt sjuk och kunde inte göra sig själv rättvisa. Det blev en femteplats, och Jagudin fick vänta på ögonblicket då han slutligen skulle kunna visa världen och Alexeij Misjin vem som är världens bäste konståkare.

Det ögonblicket kom under en förtrollad vecka i februari 2002.

I Salt Lake City.

Inför det korta programmet vankade Jagudin av och an i Delta Centres inre.

Nervös, skakig.

– OS är OS, det är enormt, säger han.

När han körde in på isen darrade benen, och den första landningen var inte helt ren. Men han stod upp, han behärskade isen, han var kontrollerad och artistisk. Mellan hoppen plockade han upp isflagor och kastade upp i luften.

Programmet var överlägset, och efteråt sträckte Alexeij på sin 170 centimeter långa, timglasformade fysik, när han mötte världspressen.

– Det här är bara 30 procent, det fria programmet är kvar. Det blir tufft, men jag är frisk och i bra form, säger han.

Samtidigt skyndar en stukad Jevgenij Plusjenko förbi.

Han har fallit i sitt första hopp, och han anar att hans gulddröm redan försvunnit.

– Vi pratar efter tävlingen, säger han. Okej?

Det är okej. Det är ändå Jagudin som alla vill prata med.

XXX

 

Alexander Majorovär inte särskilt nervös före det fria programmet. Han ska se det på tv hemma i Luleå, och han vågar inte ta ut något i förskott. Men nervös är han inte.

– Nej, det är min fru, Irina, som är nervös?, säger han.

Alexeij Jagudin ser inte heller särskilt nervös ut. Det ryktas att han ska satsa på en kvadrupel-trippel-trippel-kombination, men ingen vet.

Amerikanen Tim Goebel, trea efter det korta programmet, erövrar isen med ett perfekt men själlöst program. Som förste man någonsin lyckas han spika tre kvadruplar i ett OS, publiken skriker och den katolske svärmorsdrömmen

Goebel skiner med hela sitt kerubansikte när han glider av isen.

Pressen på Jagudin är stor.

Och den ska bli större.

Plusjenko, i matadorkostym i silverlamé, lyckas med hela sitt populistiska program. Till Bizets ”Carmen” lever han ut, med insmickrande armrörelser framför domarna och stora gester mot publiken.

När Jagudin glider in på isen, som siste man i tävlingen, leder Plusjenko.

Alexeij Misjin står mitt bland journalisterna utanför rinken, han är uppspelt. På en tv-skärm ser han sin förre adept anta sin utgångsposition.

Fyra och en halv minut senare är publiken i extas.

Domarna också.

Fyra av dem, flest i historien, ger Alexeij Jagudin 6,0 för artistisk presentation. Jagudin åker till musik från filmen ”Mannen med järnmasken” men hans dräkt har en mask av guld.

Och han gråter.

En kvart senare har han fått sin medalj, han har hört den ryska nationalsången och tagit – men ändå inte tagit – Plusjenko i handen.

– Jag var som i en dimma. Det var som i en god dröm. Jag mindes alla svåra stunder, alla glada stunder som jag gått igenom de senaste fyra åren, och min relation till Misjin som jag fick kastad i ansiktet, när han sa att jag

inte är en lika bra konståkare. Jag höll det för mig själv tills jag verkligen vann, säger han.

På presskonferensen sitter Jagudin sida vid sida med Misjin och Plusjenko.

Misjin ler, men alla ser.

Alla ser att nu kommer den.

Revanschen.

Misjin får en fråga om han känner att han är delaktig i Jagudins triumf, han svarar lite svävande om att han är stolt över att två av ”hans” åkare står på pallen.

Innan nästa fråga hinner komma avbryter Jagudin alla.

– Jag hade tur som fick en så bra tränare som Tatiana Tarasova, som verkligen ändrade mig och gjorde mig till mer än en hoppare, till en artist på isen. Den här medaljen tillhör mig och Tatiana och folket runt oss, säger han.

Misjin är knockad.

Revansch. Jagudin njuter.

Hemma i Ryssland, i en stor lägenhet, sitter hans mamma och mormor och väntar på ett telefonsamtal, men Alexeij har inte hunnit ringa, inte än.

Men han tänker på dem.

Han är världens bäste, han har fått sin revansch, och han tänker på alla som hjälpt honom.

– Jag vet att Alexander Majorov bor i Sverige nu. Jag vill förstås tacka honom, säger Jagudin, och sveper med blicken över ett fullsatt intervjurum i Delta Centre.

– Han lärde mig att åka skridsko.

Simon Bank
Simon Bank

Alla kan inte höra när han säger det där. Direktsändningarna världen runt har precis avslutats, OS-dagen den 14 februari summeras.

I Luleå är det natt.

Och Alexander Majorov har precis slagit av tv:n.

SENASTE NYTT

Nyheter

Visa fler
Om Aftonbladet