Dagens namn: Henrietta, Henrika
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Nyheter

Här finns offren för de tysta mördarna

Krigets landminor plågar fredens Afghanistan - på protesfabriken får de skadade hjälp att leva vidare

   Staffan Heimerson, Aftonbladets korrespondent i Islamabad, och fotografen Joachim Lundgren fortsätter att skildra livet i Afghanistan efter USA:s bombkrig och talibanernas fall.

    I dag besöker de protesfabriken vid sjukhuset i Kabul och möter treåriga

Elaha och andra offer för landminorna - "de tysta mördarna".

KABUL.

I den här neurotiska, brottsdrabbade slow motion-huvudstaden är detta den mest hoppingivande arbetsplatsen.

Den står för tempo och nytta, arbetsglädje och yrkesstolthet.

Den betalar till och med schysta löner.

Välkommen till Träbensfabriken, sektion Fötter.

45-årige Mohammad Hadj sålde tidigare ris och bönor från ett stånd i basarerna. För sex år sedan omskolade han sig till protessnickare, och nu står han med stämjärn och sandpapper och formar i virket från ett valnötsträd en elegant fot som han sedan klär in i mjukplast.

- Landminorna, säger Mohammad Hadj. Även i fredstid fortsätter de att explodera. Vi kallar dem "de tysta mördarna". Det dröjer länge innan alla i Afghanistan fått de träben de behöver.

Protesfabriken ligger i en flygel intill den tillfälliga ortopedkliniken på sjukhuset i Kabul. Läkaren där, Wasir Akbar Khan, bekräftar:

- På en enda dag kan vi tvingas ta emot tio nya offer.

MAPA, FN:s minröjningsprogram för Afghanistan, har statistik som säger att nära 300 människor dödas eller skadas varje månad.

Bortsprängda händer och stympade ben behandlas med uppövad rutin i operationssalarna. Och inte under alltför primitiva slakthusmetoder.

 

Med såren läkta får offren efter några månader prova ut sina träben i protesfabriken. Treåriga Elaha förlorade båda benen när hon lekte i en av Kabuls förorter. Nu har hon fått sina proteser och kan fortsätta leka, om än med klumpigare rörelser.

Indien har donerat tusen så kallade Jaipur-ben och många minskadade förses med dem. Den indiska protesen är gjord av ett annat material än de vanliga och har en finess: med Jaipur-ben förmår man att på sydasiatiskt vis sitta på huk.

En kvinna i burqa promenerar sakta bort från fabriken. Hon går med käpp och ur burqans nederdel sticker ett träben fram.

Doktor Abdullah Waziry, som själv sitter i rullstol, ser henne försvinna och säger:

- Landminor, ensamma klarar vi det inte. Men med världens hjälp går det.

De sorgliga bilderna kompletteras av dåliga nyheter:

Det finns, enligt beräkningar, tio miljoner landminor. De lades ut främst under kriget på åttiotalet mellan mujahedin och den sovjetiska ockupationsmakten men också under de många åren av inbördeskrig mellan Norra alliansen och talibanerna.

Eländet har spätts på genom de amerikanska bombningarna från oktober i fjol till januari i år. Klusterbomberna är lika farliga som landminor och orsakar samma förödande skador.

Till detta fogas emellertid goda nyheter. Afghanistans sannolikt främsta minröjare, svensken Fredrik Pålsson som leder en minröjargrupp med sammanlagt 220 man, spikar fast:

"Minröjningsprogrammet går som på räls. Tidigare sa vi att det skulle behövas tio års arbete för att kunna förklara Afghanistan fritt från landminor. Nu säger vi att vi accelererar och är klara om sju."

"Vi räknar med att de amerikanska klusterbomberna har tillfört ett och ett halvt års extra arbete. Vi kan röja dem med enkla metoder. Vi ökar resurserna och ska alltså fortfarande vara klara inom sju år."

 

Fredrik Pålsson säger att det i världen finns ett stort medvetande om landminornas psykologiska och fysiska effekter på dem som lever under dess hot:

- Vi ska inte underskatta prinsessan Diana-effekten. Hon gav problemet ett ansikte. Fredspriset till landminsmotståndarna 1997 betydde inte mycket för oss.

Därför arbetar nu cirka 5 000 personer i Afghanistans många minröjningsprogram, koordinerade av FN. Årsbudgeten är på 2,5 miljarder kronor.

Genom åren har 220 kvadratkilometer röjts och gjorts säkra, även under talibantiden.

- Det finns 800 kvadratkilometer kvar att röja, berättar Pålsson. Vi klarar 35 kvadratkilometer per år men resurserna ökar och vi höjer takten. Det verkar inte vara svårt för oss att få de erforderliga pengarna.

- När vi röjt hälften av det som återstår kan nästan alla afghaner återgå till normalt liv.

 

Idag förlorar landet miljontals kronor på att fält inte kan odlas upp. Omvänt anses det att varje mil landsväg som röjts och gjorts säker genererar en inkomst om 500 000 kronor på ett år.

Fredrik Pålssons personal har månadslöner som pendlar mellan 1 000 och 6 000 kronor. Det är långt över afghansk genomsnittslön och rekryteringen är lätt, även till farliga jobb som att arbeta med metalldetektor i terrängen.

Parallellt pågår ett program för att göra befolkningen medveten om minornas risker. Det tragglas, de ska lära sig känna igen minor, de ska förstå att inte röra dem. Det hjälper inte alltid, många tar enorma risker för att till exempel hämta ved i en förstörd dal.

Kraven på perfektion är stora.

- En enda mina kan ju vara lika farlig som flera minor. Hälften av de som skadas dör innan de når sjukhus. När vi kan säga att vi betat av 99,6 procent av ett område betraktar vi det som röjt, berättar Pålsson.

 

Efter rekognoscering och genomgång av eventuellt befintliga dokument om var minor lagts ur, arbetar minröjarna klädda i skyddsväst och med visir för ansiktet.

Meter för meter ger detektorn från sig ett surrande ljud som stiger till ett vinande när den träffar metall.

Minområdena markeras med rödmålade stenar.

Det är lättare att arbeta i minfält utlagda av ryssarna:

- De arbetade metodiskt och fantasilöst. Det finns ett mönster att följa. Mujahedin lade ut minor som terrorvapen, helt planlöst. När det gäller de nya klusterbomberna har vi visserligen uppgifter från amerikanerna om var de fällts, men det är svårt att skaffa sig en hum om utbredningen.

Om sitt liv säger Fredrik Pålsson:

- Jag har fått användning för den utbildning jag fått i det militära. Jag har fått en chans att arbeta i utlandet. Det vi uträttar här ger oss mera än vi ger tillbaka.

- Och det är en glädje att komma tillbaka till en plats som vi röjt. Då bestod den av stekt, brun jord. Nu är det grönt och bördigt.

Staffan Heimerson

"Röjningsarbetet beräknas ta sju år"

Namn: Fredrik Pålsson.

Ålder: 33 år.

Utbildning: Kapten i armén, minröjare, Eksjö.

Bor: Kabul, Jalalabad och Islamabad.

Familj: Hustru Lena och ett barn, det andra på väg, är kvar i skånska Höör.

Uppgift: Leder en av de största minröjningsoperationerna i Afghanistan, Danish De-mining Group.

Framtid: Hoppas på fortsatta uppdrag i utlandet, helst i Vietnam, eller att centralt arbeta med frågan i FN-högkvarteret i New York.

SENASTE NYTT

Nyheter

Visa fler
Om Aftonbladet