Bilderna av ett svenskt fiasko

Sverige trea från slutet i stafetten: Vi var väldigt optimistiska inför mästerskapet

1 av 2
bedrövligT 1 Urban Lindgren tröstas av den svenske vallaren Hans-Åke Olofsson efter det svenska stafettfiaskot. Lindgren inledde raset på förstasträckan.
NYHETER

SOLDIER HOLLOW

Här är bilden av svensk längdskidåkning i Salt Lake City 2002.

En gråtande Urban Lindgren tröstas av vallateknikern Hans-Åke Olofsson.

Inför ögonen på kungen och drottningen gjorde det svenska stafettlaget sin sämsta insats någonsin.

– Det var makalöst dåligt, säger förbundskaptenen Magnar Dalen.

Vi börjar vänja oss vid svenska stafettmissar i stora mästerskap. 1980 i Lake Placid, 1992 i Albertville, 1993 i Falun och 2001 i Lahtis – och 2002 i Salt Lake City.

Till och med Japan var före

I går var den sämsta insatsen någonsin.

I mål var Sverige 5 minuter och 14 sekunder efter Norge. Bara Kazakstan och Vitryssland var sämre.

Till och med Japan var bättre.

Redan på förstasträckan tappade Sverige alla placeringschanser.

Urban Lindgren – som ersatte sjuke Magnus Ingesson – försökte hänga med täten, men efter några kilometer tog krafterna fullständigt slut.

Vid växlingen var han på 13:e plats – 1,29 efter täten.

– Det finns inte så mycket att säga. Från första till sista stavtag var det tungt. Jag var väldigt dålig, säger Urban Lindgren.

Han talar tyst och långsamt och biter sig i underläppen för att hålla tårarna borta.

Lindgren: Jag är otroligt besviken

Urban Lindgren är otröstlig.

– Man bryter aldrig en stafett, men visst, ibland kändes det som man ville vara någon annanstans. Panik är väl fel ord, men man funderar en del när åkare efter åkare passerar en, säger han.

Det vilar en förbannelse över de norrbottniska längdåkarna i stora mästerskapsstafetter.

I Lake Placid var det Sven-Åke Lundbäck som klappade igenom, i Albertville Christer Majbäck, i Falun Niklas Jonsson, i Lahtis Magnus Ingesson – och i Salt Lake City Urban Lindgren.

– Jag är otroligt besviken, säger han och tar skidorna och stavarna och går iväg från stadion.

Han hinner inte många meter innan han gråtande sätter sig på huk. Svenske vallateknikern Hans-Åke Olofsson lägger en arm runt Urban Lindgren och de två pratar en stund innan de fortsätter den tunga vandringen upp mot vallabodarna.

”Det var ett riktigt mörker”

Nu var inte Urban Lindgren ensam om att åka dåligt.

Mathias Fredriksson på andrasträckan förlorade också en dryg minut på täten och Morgan Göransson på sista drygt två minuter.

Bara Niklas Jonsson klarade sig med hedern i behåll.

– Det var ett riktigt mörker. Vi hade hoppats på en plats någonstans mellan 3 och 6. Men den här insatsen var på den nivån att? Ja, jag vet inte, säger Magnar Dalen.

Han tror att Per Elofssons och Magnus Ingessons sjukfrånvaro skapat turbulens i laget.

– Allt har varit lite hattigt och givetvis blir det psykologiskt jobbigt, säger Magnar Dalen.

”Grabbarna kan bättre än så här”

– Grabbarna kan bättre än så här. Det tror jag alla förstår.

Hur kan det gå så här dåligt i OS?

– Vi var väldigt optimistiska inför mästerskapet. Vi laddade på hög höjd på samma ställe som Johann Mühlegg och norrmännen.

– Där var det ingen som helst skillnad, säger Magnar Dalen.

– Ser man till världscupen de två senaste säsongerna så har Per varit stabil på pallen och Mathias kan vara där om han är i toppform. Annars har vi haft många placeringar kring 30–40, åkare som tappat en eller 1,5 minut på en mil.

Men fakta är svårt att blunda för.

I historieböckerna kommer det alltid att stå nummer 13 framför Sverige i Salt Lake City.

Den sämsta mästerskapsinsatsen någonsin.

Ingen rolig läsning.

Sportbladet ställer 7 frågor till skid-Sverige

Miljoner av svenskar har väntat och hoppats. Miljoner av svenskar har slutat vänta, slutat hoppas – och börjat undra. Sportbladet ställer frågorna till skid-Sverige vi alla vill ha svar på.

Patrik Thorneus