Nu ska hon få sitt guld

Michelle Kwan har drömt om en OS-triumf sedan hon var åtta

NYHETER

SALT LAKE CITY

En tom hall, en tidig morgon. Bara en ensam, ung kvinna rör runt i tystnaden, med långa, kontrollerade skridskoskär.

Det är inte så bara.

Hon heter Michelle Kwan.

Hon är OS största stjärna.

Och världens vackraste isprinsessa.

– Just nu är OS min enda dröm. Jag tar en sak i taget, säger hon till Sportbladet.

os största stjärna Som femåring bestämde sig Michelle Kwan att bli konståkare. Nu har hon vunnit det mesta – utom ett OS-guld. Det tänker hon ändra på i Salt Lake City.
Foto: ap
os största stjärna Som femåring bestämde sig Michelle Kwan att bli konståkare. Nu har hon vunnit det mesta – utom ett OS-guld. Det tänker hon ändra på i Salt Lake City.

Torsdagen den 7 februari, 2002:

Prinsessan är helt klädd i svart när hon kör igenom sitt korta program, utan att missa ett enda hopp.

Hennes pappa Danny tar hand om hennes överdragströja och ger henne vatten eller näsdukar när hon behöver. Han ser snäll ut. Det är tidig morgon, dagen före OS-invigningen.

Och OS största stjärna har kommit till Salt Lake City.

Michelle Kwan håller hov när hon kommer fram efter träningspasset.

– Jag har gått runt i OS-byn och träffat en massa andra idrottsmän. I går gick jag in i gymmet och såg en kille som vägde säkert 140 kilo (hon blåser upp kinderna för att visa hur stor han var). Han lyfte jag vet inte hur mycket, och jag tänkte ”Jesus, vad stark han är”.

Själv har hon hållit en diet de senaste månaderna, och tappat lite vikt.

– Tänk om jag lyfte så mycket – vad skulle jag vara för idrottare då...?

Förmodligen inte hela USA:s älskade isprinsessa. Michelle Kwan har andra tyngder att lyfta i OS. Hon är här för att vinna guld.

Februari, 1988:

Jag vill vinna OS

Michelle Kwan,

åtta år gammal.

Danny och Estella Kwan har funnit sig till rätta i Torrance, Kalifornien. De har immigrerat från Kina, driver en kinesisk restaurang och har tre aktiva barn; Ron, Karen och lilla Michelle.

Alla barnen åker skridsko.

När Michelle var fem år följde hon med Ron på en hockeyträning – och bestämde sig för att bli konståkare.

Nu, tre år senare, sitter hon hemma i huset och tittar på tv. Det är OS från Calgary, konståkning, och amerikanen Brian Boitano vinner guld. Den åttaåriga Michelle bestämmer sig.

– Jag vill vinna OS!

Lilla Michelle är en bestämd tjej.

Det dröjer inte länge innan hon nästan är framme vid målet.

Lillehammer, februari, 1994:

Tonya Harding, Nancy Kerrigan och ett järnrör är allt som behövs för att blanda till den största och mest mediala såpopera som OS-historien sett.

På läktaren sitter en trettonårig reserv med stora, nyfikna ögon.

Michelle Kwan är på sitt första OS.

Och hon ska snart bli en större stjärna än dem alla.

I två år har hon tränats av Frank Caroll, och tillsammans har de nått snabba resultat. 1994 vinner Michelle JVM, och sedan vänder hon sig aldrig om.

1996 är hon bäst i världen.

1998 kommer hon till OS som en av de favoriterna, men en skada gör att hon missar invigningen, och sedan väljer hon att bo själv, utanför OS-byn. Hon leder efter det korta programmet, och har sju tripplar i sitt fria program.

Allt slutar med en uppvisning av en amerikanska som åker med ett leende över hela ansiktet.

Det är bara ett problem.

Det är inte Michelle Kwans ansikte.

– Jag var som i min egen värld, säger hon.

Michelle får silvret. Tara Lipinski, hon med leendet, är 15 år och blir proffs och hela USA:s älskling.

De närmaste åren vinner Michelle allt, utom en enda sak – den som hon bestämt sig för att vinna en dag i tv-soffan när hon var åtta år.

Hon har inget OS-guld.

Fredagen den 8 februari, 2002:

Det tar en sekund för kaos att bli ordning när de kommer in i rummet; Michelle Kwan, Sasha Cohen och Sarah Hughes. USA:s OS-lag.

Sasha är 17 år, en bortskämt uppnosig men charmig tonårsdotter. Sarah är en mogen 16-åring från New York. Båda kan vinna OS, men den lysande stjärnan är hon som har vunnit fyra VM-guld på sex år. Rummet bubblar av frågor.

Alla vill ha en bit av Michelle Kwan.

– Någon dag kommer jag att prata med mina barnbarn och säga ”Vet du hur många journalister som var på presskonferensen?”, säger hon.

Den här gången är hon frisk, den här gången tar hon in hela OS-upplevelsen och bara njuter. Det är en vuxen kvinna som sitter där nu.

– OS är stort, men jag kan inte motivera fyra års träning bara med de här sex minuterna. Det måste finnas mer. Hur skulle jag kunna säga att ”de senaste fyra åren har jag tränat bara för det här”? Det handlar om allt, träningen, att ramla, att bli galen – det är alla de stunderna som gör konståkning speciellt.

För Michelle Kwan är den här tävlingen speciell på ett annat sätt. Det är hennes första OS utan Frank Caroll. Inför säsongen har hon, helt oväntat, valt att sparka sin vän och tränare sedan tio år tillbaka.

Spekulationerna kom direkt.

Hon var bortskämd, hon var för mycket med sin pojkvän, hon gick igenom en personlig kris.

Michelle Kwan skrattade åt ryktena.

– Jag är väl helt borta och har inte en aning om någonting, sa hon i en intervju med LA Times.

Ironin var tydlig.

– Folk får skriva vad de vill, oavsett vad jag säger eller känner. Det känns bättre på isen, och det är allt jag bryr mig om.

Jag frågar vad hon vill förmedla till publiken.

– Jag har alltid varit väldigt emotionell på isen, nu försöker jag att kapsla in mina känslor och koncentrerar mig på mitt program istället, så att det blir en kanal för känslorna, säger hon.

Michelle Kwan kommer till OS utan tränare, men med sin pappa.

– Han säger att han är min hejaklacksledare. Jag brukar fråga var han har sina pom-poms någonstans..., säger hon.

I de amerikanska tidningarna har det skrivits mycket om ”bråket” mellan Sasha Cohen och Michelle. Sasha körde i vägen för Michelle under uppvärmningen på de amerikanska mästerskapen. Ryktena tog fart, men Michelle skrattar bort det.

Och nu sitter de där, på samma podie.

Sasha ser sur ut, Michelle ler.

– Jag tror att det blir två amerikanskor på pallen, säger Sashas tränare, John Nicks.

– Inte tre? säger Michelle Kwan.

Det är hennes presskonferens, från början till slut.

Torsdagen den 9 februari, 2002:

Plötsligt var han

bara där och jag tänkte ’wow, det är stål-mannen’

Michelle Kwan,

om mötet med

Lance Armstrong

Morgonen är tidig, dagen efter invigningen. Michelle Kwan tränar i en liten, avlägsen ishall i Salt Lake City.

Hon har en enkel, ärmlös svart sporttopp på sig. Svarta handskar. Hon åker utan närvaro och ser trött ut. Bara en handfull ser på.

Så fylls hallen av musik, Sheherazade av Nikolaj Rimsky-Korsakov. Någonstans mitt i det melodramatiskt visuella hittar Michelle Kwan en känsla. Det räcker till några få, perfekta sekunder. Efteråt ler hon.

– Jag är trött, vi fick gå långt på invigningen i går. Men det var fantastiskt, jag gillade... allt!

Den kanske största upplevelsen för henne var att träffa Lance Armstrong, cyklisten som besegrade sin cancer och vann touren.

– Jag visste inte att han skulle vara där. Plötsligt var han bara där och jag tänkte bara att ”wow, det är stålmannen”. Sedan frågade han som alla andra; ”kommer du att ta det där guldet nu?”.

Och du svarade...

– Inga kommentarer!

Michelle Kwan skrattar. För att bära tyngden från ett helt lands förväntningar så ser hon lätt ut. I dag tävlar hon för att uppfylla en 14 år gammal gulddröm. Efter OS får hon skaffa sig nya mål, nya drömmar. Jag frågar om hon vet vilka.

– Kanske ett OS till, säger hon. Fast just nu är det här min enda dröm. Jag tar en sak i taget, säger hon.

Och ler.

Hon har fått ett eget dataspel utformat och döpt efter sig

Simon Bank