Hur kunde han skjuta sin egen dotter?

Aftonbladets Peter Kadhammar har följt Fadimes pappa på vägen mot tragedin

1 av 2
Rahmi Sahindal, 56, har medgett att han sköt sin dotter Fadime på kvällen den 21 januari i år.
NYHETER

Rahmi Sahindal, 56, åtalas för att ha skjutit sin dotter Fadime till döds.

Han är en liten tystlåten man. Vänner och bekanta beskriver honom som lugn och snäll.

Hur kan en far lyfta en pistol mot sin egen dotter och döda henne?

Detta är historien om Rahmi Sahindals ankomst från en by i turkiska Kurdistan och hans liv i Sverige.

Det är berättelsen om hur en man kan känna sig tvingad att skjuta den han älskade.

Han kom en dag 1981, en kortväxt men kraftig bonde som hade klätt sig fin i kavaj för den långa resan till Uppsala där han hade släktingar.

Hans svåger som redan levde i Sverige kontaktade Kurdiska kulturföreningen och undrade var de kunde ansöka om asyl. En medlem i föreningen, Sores Bladhede, sa till dem att anmäla sig på polisstationen på Smedsbyvägen. Dit brukade kurderna gå, och där hade man rutiner för att ta emot nya.

Sores tolkade åt den nyanlände, som det inte var något särskilt med. Hans berättelse var den vanliga, om det turkiska förtrycket mot kurderna, om svårigheten för en kurd att leva ett anständigt liv. Möjligen, och detta skulle många senare säga, var det slående hur lugn och tystlåten han var. Han var respektfull mot Sores som i egenskap av tolk hade status.

Den nyanlände hette Rahmi och var 35 år. Familjen var kvar i hembyn Tapkiran. Den skulle komma senare, när han väl fått uppehållstillstånd och en ordnad tillvaro. Han hade fru, fyra döttrar och en son.

Han försökte lära sig svenska, hela det första året, men språket ville inte fastna, inte mer än som enstaka ord och meningar, aldrig som helhet.

I en annan stad kunde detta ha gjort honom socialt handikappad och isolerad, men inte i Uppsala, där det fanns släktingar och många andra kurder att umgås med. Han brukade dricka te och spela bräde och kort på kurdiska kulturföreningen.

Vid den här tiden var det ganska lätt att få jobb även för den som inte kunde svenska, till och med för den som inte kunde läsa och skriva, som Rahmi. Han behövde aldrig gå arbetslös. Först arbetade han på Slotts, sedan Farmek och sedan Salabacketvätten, där han skulle stanna.

Anställningen fick han genom sin syster. Hon vände sig till Curt Ågstrand, fabrikschefen, och sa att hon

hade en bror som behövde jobb. Ågstrand tyckte att hon var en väldigt duktig arbetare och tvekade därför inte att anställa Rahmi.

Han fick sortera tvätt. Han stod på sorteringsställningen en och en halv meter över det gråa cementgolvet och plockade från det blåa bandet som en kollega ständigt födde med mer tvätt, mer tvätt, mer tvätt. Rahmi kastade ner påslakan, underlakan, örngott, handdukar och patientskjortor i deras respektive fack, sedan rullade någon annan kärrorna med den sorterade tvätten till maskinerna.

Han betraktades som snäll men lite dum, eller ”speciell” som en av de tidigare arbetskamraterna säger.

Men att Rahmi framstod som dum kunde lika gärna bero på språkförbistringen, både den svenska och kurdiska. För en analfabet blir även de enklaste referensramar annorlunda än för den som kan läsa och skriva. En nära släkting till honom, också analfabet, är osäker på vilket år hon kom till Sverige. Ett livsavgörande år, men hon kan bara säga ungefär vilket; och hon vet inte alls vilket år Rahmi anlände.

Rahmis läs och skrivsvårigheter uppenbarades för arbetsledarna efter hand. Om någon leverans skulle märkas med kundens namn syntes det direkt när Rahmi hade skrivit. Det var dåligt stavat och felaktig svenska. Bland arbetskamraterna sades att Rahmi i lunchrummet kunde hålla tidningen upp och ner och att han vände på den först när han såg en bild.

Man skojade med honom. Någon sa:

– Du borde ha blivit kvar vid plogen.

Men kunde skratta med honom men lika gärna åt honom. Någon sa något, Rahmi missförstod. Man skrattade. Rahmi också. Han var, säger en tidigare arbetskamrat, en person som lättade upp stämningen. När han inte förstod.

Ändå fick han ett slags respekt. Han jobbade hårt och höll tiderna. Han var sällan sjuk. Lojal. Han hade den sämsta arbetsuppgiften på tvätteriet. Smutstvätten från vårdhemmen kunde ibland stinka så mycket att sorterarna bar ansiktsmask. Rahmi klagade inte.

Personalomsättningen var hög, särskilt vid sorteringen, men Rahmi blev kvar. ”Jag funderade aldrig ens på att ge honom mer avancerade arbetsuppgifter”, säger den dåvarande produktionsledaren.

Sociologen Masoud Kamali vid Uppsala universitet forskar i integrationsfrågor. Kamali säger att den kritiska gränsen för invandraren går vid fem sex år efter ankomsten till det nya landet. Har han inte lärt sig språket och det nya samhällets värderingar då vänder han sig bort, tillbaka, och idealiserar och förstärker födelselandets traditioner i stället.

Han vänder sig till den egna gruppen, och gruppen som helhet förstärker också sina gamla värderingar.

Individen försöker kompensera att han står utanför samhället han lever i genom att, till exempel, samla pengar, skaffa statusprylar, värna sin familj.

Rahmi kunde tjäna som ett skolexempel för Kamalis allmänna beskrivning.

Med arbetskamraterna pratade han om aktier. Det var hans stora intresse. Han grämde sig över att han satsat på Fermenta och gladde sig över sina aktier i Ericsson. Han försökte följa utvecklingen på Stockholmsbörsen. I tvätteriets lunch

”Han sa han skulle köpa en Saab Turbo och köra hem till byn i den” forts.