– Jag älskar att dansa

Foto: Magnus Wennman
NYHETER

Han är en av våra mest lästa författare.

Översatt till 23 språk.

Aftonbladet Söndags Åsa Mattsson

träffade Henning Mankell och talade om

kärleken, Afrika och varför han gillar att

tjuvlyssna på tåg utanför Hallsberg.

Henning Mankell är utmanande. Han retar. Jo, jag har märkt det. Mankell är en tagg som rispar. Inte för att han skriver spännande böcker, utan för att han verkar vara en sån bra människa. Lite för bra. Tänk er att ni står i begrepp att köpa något riktigt onödigt för att sätta guldkant på vardagen och så tänker ni plötsligt: Henning Mankell, och får dåligt samvete. Mankell är ett ställföreträdande samvete. Han bryr sig. Han anstränger sig för andra som har det svårt. Han samlar ekonomisk hjälp till översvämningsoffer, han skriver pjäser om nynazismens orsaker och flyktingar i nöd. Han framstår som ansvarstagande, tålmodig, kreativ och medkännande, och när han fick pris av Svenska Freds-och skiljedomsföreningen var det med motiveringen att han i sina böcker belyst ”sociala orättvisor och smutsiga storpolitiska spel och den lilla människans utsatthet”.

Allt det där blev ju för mycket för de ironiska grabbarna bakom nätsajten ”Spermaharen”. De bara måste driva med Henning Mankell, för att man inte får det. Det är svårsmält i vår tid att någon vill göra något åt orättvisor och har uppriktigt menade åsikter, särskilt när de är av det världsförbättrande slaget. Det kallas ”pretentiöst”. Förmodligen är Henning Mankell det mest provocerande som finns. Före intervjun har han låtit hälsa via mail att han gärna pratar om terrorism, invandrarflickor och Afrika, och det är med dessa önskningar i bakhuvudet jag får syn på honom där han dricker sitt kaffe i lädersoffan på Victory

Hotel i Gamla stan i Stockholm. Håret är nästan vitt och frisyren anarkistisk. Han har ögon som skogstjärnar och en min som om han önskade att intervjun var över snart så att han kunde få gå hem och göra något viktigare. Men se det går inte Henning.

I din pjäs ”Mörkertid” som nyligen haft premiär på Stockholms stadsteater handlar det om relationen mellan en pappa och en dotter på flykt, och i din senaste roman ”Teabag” prickade du mellangärdet på samtiden med en annan obehagligt aktuell historia om tre unga flyktingtjejer. Hur kan det komma sig att du haft sån timing?

– Normalt sett är det väldigt svårt att precisera en punkt där en bok föds, ofta är det ju en process. Men i det här fallet med ”Teabag” är jag alldeles säker på hur det började. Jag var på en tågstation och plötsligt slogs jag av tanken att många av de människor som passerar mig nu, de finns inte. De gömmer sig. De är illegitima. Vi har alltså fått ett samhälle där vi föredrar att hålla människor i någon sorts grådaskig underjord.

Men tjejerna i ”Teabag” är inga offer?

– Nej, de vägrar att se sig som offer. De har gett sig fan på att de ska klara sig ändå. De blir på något sätt mina hjältar.

– De är starka, de kommer att klara sig. Jag har väldigt många kontakter med människor som är födda utanför Sverige, och jag är förhoppningsfull. Tyvärr är det sällan dem man får läsa om i tidningarna.

– Jag ska berätta en historia för dig som jag tycker är underbar. För en tre, fyra år sen var jag ute på gymnasiet i Tensta (utanför Stockholm), och det kan jag säga att hade jag haft en tonåring idag så hade jag sagt: Jag tycker att du ska gå på Tensta gymnasium. För där mötte jag ett hundratal ungdomar från kanske tjugo olika nationer som jag skulle prata litteratur med, och jag har aldrig varit med om en så lyhörd publik. Och så frågade jag lite på slutet vad de visste om svenska författare och då reste sig en helt kolsvart tjej och sa på klingande svenska: Jag tycker om Strindberg, han betyder hemskt mycket för mig i mitt liv. Då tänkte jag: Där, där har vi det vi inte får se. En underbar känsla av en sprängkraft i Sverige.

Men så var det ju i arbetarklassen förr också, en bildningshunger, detta driv framåt och de starka incitamenten man hade att förändra sin situation?

– Ja, där har vi ju enorma erfarenheter som kunde leda till identifikation. Vi har ju haft vår egen bildningsgång, det finns så mycket som är likt.

– Jag vet inte om du tänkte på det, men i samband med millennieskiftet så röstades ju Vilhelm Mobergs ”Utvandrarna” fram som den viktigaste boken, och det är ju ett högintressant tankekors, för vad handlar den om? Jo, att svenskar utvandrar till Amerika. Och så har vi samtidigt de här märkliga problemen med människor som är i samma situation som vi själva en gång. Det är skrämmande att vårt minne är så kort.

Om man ska säga någonting om dig själv Henning?vilket du ogärna gör? Du är nästan den perfekta människan, alltid engagerad i viktiga samhällsfrågor, alltid på den svagaste partens sida i konflikter. Genomtänkt och seriös. Du vill att saker ska vara angelägna för att du ska uttala dig. Men det verkar vara något med just den hållningen som är provocerande i vår tidsanda. Det är säkert inte bara killarna i ”Spermaharen” som letar efter sprickorna i den Mankellska fasaden?

– Alltså, jag upplever mig inte alls som någon perfekt människa, och jag blev väldigt upprörd och förbannad över det där ”skämtet” (att Henning skulle hålla sig med en massa afrikanska fruar), för de begrep inte att de var väldigt rasistiska i sin hållning. De är väl inte klipska nog.

– Vad mer ska jag säga? Jag tror uppriktigt på att solidariteten är ett underbart instrument för att skapa en bättre värld. Jag vet att jag aldrig får göra om det här livet, och min stora skräck det vore att se att jag har kastat bort min tid på en massa skit. Om det gör mig till en perfekt människa, då ska jag gärna vara det.

Jag har funderat över att du i alla sammanhang finns med på den minsta och utsatta partens sida. Är det inte kamp mot personminor så är det översvämningsoffer eller pjäser om flyktingar. Du är som en Allmoder, det finns starka vårdande drag hos dig. Jag känner till att din mamma övergav dig när du var liten, kan det här ha något samband? Utsatta barn finns också med i många av dina böcker och tittar man på de här stora globala händelserna du engagerar dig i så kan man ju säga att du är på barnets sida även där?

– Ja, men finns det nånting som är värre än att se barn fara illa? Jag drivs av det här fullständigt desperata ursinnet, inte bara över att världen ser ut som den gör, utan över att det mesta av lidandet är onödigt. Det skulle inte behöva vara så. Inte en unge skulle behöva dö av malaria, resurserna finns, både ekonomiskt och medicinskt, bara det att de inte är där de behövs som mest.

– Hur skulle jag kunna motarbeta min egen insikt, eller inte låtsas om den? Men utöver det så är jag faktiskt ganska mycket som de flesta egentligen (skratt). Min fru påstår att jag är den roligaste människa som hon någonsin har träffat.

Jag tänkte faktiskt säga att du är väldigt rolig när du skriver, även när det finns sådana grymma historier som i ”Teabag”, så finns galna sidekicks, till exempel en förläggare som sitter i sin roddmaskin med vantar på? Är det främst framför datorn som du är rolig, eller kan du vara rolig annars också?

– Jag tror inte att jag är den sista människa man bjuder när man ska ha fest faktiskt. Jag är en rätt gladlynt person.

Läs fortsättningen på intervjun: