– Den stora nåden i ens liv är ju kärleken

NYHETER
Namn: Henning Mankell. Ålder: 54. Familj: Eva Bergman, regissör, konstnärlig ledare för Backa teater i Göteborg. Har två vuxna söner, från tidigare äktenskap. Bor: Sverige och Moputo i Moçambique. Mest känd för: De nio böckerna om kommissarie Wallander som sålt i jätteupplagor i 23 länder och filmatiserats med Rolf Lassgård i huvudrollen. Aktuell: Med senaste romanen ”Teabag” och pjäsen ”Mörkertid” på Stockholms stadsteater. Skriver på den första kriminalromanen om Wallanders dotter Linda, som kommer den 25 juni.
Foto: Magnus Wennman
Namn: Henning Mankell. Ålder: 54. Familj: Eva Bergman, regissör, konstnärlig ledare för Backa teater i Göteborg. Har två vuxna söner, från tidigare äktenskap. Bor: Sverige och Moputo i Moçambique. Mest känd för: De nio böckerna om kommissarie Wallander som sålt i jätteupplagor i 23 länder och filmatiserats med Rolf Lassgård i huvudrollen. Aktuell: Med senaste romanen ”Teabag” och pjäsen ”Mörkertid” på Stockholms stadsteater. Skriver på den första kriminalromanen om Wallanders dotter Linda, som kommer den 25 juni.

Många män i den så kallade 68-generationen har, enligt vad jag tycker, engagerat sig så hårt i politiska spörsmål och andra intressanta, viktiga samtal om samhälle och historia att de glömt bort hur man flirtar, har kul och dansar. Gäller det inte dig?

– Nej, jag kan dansa. Jag älskar att dansa. Jag ska säga dig att fick jag leva om mitt liv då skulle jag vilja lära mig att dansa bättre. Dansen är ett fantastiskt språk.

– Det har också funnits perioder i mitt liv där det enda jag haft för ögonen är kvinnor. Den stora nåden i ens liv är ju kärleken, och kärleken är ju alltid erotisk på något sätt. Nej, det där du berättar känner jag inte igen mig i, även om jag kan förstå vad du syftar på.

Du har ju gjort en annan resa än många andra också, med dina många år i Afrika.

– Ja, jag har levt om ganska hejdlöst ibland kan jag säga.

Du kommer ifrån Sveg, Härjedalens enda stad, från början?

– Jag är född i Stockholm, men skyfflades upp till Sveg när jag var ett halvt år gammal för att bo hos min pappa. Det var en rätt fin uppväxtmiljö på många sätt. Sedan flyttade jag därifrån som tonåring, därför att då behövdes något annat. Men jag har starka minnen ifrån det Sveg jag växte upp i på 50-talet, bland annat var fattigdomen synlig. Det fanns människor som köpte en säck potatis och en spann med sill som familjen skulle leva på en hel vecka, och jag minns klasskamrater som var illa klädda. Återigen, detta ligger så nära oss i tid, men vårt minne är kort.

Vad kommer du ifrån för familj?

– Min pappa var jurist, han var häradshövding. Det var läraren, apotekaren, bokhandlaren och pappa som umgicks i en liten grupp på klassiskt vis. Vi var alltså medelklass utan pengar, kan man säga. Även om ingenting fattades. Det var en kulturliberal miljö, jag uppmuntrades att läsa böcker och lyssna på musik. Det är jag min far evigt tacksam för. Det gjorde att man tyckte att det var fritt på något vis.

Jag kunde inte låta bli att reta mig på att du bara valde fyra män: Sven Lindqvist, Jan Myrdal, PO Enquist och Anders Ehnmark, när du hade författarsamtal i teve med namnet ”Inspiratörerna”. Om jag frågar dig vilka fyra kvinnliga författare som har betytt mest för dig, vad säger du då?

– Jag tycker nog att Simone de Beauvoir har betytt mycket. Vad som var så starkt med hennes böcker det var ju att det tog sån himla tid för henne att komma fram till sin insikt om: Vad är jag, vad är en kvinna? Och att hon var nästan 40 år innan hon fick sin första orgasm, som hon skriver om, det blir så gripande tycker jag.

– Sedan är jag väldigt förtjust i både Sara Lidman och Kerstin Ekman, och ska jag säga någon mer så blir det nog Sigrid Undset. Hennes böcker har gett mig stora upplevelser.

I din senaste roman har du en journalistisk arbetsmetod, du har träffat flyktingar och talat med dem, och vävt in deras verkliga berättelser i den fiktiva historien. Brukar du jobba så?

– Det är rätt olika. När jag bestämmer mig för att skriva nånting är den första frågan jag ställer mig: Vilken metod ska jag använda nu? Jag har verkligen fått lära mig att använda olika metoder. Det enda som är likartat är att tänkandet och planerandet och skissandet tar en väldigt stor del av den totala processen. Skrivandet är egentligen den minsta delen, så är det alltid för mig, och då händer det ofta att jag skriver slutet först, för då vet jag precis vad jag ska berätta.

Hur mycket drar du in andra människor i ditt skrivande?

– Mycket lite, skulle jag vilja säga. När jag håller på med någonting är jag helt stum. Jag släpper inte in någon, eller talar med någon om det jag håller på med förrän jag är i princip färdig. Det är knappt att min fru Eva får veta. Det är så lätt att prata sönder någonting, och då har man ingen kraft och energi kvar att genomföra det. Det gäller också att kunna hantera synpunkterna. Är de bra så lyssnar jag, men till syvende och sist är det jag som bestämmer.

Du beskrivs ofta som maniskt aktiv, du jobbar mycket och är väldigt produktiv. Är du lite arbetsnarkoman?

– Nej, det är jag inte, utan vad det handlar om är att dygnet har 24 timmar, det går inte att få 25. Det man kan göra är att avstå från andra saker. Jag tittar till exempel väldigt lite på tv, då får man väldigt mycket tid att skriva på, och i och med att jag tycker att arbetet är så roligt så finns det ingen motsättning mellan arbete och fritid. Jag behöver inte fritiden för att vila mig ifrån ett tråkigt arbete. Men jag hinner med resten också, som att umgås med människor jag tycker om.

Läs fortsättningen på intervjun: