– Jag älskar att tjuvlyssna på folk

Foto: Magnus Wennman
NYHETER

Men det är inte alltid lustfyllt att skriva. Jag vet att du en gång la ner en bok, för att du inte orkade genomföra den.

– Ja, det handlade om övergrepp på barn. Det var för tungt och jag mådde bara dåligt, men jag har ångrat efteråt att jag inte tog mig igenom den. Den där boken var viktig, men gjort är gjort.

– Även med andra böcker är det så att vissa sidor är plågsamma, de kostar på att skriva. Folk frågar ofta: Hur kan du skriva om såna där otäcka händelser, var får du allt ifrån? Men vad jag än skriver så är verkligheten värre. Det handlar inte om min morbida fantasi, utan allt går att hämta från en gräslig verklighet.

– I min senaste roman har jag till exempel med en flicka som har fått syra i ansiktet. Det finns ju, till och med i Sverige.

När du hade dina samtal i tv med dina favoritförfattare (Myrdal, Ehnmark, Enquist och Lindqvist) så kallade du dem ”resenärer”. Du är ju själv en resenär, framförallt i Afrika där du har bott till och från i decennier, de senaste 14 åren i Moçambique.

– Ja, jag kom till Afrika första gången i november 1972, och den första förfärande slutsatsen jag drar av det är att jag är jättegammal (skratt). Det är 30 år sen nu.

– Men jag har tänkt på det här med resenärer. Om man tar en sån som PO Enqvist. Han har ju aldrig som till exempel Sven Lindqvist, Anders Enmark eller Myrdal rest i världen, utan han är för mig den som har rest, bokstavligt och bildligt, i Sverige. Han har ju skildrat Sverige som ett objekt som driver för historiens flod, och han har paddlat med där och sett vad som händer med Sverige.

– Det som har påverkat mig med dem alla fyra är att de gav sig ut för att se efter.

Så vilken sorts resenär är du?

– Min resa är att ta ett steg bort från staffliet och försöka se från ett annat håll. Och vad är det jag målar? Jo, det är den tid jag råkar leva i och den värld jag råkar leva i. Och perspektivet blir ett annat från Afrika, inbillar jag mig. Jag tror att Afrika gör mig till en bättre europé.

Det som många människor förknippar med Afrika och författare är ju Karen Blixen, Här finns en sofistikerad europeisk överklass som sökte exotismen och storslagenheten i Afrika. Hur skiljer sig ditt Afrika från hennes?

– Samtidigt vill jag säga att Karen Blixens ”Mitt Afrika” är en väldigt bra bok därför att hon berättade sanningen. Sen kan man ju diskutera politiskt vad man tycker om det där.

– Men den tiden är inte heller så långt borta. När jag första gången kom till Guinea Bissau, då var det fortfarande en koloni. Jag ser ju vändorna efter befrielsen. Det ska man ju veta att det som hände på 50-, 60- och 70-talen, det var den politiska befrielsen i Afrika, men den ekonomiska återstår. Vad jag tror att man står inför i Afrika det är en andra generationens revolutioner. Men jag tror att det är en historisk nödvändighet att ta den kampen.

Men du känner i alla fall att det går åt rätt håll?

– Det finns ju oerhörda problem i stora delar av Afrika, det går inte att sticka under stol med, men det finns också många positiva tecken. Om jag fick 30 sekunder om hundra år, och fick kika ner på Afrika, då är jag inte ett dugg bekymrad. Förutsättningarna finns.

Är du lättsinnig någon gång Henning?

– Jomen, det kan jag visst vara (skratt).

Säg något du gillar som inte är riktigt klokt?

– Jag tycker att en sån som Robert Gustafsson är vansinnigt rolig när den här kärleksfulla satiren finns. Jag älskar att se skickliga komiker. Jag kan frossa i filmer och gå på bio själv hela dagarna och skita i allt. Jag kan med flit gå och se filmer som har fått riktigt dåliga recensioner, för då tänker jag att det alltid finns något kul att titta på.

Det sägs ibland att vi svenskar har en dåligt utvecklad samtals-kultur, att vi inte har kommit lika långt när det gäller att samtala som människor som varit urbana längre. Svenskar måste ha någon aktivitet när de träffas, enligt den teorin. Du som har rest så mycket, vad tror du om det?

– Äh, jag kan ju sitta med Guillou i timmar och ha jävligt trevligt. Det finns en massa mytbildningar om Sverige att det skulle vara så tråkigt här, men jag tycker inte det. Jag vet inte om människor i Portugal skulle vara så mycket roligare, och det kan väl vara lika stelt och konstigt i Afrika som det är här ibland. Det beror ju mest på hur man själv är.

– En annan sak som jag älskar är att sitta på caféer och tjuvlyssna på folk, och speciellt det här med mobiltelefoner. Folk ljuger så mycket i dem. Jag satt på ett tåg nyligen och hörde en karl sitta och säga att han var i Helsingfors. Nej vad intressant, tänkte jag, vem är det du ljuger för nu? Jag tänkte nästan ropa: Tro honom inte, han sitter på ett tåg utanför Hallsberg (skratt). Då tycker jag att livet är underbart att leva när det erbjuds såna fantastiska situationer och man får sig ett gott skratt.

Har du varit gift tidigare?

– Oh ja. Två gånger. Med Eva är det tredje gången, och den sista.

Det är första gången som du lever i ett förhållande som både är kärleks- och arbetsförhållande?

– Ja, och det är någonting väldigt fint. Att leva i en intensiv kärleksupplevelse med en människa som har sitt eget liv, som förverkligar sina egna drömmar. Det tycker jag känns underbart, och det är så det ska vara. Det är en stor nåd att få vara med om. Jag skulle önska att alla människor någon gång fick uppleva det.

Åsa Mattsson