Mariettes son blev rånad av jämnåriga - två gånger

Nu skriver hon om sin oerhörda vanmakt och ilska

NYHETER
Foto: Lotte Fernvall

På hemväg från jobbet får jag ett mobilsamtal från min son som säger ”Mamma jag har blivit hotad och rånad på min nya moppe, två killar med ett basebollträ slog mig på hjälmen”.

Den första känsla som infinner sig är rädsla, en oerhörd rädsla och oro för att mitt barn har blivit skadat. Sedan åker gasen i botten och ve den som stannar mig.

Efter att ha bearbetat och åter bearbetat denna händelse kan jag nu dela in känsloförloppet i tre faser varav detta var nummer ett.

När jag sedan förvissat mig om att min son ej lidit någon fysisk skada kommer fas två, vrede och ilska för att någon har förnedrat min son, under våld tagit i från honom hans käraste ägodel som han har slitit och sparat till, som han fått på sin konfirmationsdag, som har meckat och pysslat med och sett fram emot det senaste året. Så helt plötsligt, på en sekund är allt borta, bara en hjälm finns kvar som påminnelse.

Den oerhörda ilska jag kände gentemot förövarna gjorde att jag inte kunde koncentrera mig på någonting annat än detta. Jag började åka ut och spana efter tips jag fått från min sons kompisar, jag ringde polisen flera gånger, men de hade inte tid. Varenda moppe som passerade granskades, varenda motorljud analyserades. Jag åkte ut till ett skogsparti som jag fått tips om var ett tillhåll där man terrängkörde med bland annat stulna mopeder.

Jag hade med mig mobilen med polisens nummer, jag väntade och lyssnade men just dessa kvällar förblev det tyst.

I ärlighetens namn vet jag inte vad jag skulle ha gjort om jag stött på förövarna, jag var bara så fruktansvärt arg. Fas två var lång, mycket lång.

Den hann nästan inte gå över innan min son (densamme) blev drabbad ytterligare en gång till, allt inom ett år.

Fas tre innehåller väldigt mycket tankar om vad man skulle kunna göra, varför vissa lagar är som de är, varför finns det så otroligt lite resurser när man ser att dessa tendenser till brott ökar hela tiden. Förövarna är ofta inte äldre än offren. Varför har samhället, som annars alltid har en förmåga att lägga näsan i blöt inte gripit in tidigare.

Jag blev lite förvånad när jag fick veta att om en polis tar upp jakten efter ett mopedrån, man vet alltså vem man jagar, så kan förövaren bara kasta av sig hjälmen så får polisen ge upp jagandet. Då undrar jag vem man skyddar - offret eller förövaren? Ett annat exempel: om min son kan peka ut förövaren och det går till rättegång så måste han konfronteras med förövaren om han fyllt 15. Detta gör att många låter bli av rädsla för hämnd. Vem är det vi skyddar?

Jag tänker också att ingen är född till brottsling, någonstans går det snett, och någon gång är första gången. I de allra flesta fall finns det otrygga hemförhållanden i bakgrunden och från första början är det aldrig barnets fel. Får man aldrig lära sig vad som är rätt eller fel, ditt eller mitt, eller saknas grundtryggheten att ta till sig detta, så orkar många inte med.

Vuxenkontakt och åter vuxenkontakt och tid att lyssna är vad som saknas i dagens samhälle. Läste häromdagen att en forskargrupp slagit fast att det ej borde vara fler än 15 barn på dagis och i förskolegrupper. Behöver man forska för att begripa detta? Det har dagispersonal, fritidspersonal, lärare och föräldrar sagt de senaste tio åren. Lägg pengarna på att genomföra i stället.

Många av dessa unga förövare är av utländsk härkomst (jag läste någonstans 80%). Är det någon god gärning vi försöker utöva när vi tar emot invandare och föser ihop dem i någon förort? Föräldrarna intregrerar sig aldrig i samhället. Hur ska då barnen kunna göra detta.

Hur ska föräldrarna kunna ha goda kontaknät med dagis, skola och myndigheter, hur ska de kunna följa och stötta sina barn i skolan då de själva är vilsna och inte ens lär sig språket? Det finns ju ingen som talar svenska i deras närmaste omkrets.

Ta bort den fullständigt meningslösa hemspråksundervisningen och lägg resurser på att utbilda både föräldrar och barn i det språk som de ändå kommer att behöva. Hemspråket kan man alltid underhålla inom familjen (jag talar av egen erfarenhet). Det borde självklart ligga i vars och ens eget intresse att underhålla sitt språk. Flyttar jag utomlands är det väl ingen som undervisar mig i svenska!

Jag har fyra barn och vet hur oerhört viktigt et är att ha kontakt med skola, andra föräldrar och även kommun med politiker, att följa upp barnens fritidsaktiviteter, bilda kontaktnät mellan föräldrar, gå nattnallar, engagera sig på alla plan. Om jag inte skulle behärska språket skulle jag aldrig klara den uppgiften.

Jag tänker också på att alla inte klarar av föräldrarollen på grund av andra orsaker. Alla är helt enkelt inte lämpade som föräldrar på grund av olika missförhållanden i familjen; droger alkohol eller någon form av kriminell belastning. Då kommer jag att tänka på hur otroligt svårt det är att få adoptera barn.

Familjen blir ransakade inifrån och ut. Undersökningar, tester och lämplighetsprövningar, ekonomiska utredningar avlöser varandra i denna åratal långa väntan. Samtidigt kan föräldrar med missbruksproblem av olika karaktär och grad, kriminellt belatade av olika grad med helt oordnade hemförhållande föda hur många barn de vill. Skulle dessa vara lämpligar bara för att de är biologiska föräldrar? En del av dessa barn klarar sig men till vilket pris! Kontroversiell och känslig fråga.

Här i denna fas befinner jag mig fortfarande och kommer så att göra tills alla mina ungdomar flugit ut.

Till alla vuxna:

Lyssna, ta er tid, stanna upp.

Lägg er i, även andra barn. Strunta i att vi är ”jobbiga”.

Var inte undfallande och rädda. Många ungdomar upplever att vuxna är rädda och ser det som en utmaning.

Fler vuxna i skolan, på fritids, på dagis, ute där ungdomar rör sig.

Bilda goda nätverk mellan föräldrar.

Prata, prata, prata med våra ungdomar.

Respektera dme och krä respekt tillbaka.

Gå på politiker på alla nivåer, kämpa för mera resurser.

Mariette Razola