Hårde Hardy vaknade inte trots SOS – nu återstår bara den bittra baksmällan

NYHETER

Jag har druckit White Russian en gång.

En förfärlig drink med två delar vodka, en del grädde och en del kahlua.

Det gav mig den värsta baksmällan jag nånsin upplevt.

23 spelare, tre ledare – och en hel nation – har den baksmällan i dag.

Ett gäng självgoda, uppblåsta svenskar som trodde på allt som vi tidningar skrev hem om.

23 unga svenska män som trodde på amerikanska media när de sa att här har vi Sweden – OS blivande guldmedaljörer, OS bästa lag. OS överlägset bästa lag.

Nu är de utslagna och förödmjukade och det känns som om OS är slut.

Jag tycker Hardy ska avgå, jag tycker vi som hissade laget ska avgå, jag tycker lagkapten Sundin ska avgå som inte kunde få dem att vakna.

Inte ens han.

Den här förlusten var bitter, löjlig och onödig

Det är den bittraste, löjligaste och onödigaste förlust jag varit med om som sportjournalist.

I Nagano föll vi mot ett bra finskt lag.

I går förlorade vi mot ett skitlag som Tre Kronor gjorde till en fantastisk, episk, historisk vinnare.

Hur mycket vodka går det åt i natt i Minsk, frågade amerikanska journalister Vitrysslands målvakt.

– Den är nog redan slut, sa han leende.

Ingen baksmälla där inte. Ingen som helst baksmälla. I Minsk kunde de dricka hur mycket White Russian som helst i natt och ändå må som små prinsar idag.

Och vad var det som fällde Sverige?

En nick. En löjlig nick, ett skott i pannan på Tommy Salo. Och så gled pucken sakta in i mål medan Salo vacklade som en knockad boxare istället för att rensa.

Ett skott från nånstans i ingenmansland mellan blå och röd linje.

Den glider in i mål. Den gliiiiider in i mål.

Jag vet inte om det var klantigt. Det går ju inte att bedöma. Jag var inte inne i Tommys mask. Man blir rätt groggy av träffar på masken, sägs det. Men Tommy säger att han såg pucken komma och då var det väl kanske klantigt.

Och det finns ju historiska tavlor; Ronnie Hellström och den där bollen som rullade under hans mage i Mexiko, Staffan Tapper när han missade den där straffen och... Tommy Salos nick i eget mål.

Festen är slut – nu återstår bara baksmällan

Det är grymt. Men sport är grymt. I alla fall för dem som målat in sig i det hörn som kallas favoritskap. Att förlora är lika vidrigt som det är skönt att vinna. Det fungerar inte annars.

Alfredsson var fri, Öhlund sköt i stolpen, Zetterberg hade jätteläge, Lidström sköt skott på skott från blålinjen. Men nej. Kvar finns bara bilden av ett svenskt tryck som inte ledde nånstans och så de där fyra vitryska målen. Nej. Nej. Nej. Neeeeeej. Festen är slut. Baksmälla.

Hardy Nilsson. Vad ska man säga om honom? Geniförklarad tidigare i veckan. Nu hånad för att han coachade så dåligt. Rullade på fyra linjer fram till 13:e minuten i sista perioden. Trots att fjärdelinen fungerade uselt. Tog inte ut målvakten trots att laget hade tryck i anfallszon när det var en minut kvar.

Lät spelarna fortsätta spela så som de i n t e gjort tidigare i turneringen. Lät femmorna rulla på. Bytte plats på Näslund och Dahlén i tredje perioden men det blev laget bara sämre av.

Det var allt. Det var för lite. Det var alldeles för lite.

Hardy stod mest och såg mjuk ut. Respektfull inför de berömda NHL-spelarna. Hårde Hardy var mjukare och lenare än ett glas White Russian. Det borde han inte varit. Han borde varit bestämd som en raggargrogg, som en Tie Domi eller som en midsommarnatt.

Svenska torskar – populära värre här i Salt Lake City

Högtalarna spelade Abbas ”SOS” i tredje perioden och d e t åtminstone borde väl fått Hardy att vakna. Men nej. Matchen gick 11.00 på förmiddagen här. Väckarklockan har inte ringt än. Hardy sover sött. Baksmällan är som ett skruvstäd.

I min ficka har har jag en påse av det populäraste godiset här i Salt Lake City.

Det heter The Original Swedish Fish och är översötade saker.

De ser om som små torskar. Små jävla torskar och jag tittar på dem och de tittar tillbaka hånfullt.

Swedish Fish. Svenska torskar.

Hardy Nilsson sa efteråt att han inte visste vad som hände. Han ville väl inte veta. Jag tyckte det var uppenbart; Tre Kronor tappade allt spel de haft tidigare. Torpederna cirklade vid mittlinjen istället för vid offensiva blå, det gjorde inte Vitrysslands backar nervösa direkt. Och det är varken torpedhockey eller så kallad ”big ice hockey”. Det är nåt slags nordamerikansk hockey – på fel is.

Backar slog pucken in i anfallszon och forwards fick jaga på måfå – mest bara för att se pucken fångas upp av målvakten bakom mål eller backar i hörnen.

Det är tur att vi har damlaget, Fagerlund

I första perioden skrev jag gång på gång i mina anteckningar att vitryska spelare dribblade och åkte sig igenom de svenska försvararna. Det var totalt ofysisk hockey. Det var övermodiga spelare som inte trodde att de behövde ta i.

Jag menar det finns ju en del kända överskattningar i idrottsshistorien. David mot Goliath, Sovjet mot USA i Lake Placid, slaget vid Narva, ”japaner, japaner, japaner” i Berlin. Det här är ännu en.

Kanske mindre, kanske större, men känslan av hur ohyggligt onödigt det var känns överväldigande.

Spelarna vacklade ut ur arenan, Hardy Nilsson gick med nedslaget huvud, Hårde Hardy såg mjukare ut än en slajm. Flera spelare gick ut till bussen och jag antar att de söp skallen av sig i natt. Jag vet inte om de beställde White Russian eller vad de drack men baksmällan kommer att vara stor som Goliath i dag om de så bara drack sportdryck.

Sveriges bästa insats i den här OS-hockeyn gjordes av damlaget.

Sug på det, Rickard Fagerlund.

Sug på det, Mats Sundin.

Sug på det, svenska journalistkåren.

Sug på det, svenska folk.