Evelina, 17, gjorde Sveriges båda mål

”Det var en underbar känsla”

NYHETER

SALT LAKE CITY

– Hej pappa, vi vann!

Tvåmålsskytten Evelina Samuelsson ringde hem till pappa Tommy direkt efter segern mot Finland.

– Jag gjorde två mål och vi tog brons. Otroligt, skrek Evelina i luren.

Ring, ring...
Foto: Niclas Hammarström
Ring, ring...

Hemma i Sverige sändes bronsmatchen med fördröjning, så där satt familjen och bet på naglarna då Finland tryckte på i sista perioden.

Evelina är bara 17 år och tillsammans med målvakten Kim Martin damhockeyns framtid.

Den som ska kunna slåss mot suveränerna USA och Kanada i nästa OS i Turin 2006.

Evelina debuterade i VM redan som femtonåring för två år sedan.

”Kim var helt otrolig”

Nu gjorde hon Sveriges båda mål i första perioden.

– Ja, det var underbart skönt att få sätta dit dem, säger Evelina.

– Och Kim var helt otrolig i mål. Därför vann vi.

Kan du berätta om målen?

– Ja, vid det första tog jag ner pucken på bröstet och bara klappade in den. Vid det andra var det en enda gröt framför mål, men jag lyckades få klubban på pucken.

Ni har förlorat sju av åtta matcher mot Finland den här säsongen, men vann den viktigaste. Förklaring?

– Lagkänslan. Vi spelade som ett lag och hade lovat varandra att fixa det här bronset. Det har ju varit lite tjafs kring damhockeyn, så nu hoppas jag att vi visade alla tvivlare. Och förhoppningsvis ger de oss det stöd vi behöver för att satsa vidare.

Hur var det att få blommor från Rickard Fagerlund efter matchen?

– Det var kul att han kom ner och visade att han var glad.

Ni hade bara vunnit en enda match den här säsongen innan OS. Har inte det slitit på självförtroendet?

– Jo, lite jobbigt har det varit, men vi har valt att bara spela mot de bästa den här säsongen. Så det var skönt att få vinna de första två matcherna här i OS. Men det här OS-bronset visar att vi gjorde rätt.

Det var oerhört dramatiskt i slutet av matchen, då finskorna jagade kvittering.

Men dramatiken kom av sig lite, då finländskan Salo, ja, hon heter faktiskt så, åkte ut två minuter med bara 1,36 kvar att spela.

Då kändes bronset helt klart.

– Men det var en underbar känsla då slutsignalen gick, säger Evelina.

– Alla bara grät och kramade om varandra.

Evelina själv fick en sådan jättekram att hon började blöda från ett sår på näsan.

Det kan man kalla kramkalas.

Mats Wennerholm