Sara,16, chockade stjärnorna

Super-
sensationen: Jag trodde inte det här var möjligt

1 av 4 | Foto: REUTERS
16-åriga amerikanskan Sara Hughes klarade pressen när alla storfavoriterna vek ner sig. Men ryskan Slutskaja, som låg tvåa inför finalomgången, var kritisk mot domarna.
NYHETER

SALT LAKE CITY

Sarah Hughes är 16 år gammal.

En vanlig tjej, med en ovanlig historia.

Och ett OS-guld runt halsen.

- Jag trodde inte att det här var möjligt, säger Sarah Hughes.

Det trodde ingen annan heller.

När 79 miljoner amerikaner (OS högsta siffra) slog på tv:n för att titta på konståkningsfinalen, så var det för att se när Michelle Kwan, hela USA:s stora älskling, äntligen fick sitt OS-guld.

Men det blev inte så.

Sarah Hughes kom emellan.

- Jag tänkte inte ens på medaljer, jag gick bara ut och åkte för att det var roligt, och höll inte tillbaka någonting, säger hon.

Hon körde sitt fria program utan tyngd på axlarna, efter en fjärdeplats i det korta programmet. Hon satsade. Sju tripplar, två dubbla - det fick bära eller brista.

Sarah Hughes är född och uppväxt i Great Neck, New York, som ett av sex barn. Hon började åka skridskor som treåring, och har alltid älskat det.

Och sporten har älskat henne.

Redan som åttaåring fick hon åka på turné till Frankrike, och åka tillsammans med superstjärnor som Surya Bonaly och Alexander Zhulin.

- När jag såg OS-åkarna så tänkte jag att "det där vill jag göra", har Sarah berättat för People.

Så började resan.

När Sarah var tolv år vann hon amerikanska juniormästerskapen, och vägen mot stjärnorna låg öppen.

Men Sarah Hughes hade annat att tänka på.

Hennes mamma, Amy, hade drabbats av bröstcancer. Familjen lamslogs.

Medan mamman gick på cellgifter och strålbehandlingar fick Sarah försöka sköta sitt eget liv, och hon gjorde det på det ställe där hon trivdes bäst.

På isen.

Fick göra allting själv

- Hon var tvungen att ta sig till träningarna själv, ordna så att hon kom till och från rinken, lära sig musiken, välja sina dräkter, allt. Tävlingarna är kanske tre procent av processen. Hon var tvungen att ordna allt själv, säger hennes pappa John till Sports Illustrated.

Kanske är det därför Sarah Hughes behöver så mycket kontroll.

Kanske är det därför hon sorterar sina tröjor efter ärmlängd och färg när hon lägger dem i klädskåpet på sitt rum.

Kanske är det därför som hon har högsta betyg i skolan, och därför hon har med sig läxböckerna för att läsa på i bilen på väg till träningen.

Och kanske är det därför hon åker så säkert, och så sällan misslyckas.

- Jag känner mig inte som ett barn längre. Det har hänt så mycket de senaste åren att jag känner mig som en vuxen, säger hon.

Sarahs mamma besegrade cancern, Sarah själv gjorde succé på isen.

Förra året fyllde hon 15 år.

Då tog hon Steget.

På VM i Vancouver körde hon till sig ett sensationellt brons.

- Det är en chock, för jag förväntade mig inte det. Det är det bästa, när man inte förväntar sig något och det kommer ändå, sa hon då.

Det var inte sista gången Sarah Hughes chockade konståkningsvärlden.

I går natt satsade hon allt - det fick bära eller brista.

Och det bar.

Som det bar.

- När det var slut och jag hörde publiken jubla - det ögonblicket kommer jag att minnas för evigt, säger hon.

Hennes program var sofistikerat, inspirerat, kontrollerat. När allt var över kastade hon slängkyssar till publiken.

Då var tävlingen fortfarande helt öppen.

Sarah Hughes såg de avslutande programmen på en tv-skärm i ett omklädningsrum, där hon satt tillsammans med tränaren Robin Wagner.

Sasha Cohen åkte - och ramlade.

Michelle Kwan åkte - och ramlade.

Sist av alla kom Irina Slutskaja, ryskan som låg tvåa efter det korta programmet. Hon åkte återhållet, men tekniskt och konstnärligt. Hon trodde att hon hade vunnit, kanske borde hon ha gjort det.

Ryssland lämnade in en protest, det kalla idrottskriget i OS blev några grader kallare - men protesten avslogs.

Ödet, och fem domare av nio, hade Slutskaja som tvåa. Sarah Hughes höll Robin Wagners händer, hon darrade av nervositet framför tv-skärmen.

En kameraman förlöste dem:

- Ni har guldet, sa han.

Och Sarah skrek.

- Tävlingen handlade om två andra, jag trodde inte ens att det här var möjligt. Ändå sitter jag här med guldmedaljen om halsen, det är otroligt, säger hon.

Hon satt där med medaljen, mitt emellan Michelle Kwan och Irina Slutskaja på en stor presskonferens.

Kwan och slutskaja grät

Michelle Kwan kom in med helsvarta kläder, och tjock röst.

Någon frågade om hon var förkyld.

- Nej, jag har gråtit, sa hon.

För andra gången i rad hade den stora stjärnan förlorat ett OS-guld till en tonårig landsmaninna.

Hon grät.

Irina Slutskaja grät.

Sarah Hughes log.

Och tillsammans visade de en sportslig, vacker och känslosam bild av konståkning.

Michelle Kwan, hon som hela USA hoppats på, kom in med gråten i halsen, helsvarta kläder och en stor, svart halsduk.

Hon pratade med sin tjocka röst, och sa:

- Jag minns när jag var liten och var iväg på en tävling i Las Vegas, då låg jag och sov och pratade i sömnen. Jag vred mig och sa "it"s okey, it"s okey". När jag vaknade berättade jag alltihop för pappa, och nu, här i kväll, försöker jag komma ihåg vad jag sa då: It"s okey, it"s okey"

Sedan lyfte hon fram en medalj som legat gömd under den tjocka halsduken.

En guldmedalj.

- Jag fick den av Dorothy (Hamill, OS-mästare 1976), hon gav mig guld.

Den hänger verkligen där, en guldmedalj. Efter några sekunders tvekan frågar någon vad det är för medalj egentligen.

Michelle Kwan slog den mot bordet och skrattade.

- Plast"

Sarah Hughes behövde ingen plastmedalj. I sin hand vägde hon en äkta guldmedalj, som om hon inte kunde få nog av att känna att den fanns där.

Hon älskar fortfarande konståkning.

- Att vinna OS-guld har alltid varit en dröm, men inget livsmål. Jag är bara 16 år, och har många spännande tävlingar framför mig. Det finns mycket kvar som jag vill göra, både inom konståkning och i livet, säger hon.

Sarah Hughes vill bli doktor när hon blir stor, men först vill hon åka skridskor i många år till.

Det har varit hennes stöd, det har hjälpt henne att växa.

Och det har gett henne ett OS-guld.

När hon lämnar rummet stryker hon med handen över medaljen ännu en gång.

- Vem hade trott det här, vem hade trott det här", säger hon.

Och ingen i rummet svarar.

Simon Bank