Här föds hoppet om framtiden

Aftonbladet tillbaka i Afghanistan

1 av 3
HON FÖDS I RÄTT TID Flickan ska heta Hol Whotai som betyder ros. Hon är född i rättan tid. Efter talibanernas fall får flickor gå i skolan och kvinnorna börjar återfå sina mänskliga rättigheter. Men mycket är osäkert i den värld hon fötts till. Pessimisterna talar om ett nytt inbördeskrig. Men på förlossningsavdelningen på kvinnosjukhuset i Kabul är det som vanligt. Den här dagen föddes nästan 40 barn i de slitna stolarna, men det normala ligger runt 30. - Det är för många, säger förlossningsläkaren som önskar att afghanska män skulle sterilisera sig.
NYHETER

Det luktar grovt av blod och umbäranden i det kakelklädda rummet.

-Vi får se vem som föder först, säger barnmorskan och ler.

Barnen som håller på att kämpa sig ut ur sina mödrars magar vet det inte - men hela deras framtid står på spel.

Det är vanskliga tider i Afghanistan. Krigsherrarna håller på att positionera sig inför loja jirga, det råd som ska samlas den 22 juni och besluta om Afghanistans framtid. Pessimister talar om risken för ett nytt inbördeskrig men just nu råder ett sorts spänt lugn.

Vid den första anblicken är spåren av kriget färre än väntat i Kabul. Den stora förödelsen finns utanför centrum där område efter område pulveriserats till ett öde slättlandskap. Blott enstaka väggar reser sig tveksamt ur ruinerna. Inne i centrum har få av de smutsgrå byggnaderna bombats sönder men husen är som människorna och det politiska läget: man behöver inte titta särskilt noga på fasaderna för att se de oläkta såren från 22 års krig. Överallt finns ärr av kulhål och splitter.

Det är mestadels män på gatorna, få bär vapen öppet, bara poliserna som vakar i gathörnen bär automatvapen. Någon enstaka konvoj av Isaf-jeepar sveper förbi med kulsprutor på taket. Solgula taxi-Corollor trängs med bilar utan registreringsskyltar i de skira dieseldimmorna. De flesta kvinnor bär burqa men som västerländsk kvinna går det att gå runt utan schal, ingen verkar bry sig.

Affärer och stånd är fyllda av frukt, nötter, grönsaker. Köttstycken svajar sakta i vårkylan utanför slaktbodarna. Skägglösa män med västerländska kläder och afghanska schalar drar sina träkärror med frukt och grönsaker längs gatorna. Det är tydligt att för den som har pengar fattas ingenting.

Det sägs att tusen afghaner återvänder till Kabul varje vecka men bakom denna ytliga återvändaroptimism finns spänningarna, maktkamperna och våldet.

Det må vara ett stort världspolitiskt drama som utspelar sig i Afghanistan. Men när jag står här, lätt kulturchockad, och ser de två kvinnornas födslokamp så ter sig den lika dramatisk.

Det är ungefär så långt från det svenska lyxsjukhusets rosaluddiga, sterila, smärtlindringsnirvana som det går att komma. Inga påhejande fäder, de tillåts inte ens komma in på området, ingen magmassage och ingen lugnande musik.

Men till skillnad från i Sverige finns här gott om personal, åtta kvinnor i vita rockar svärmar runt de blivande mödrarna.

I en dörrlös skrubb står en dammig toalett med en svart bakelitsits. Några tunna gardiner hänger för fönstren. Stengolvet är vått i mitten men oskurat i hörnen.

En barnmorska undersöker hur öppen Aisha är. Hon känner efter, lite apropå, och konstaterar att det bara är en centimeter kvar.

- Du är jätteduktig, säger jag uppmuntrande till flickebarnet och känner mig som en idiot.

Aisha har på sig en blå sammetsklänning med broderier som är uppdragen över den svällande magen. Som om hon klätt sig fin för att föda sitt första barn. Det lockiga håret är vått av svett och ögonen uppspärrade av rädsla. Barnmorskorna talar med henne med effektiva röster. Hitintills har varken Aisha eller den andra kvinnan skrikit en enda gång.

- Hur är det, har ni smärtlindring där du bor, frågar doktor Farzana, en ung läkare vars ögon tindrar över andningsskyddet.

- Ja, vi har lustgas och ryggmärgsbedövning och sådant, säger jag.

Doktor Farzana får något drömmande i blicken. Ett dämpat stön hörs från Wagma. En städerska kommer in med en hink och börjar torka golvet.

- Steriliserar era män sig?

- Det finns dom som gör det.

- Åh, om våra kunde göra det. Men de vill bara ha många barn. De bryr sig inte, säger hon och nickar menande åt de födande kvinnorna.

Barnmorskorna börjar ställa frågor om spiraler och säger att det finns kondomer i Kabul. De börjar häpet skratta när jag berättar att jag är 37 år och bara har ett barn. En afghansk genomsnittskvinna föder sex barn och dör vid 46 års ålder.

- För många barn, säger doktor Farzana.

Kvinnosjukhuset i Kabul var öppet under hela talibanregimen. Nu som då föds upp till 30 barn per dag i det lilla rummet, av dem dör 1-3 stycken.

Men det är viktigt att komma ihåg att de flesta kvinnor föder i hemmet. Att komma hit är en lyx.

Trots att världen öppnat stora plånboken när det gäller bistånd till Afghanistan och drygt 200 hjälporganisationer finns i Kabul har ingen erbjudit någon hjälp till kvinnosjukhuset.

- Vi behöver precis allting, säger doktor Farzana och skyndar till Aishas sida.

Är det något på gång? En barnmorska föser ut mig i korridoren.

Där väntar sjukhusets chef doktor Rahima, 32, en snabbtalande, högeffektiv kvinna, som också är lärare på universitetet.

När talibanerna tog makten den 27 september 1996 förbjöds kvinnor att gå i skolan. Doktor Rahima fick inte utexaminera sina kvinnliga studenter. Hon gjorde det ändå, i hemlighet i sitt hem, och anställde dem sedan på sitt sjukhus.

- Det var min insats, säger hon och ler.

Hon hade kvar sitt arbete som sjukhuschef under hela talibanregimen, då som nu tjänar hon 250 kronor i månaden.

- Det var så fånigt, vi fick inte tala med manliga läkare, vi fick inte konsultera varandra. Det enda som var bra med talibanerna var att gatorna var säkra och det inte slog ned några raketer, säger hon och berättar om USA-bombningarna då avslitna kroppsdelar låg utanför sjukhusgrindarna.

- Afghanistan är som en människa med dåligt immunsystem, alla länder ska hit och rota. Vi kan inte motstå dem. Nu är det USA som bestämmer, tidigare var det ryssarna. Det vi behöver är säkerhet i hela Afghanistan. Vapnen måste samlas in. Och vi behöver utbildning, säger hon.

- Kommer kvinnorna i Afghanistan att återfå sina mänskliga rättigheter?

- Ja, det tror jag, säger hon och ler.

Diskussionen avbryts av att en barnmorska kommer ut med en baby i famnen. Det är inte Aisha utan den andra kvinnan, Hol Makai, som är mamma. Flickan ska heta Hol Whotai som betyder ros. Barnmorskan håller upp den lilla som plirar upp 3333 mot lamporna i taket. Alla ler. Det är omöjligt att inte bli sentimental.

Nästa dag återvänder vi till sjukhuset för att tala med de nyblivna mödrarna. Vi tränger oss förbi männen och kvinnorna som väntar i gränden utanför träportarna. Ingången döljs av en brunsvart filt och en ilsken gammal man med skägg ser till att ingen obehörig tar sig in.

Vi går in i salen där de utmattade mödrarna vilar ut i järnsängar med sina nyfödda. Aisha och Hol Makai är redan borta. De lämnade sjukhuset tidigare på morgonen. Det känns lite snopet.

Kvar finns Seema, 23, som står och packar sin väska. Ett dygn tidigare födde hon en flicka efter åtta timmars värkar. Hon ser oförskämt pigg ut, trots att hon går med den nyförlöstas försiktiga steg. Hennes mamma är där för att hjälpa till men ingen av dem verkar särskilt glad över det nya barnet som sover invirat i en gulbrun filt. Seema drar på sig sin blåa burqa och lämnar rummet utan att säga ett ord till någon av de andra mödrarna.

Vi kör henne till ett slummigt hyreshus i utkanten av staden, ett område som byggdes av de ockuperande ryssarna under 80-talet. Där, i ett hus ärrat av åratal av strider, ska de bo hos några vänner i ett halvår. Deras eget hus är bombat och de har inga pengar att bygga upp det för.

Seema går med tunga steg upp till den trånga trerumslägenheten på fjärde våningen. Hennes mamma bär barnet. Ingen av släktingarna kommer och tittar på den nyfödda, ingen verkar bry sig ett dugg om att hon fötts. Först när vi sitter på madrasser i ett blåmålat litet rum begriper jag vad som är fel:

- Titta, säger mormodern och håller upp den lilla flickans ben.

Den lilla skrynkliga foten är böjd till vänster.

- Jag grät hela natten för foten. Hur ska det gå? Och det är en flicka. Mormodern gungar fram och tillbaka, snyftar olyckligt över detta elände.

Seemas förstfödda, en tvåårig flicka, ligger och sover djupt på en madrass på golvet. Att föda två flickor anses vara ett misslyckande. I ett land utan pensionsfonder är det pojkarna som ska ta hand om föräldrarna när de blir gamla. Flickor gifts bort till främmande familjer, de anses helt enkelt inte ha samma värde.

Den nyfödda flickan blinkar förvånat. Munnen söker efter ett bröst som inte finns där. Det är så mycket i hennes framtid som är osäkert.

Allt hänger på om landets krigsherrar accepterar den regering som utses i sommar och om det blir fred i landet.

Interimregeringen, som styr landet nu, har utlovat reformer för kvinnor och har två kvinnliga ministrar i regeringen. Men det är inte första gången kvinnornas rättigheter ställs mot religion, tradition och stamtänkande.

På 1920-talet gjorde stammar uppror mot kung Amanullah som ville göra kvinnan jämställd i Afghanistan. Hans efterträdare gjorde landet till en islamsk stat och krävde att flickorna skulle bära slöja. Men nästa kung, Zahir, var välvilligare. Under hans regeringsår 1934-73 byggdes skolor, flickor fick läsa på universitet och man kampanjade till och med mot slöjor.

På 60- och 70-talen fanns det flera kvinnliga ministrar, och åtminstone i storstäderna kunde flickor leva ett relativt fritt liv.

Sedan kom Sovjets ockupation under 80-talet och efter dem mudjaheddinernas inbördeskrig följt av talibanerna som bombades bort av USA. Det har varit det ena mörkret efter det andra.

Den nyfödda vet det inte där hon ligger och plirar, men just nu står hela hennes tillvaro på spel.

Afghanistan kan vara på väg tillbaka till framtiden.

Kvinnofängelset

I MORGON

Barnmorskan håller upp den nyfödda lilla flickan som nyfiket ser sig omkring. Hon ska heta Hol Whotai - det betyder ros - och hennes liv börjar i ett Aghanistan som för första gången på många år känner ett hopp inför framtiden. Talibanerna är borta - och något nytt håller på att ta form. Författaren och journalisten Johanne Hildebrandt och Aftonbladets fotograf Joachim Lundgren har återvänt till Afghanistan. I fem dagar ska de rapportera om barnen som föds i det nya Afghanistan, om kvinnorna som fortfarande sitter i fängelse för att de vill skilja sig - och om hur det börjar likna vardag i Kabuls skönhetssalonger.

Johanne Hildebrandt