Kvinnans brott – hon ville skiljas

"Jag sa att jag ville ha säkerhet, då satte de mig i fängelset"

1 av 2
FÄNGELSERNA FYLLS PÅ NYTT En av kvinnorna är misstänkt för mord, men många andra i Kabuls kvinnofängelse sitter inspärrade för att de vill skiljas eller inte gifta sig med den man släkten valt ut. Under talibantiden stenades kvinnor till döds, använde de nagellack fick de fingrarna avklippta. När talibanerna försvann släpptes alla fångar fria, men nu fylls fängelserna igen. Ett juridiskt kaos råder i landet, det är oklart vilka lagar som ska följas.
NYHETER

Sahbibi trängs med sju andra i en smutsig cell i Kabuls kvinnofängelse.

Hennes brott: hon vill skiljas från mannen som slog henne.

Efter talibanernas fall hoppades Sahbibi att det värsta kvinnoförtrycket skulle försvinna. Men i fängelset är hon en brottsling, precis som kvinnan misstänkt för mord.

I fem dagar rapporterar författaren och journalisten Johanne Hildebrandt och Aftonbladets fotograf Joachim Lundgren från det nya Afghanistan.

I går berättade de om mammornas rädsla på förlossningskliniken i Kabul.

De kommande dagarna tar de oss vidare till mentalsjukhuset i Kabul, skönhetssalongerna och familjen vars enda försörjning är barnen som har blivit tiggare. I dag besöker de kvinnofängelset.

Kvinnans brott - hon ville skiljas

I en smutsig fängelsecell i Kabul sitter Sahbibi inspärrad med sju andra kvinnor.

Efter att hennes make misshandlat henne i månader och försökt tvinga henne till prostitution begärde hon skilsmässa.

Det är hennes brott. Hennes straff är fängelse på obestämd tid.

Kabuls säkerhetsfängelse består av en handfull flervåningsbyggnader som hade sina glansdagar någon gång på 50-talet.

Här sitter 350 fångar. De 17 kvinnliga fångarnas fängelse finns i den minsta och mest förfallna byggnaden.

Avdelningschefen, en fyrkantigt byggd man med gråsvart halvlångt skägg och grå filtuniform, visar oss in i en av de celler som finns i det låga grådaskiga envåningshuset.

Så fort vi kommer in reser sig åtta kvinnor upp från de tunna madrasserna som ligger direkt på det smutsiga betonggolvet. De har druckit te, tomma glas står på golvet. Det luktar unket av otvättade kläder i rummet.

Sahbibi, en ung svarthårig kvinna med öppet ansikte som tror att hon är runt tjugo år, är den som suttit inspärrad längst tid.

Det som hon kallar oturen började för elva månader sedan då hon giftes bort mot sin vilja av sina föräldrar. Maken var en taliban som redan hade en hustru, hon blev nummer två.

- Så fort jag kom till hans hus förändrades han. Han slog mig mycket, gjorde dåliga saker med mig. Han ville att jag skulle prostituera mig, säger hon med stolpig röst och gömmer sig bakom den svarta slöjan och tystnar.

- Jag kan inte berätta om de saker som han gjorde mig, tillägger hon med ångest i rösten och ser upp mot den gråvita väggens vittrande puts. Någon olyckssyster har ristat in streck i väggen, kanske symboliserar de dagar men de är svåra att räkna för någon har strukit över dem.

- Vad gjorde den andra hustrun när han slog dig?

- Ingenting. Hon sa inget, säger Sahbibi och slår ned blicken.

Kanske var det mod, kanske ren desperation som gjorde att hon för tre månader sedan vågade gå till säkerhetsministeriet och be om skilsmässa. Talibanerna hade precis försvunnit, kanske trodde hon att livet för kvinnorna skulle bli lättare. Att saker hade förändrats.

- Jag sa att jag ville ha säkerhet. Dom satte mig här, i fängelset, berättar Sahbibi.

- Båda måste vara överens om man ska skilja sig. Så är lagen, säger avdelningchefen med hög röst utan att bry sig om att han avbryter.

- Jag bönfaller min man om att låta mig gå men han vägrar, viskar Sahbibi. Och jag önskar innerligt att jag kunde hennes språk så jag kunde tala med henne ordentligt istället för att gå via tolken.

Nu har hon suttit fängslad i tre månader utan rättegång. Hon vet inte hur länge hon ska stanna i cellen, vet inget om sin framtid mer än att hon vägrar återvända till sin man. Någon advokat har hon inte talat med, begreppet existerar inte i Afghanistan. Allt hon kan göra är att vänta.

Under talibanregimen tillämpades strikt islamsk sharialag. Kvinnor piskades om de visade en ankel, straffet för äktenskapsbrott var att stenas till döds.

När talibanerna försvann fick alla fångar i fängelset amnesti. Nu håller cellerna sakta på att fyllas upp igen med nya fångar. Det är polisen från något av Kabuls tolv polisdistrikt som sätter folk i fängelse, få domare har börjat arbeta och det råder förvirring om vilket juridiskt system som ska användas.

Afghanistans interimregering har tillsatt en 21-mannakommission som bland annat håller på att utarbeta en juridisk plan.

Den 22 juni ska en loja jirga, ett råd med representanter från hela landet, samlas. Då ska man besluta om Afghanistans framtid, och bland annat besluta om vilket juridiskt system som ska tillämpas. Fram till dess svävar landet i ett rättsligt limbo och man lutar sig mot traditioner och islam.

Men Shabibi är i praktiken rättslös, så svag är hennes ställning att hon har det bättre i fängelset än hos sin misshandlande man. Hon grimaserar och rycker på axlarna, ungefär som om hon menar: sånt är livet.

Ett svagt larm från gatan tränger in i cellen. Fängelset ligger mitt i Kabul och där utanför, på de tungt trafikerade dieselrökiga gatorna, sitter skrivarna vid sina små bord och erbjuder sina tjänster för en krona. I ett land där 79 procent av kvinnorna och nästan hälften av männen är analfabeter är de nödvändiga för den som vill skicka ett brev.

Där finns också kycklingspettförsäljarna vid sina osande grillar, tiggarna och lådfotograferna väntar tålmodigt på kunder. Folk hastar fram och åter, ibland rider någon förbi på en häst. Men inne i cellen och på den soliga rastgården utanför vilar ett apatiskt lugn.

- Behandlas ni väl, frågar jag - väl medveten om att de ändå inte kan säga något när avdelningschefen och flera kvinnliga väktare finns i rummet.

Kvinnorna nickar och berättar att de får mat tre gånger per dag, mest bröd, potatis, ris, ibland kött. De tillbringar dagarna i rummet eller så går de runt på rastgården.

- Vi gör ingenting, säger 16-åriga Sharifa som sitter tryckt mot Shabibi, som om hon sökte trygghet hos henne. Sharifa har varit här en månad. Hennes brott anses vara särskilt upprörande:

- Jag blev kär, säger hon med tunn röst.

Målet för hennes förälskelse var den 18-årige grannpojken. Nu är båda inspärrade så att de inte ska gifta sig utan föräldrarnas tillstånd. När jag säger att i min kultur så anses det romantiskt med ung kärlek och allt det där med Romeo och Julia så ler hon sorgset och säger:

- Våra föräldrar var inte överens. Här är jag säker.

- Vad betyder det? Kommer dina föräldrar att slå dig?

- Nej då, säger hon föga övertygande.

- Hur länge ska du sitta här?

- Tills mina föräldrar är överens med hans, säger hon och ser väldigt liten ut under schalen.

Hennes "brott" är inget ovanligt, flera av kvinnorna sitter inspärrade för samma sak. Kvinnorna har intet att säga till om när det gäller val av make, det är en affärsuppgörelse mellan familjerna.

36-åriga Jamila är den enda kvinna som anklagas för mord, hennes svärdotter dog på sjukhus och både hon och sonen greps. Hon har dock fått träffa en domare som sagt att hon släpps fri om en ostraffad man tar sig an henne, som en sorts övervakare.

- Men jag känner ingen som kan ta ansvar för mig. Jag har fem barn som bor hos min bror. Nu letar jag efter en ny man, säger hon och brister i gråt bakom schalen.

Plötsligt kommer en förståndshandikappad flicka inrusande och slänger sig runt halsen på sin mamma, Anisgol, 50. Mamman är fängslad för att hon befann sig i ett hus där några män rökte hasch, drack sprit och spelade biljard på övervåningen.

Polisen grep henne också och nu sitter hon här i väntan på rättegång. Förtvivlat försöker hon lugna sin fjortonåriga dotter som kommit på besök. Flickan kastar sig runt i det lilla rummet, dricker ur ett glas te för att i nästa stund flinande krypa runt på golvet.

- Jag är ingen dotter, jag är en son, säger hon och skrattar med tomma ögon.

- Hon blev så när en raket exploderade och hon träffades i huvudet av splitter. Det var när vi flydde undan striderna, förklarar Anisgol.

Men det krig hon menar utspelade sig 1994 när trupper ledda av Hekmatyar och Massoud utkämpade hårda strider om Kabul. Ett inbördeskrig som ledde till att USA började stödja talibanerna som då ansågs kunna stabilisera regionen. Nu har USA bombat bort talibanerna och efter 22 års krig har ett nytt kapitel påbörjats i Afghanistans historia. Flickan är en påminnelse om det pris som betalats.

Vi reser oss och kvinnorna tar artigt farväl. De schalförsedda väkterskorna släpper ut oss på den soliga rastplatsen.

Inne i cellen har kvinnorna åter tystnat.

IMORGON: Skönhetssalongen

Johanne Hildebrandt