– Jag skulle aldrig ställa upp i Temptation Island

NYHETER
”Jag är oerhört rädd för att misslyckas”, säger Pontus Gårdinger som vid närmare eftertanke inte kommer på något tillfälle där han misslyckats kapitalt.
Foto: Börje Thuresson
”Jag är oerhört rädd för att misslyckas”, säger Pontus Gårdinger som vid närmare eftertanke inte kommer på något tillfälle där han misslyckats kapitalt.

Finns det inget som skulle locka dig att göra det?

– Nej. Eller kanske när jag är en ny människa och inte lika feg och rädd. Men jag vet att de här paren – när de kom därifrån hade de lärt sig jävligt mycket. Inte bara om sina förhållanden utan om sig själva också. De kom ut som nya människor och den processen var häftig.

Ljuger du ibland?

– Ja, det händer.

Om man ljuger är väl hela idén att man inte ska bli upptäckt?

– Ja.

Är det inte ovanligt korkat att ljuga i en tidning?

– Jo. Vad har jag sagt?

”Vi tar inte in ett gäng halvnakna bikinibrudar som kastar sig över killarna.” Just precis det gör ni.

– Sa jag det? Men det var nog för att jag inte trodde att det skulle bli så.

Hon som kastade sig över Geir hade ju inte ens trosor på sig?

– Men det kan väl inte vi styra.

Så det var ingen obligatorisk troskoll, utförd av programledaren?

– Nej, inte riktigt.

Du lär vara pessimist också.

– Jaha.

Det tycker jag är korkat. Är det inte bättre att ta ut allt bra i förskott, då är man ju i alla fall glad någon gång? Om det nu går åt helvete?

– Jag säger ofta att jag är pessimist men innerst inne tror jag inte att det ska gå åt skogen för då skulle jag inte gått in i det. Det är ett sätt att hålla ryggen fri. Det är lite fegt. Och nu är jag för ärlig igen.

Nej då, du får gärna vara hur ärlig som helst. Vad gör du när ingen ser dig?

– Biter på naglarna.

Jag ber att få se dem. Han visar dem lite motvilligt. Och de är rejält nedbitna.

– Det gör jag nästan aldrig när jag sitter med folk. Jag vet inte när jag gör det, egentligen.

Du bara upptäcker att du har ett finger i munnen hux flux? Har du provat med Stopp och väx?

– Ja, men det funkar inte. Och det smakar ju så äckligt.

Hur länge dröjer det innan du har huvudrollen i någon film?

– Nu pratar du om nåt jag knappt vågar erkänna, inte ens för mig själv, Men jag vill gärna vara en skådis. Det har varit en hemlig dröm. Men jag vågar inte ta tag i det, jag är oerhört rädd för att misslyckas.

Är det så jobbigt att misslyckas?

– Ja, det vore hemskt. Men nu kanske det händer grejer i mig så jag snart tycker det är okej att misslyckas.

Om man tittar tillbaka på sitt liv är det ju ofta misslyckanden som lett en framåt. Som fått en att utvecklas, lära sig grejer och ta tag i saker.

– Det är ju så bra att tänka så där - men det kan man ju inte göra förrän man har misslyckats några gånger.

Och det har inte du gjort?

– Nej, inte så kapitalt. Det är väl ren feghet, det betyder väl att jag inte utsatt mig för grejer. Eller jo, att bli programledare var att utsätta sig. Och det klarade jag mig hyfsat igenom.

Är du nöjd med ditt liv?

– Ja, det var en svår fråga. Hur ärlig ska jag vara? Jag är nog inte orolig för att du ska skriva om mig så att folk får en uppfattning som inte stämmer – utan snarare en som stämmer. Det är kanske en sanning jag inte vill se.

Okej, du har varit hemma och funderat senaste tiden. Har du kommit fram till vad du vill göra med ditt liv?

– Nja. Jag försöker bli av med det här kontrollbehovet och inte vara så förbannat logisk hela tiden. Jag har svårt att veta vad jag egentligen tycker. Jag brottas också med en prestationsångest och har höga krav på mig själv. Och det är svårt att inte låta den sidan komma in och ta över. Den är så snabb. Så här ska du tycka, så här ska du framstå. Jag hinner inte ens fånga den äkta känslan och det är den jag är på jakt efter. Jag har lite svårt att veta vad som riktigt är jag.

Vad är det vackraste du vet?

– Ett träd. Jag tycker träd är bara så häftigt motsägelsefulla. Stora och smäckra, de ger skydd och släpper igenom på samma gång.

Jag blir lite förvånad. Jag trodde du skulle svara Karin, för också hon är vacker som få.

– Hon är väldigt, väldigt vacker och en människa som jag beundrar väldigt mycket. Hon är bra på att leva i nuet och vara sig själv.

Vad säger hon om den här perioden av inre irrfärder som du är mitt i?

– Hon tycker det är jättebra. Nu kan vi ju gräla på riktigt istället för att jag ska vara så där förbannat logisk hela tiden. Om man vill ha riktig, riktig närhet är det svårt om man har en kontrollsida som är där hela tiden. Med prestationsångest och misslyckandeångest och allt man bär omkring på. Och hon är kvinnan i mitt liv, jag vet ju det.

Det måste vara skönt att ha en sak du inte tvivlar på.

– Men det kan jag också tvivla på. Men det är ett tvivel som ingår i allt annat jag tvivlar på. Och varje gång kommer jag tillbaka till att hon är kvinnan i mitt liv.

Vad har hänt med relationen efter 10 år?

– Det blir mer slentrian. Fast vi har också kommit mycket närmare varandra. Vi umgås jävligt mycket. Hänger ihop och har roligt ihop. Men vi har egna liv också och det är en förutsättning för att det ska fungera bra. Och det finns ett grundstöd för vad man än gör. Jag har Karin som stöd och jag hoppas att hon känner samma sak.

Vad skulle du vilja kunna?

– Spela nåt instrument.

Varför lär du dig inte det?

– Ja, det vet jag inte. Visst är det konstigt? Så jävla mycket vill jag väl inte det, då. Men jag har lite svårt att lära mig också. Jag är lite okoncentrerad.

Lite korkad, kanske? Man vill ju gärna tro att väldigt vackra människor ska vara lite korkade. Det blir mer rättvist då.

– Ja, det kanske jag är. Jag är nog inte så där jättesmart men jag är hyfsat snabbtänkt. Men jag har dåligt minne.

Vad är du bäst på att glömma bort?

– Namn. Det är hemskt. Jag kommer inte ens ihåg ansikten.

Vad har du för minnen från skolan, annars?

– Jag var ganska duktig i skolan. Hyfsat i alla fall.

Tyckte du att det var kul att vara liten?

– Jag vet inte. Min psykolog säger att jag inte gjorde det.

Du hade ingen kontroll?

– Jag vet inte. Jag har inte så mycket minnen från barndomen. Men jag har börjat gräva i det och jag kommer ihåg saker. Men inte hur jag kände det. När mina föräldrar skilde sig, till exempel. Vad kände jag då? Jag minns inte.

Nån känsla minns du väl?

– En, kanske. Jag minns hur förtvivlad jag var när mamma kom för sent. Hur jag satt och grät på busshållplatsen och hade en oerhörd separationsångest och var oerhört orolig. Och det handlade om att hon kom tio minuter för sent. Det hade väl att göra med en otrolig rädsla för att förlora henne.

Hur är det idag?

– Jag kan bli nojig om Karin kommer för sent. Och rasande för att hon inte ringer.

Om inte Pontus och jag ska komma för sent har det blivit dags att ta farväl. För han ska hämta Malte på dagis och jag mina barn i skolan.

Chatta med Pontus

Caroline Giertz