Här är det våldet som har makten

Musa Sudi Yalahow spänner ögonen i mig och säger:

– Det finns al-Qaidamedlemmar i Somalia.

Jag sneglar mot dörren: en vakt med osäkrat vapen tuggar på sitt khat och blicken är tom av narkotikaruset, ute på gården står ett tiotal lätta lastbilar med kulsprutor monterade på flaken, överallt kryllar det av tungt beväpnade milismän. Musa Sudi Yalahow har gjort karriär som krigsherre och ordnat det bra för sig. Men den gråskäggige mannen i femtioårsåldern är inte riktigt nöjd.

– Vem som helst kan komma in i det här landet. Vi måste hitta terroristerna och eliminera dem. Sedan kan vi bilda en regering.

I Somalia pågår ett märkligt spel. Alla vill måla fan på väggen i hopp om att bli USA:s nya gunstlingar – bli Somalias motsvarighet till Norra alliansen i Afghanistan och med supermaktens smarta vapen på sin sida rida in och ta makten.

Musa Sudi Yalahow är inte heller han en man att lita på. Det är han som under flera år hindrat Mogadishus flygplats och hamn från att öppnas genom att hota skjuta med sina tunga vapen mot flygplan och båtar.

Själv kontrollerar han en annan flygplats och hamn utanför staden och vill inte mista sina inkomster därifrån. Han är den före detta taxichauffören som genom extrem brutalitet i strider lyckades eliminera sina rivaler och bli en av herrarna på täppan i den sönderskjutna grushög som är Mogadishu. Musa Sudi Yalahow representerar det värsta i Somalia.

Efter elva år av oavbrutet krig är det inte mycket som är bra här. Somalierna säger själva att deras land dog 1991. Och kan ett land dö flera gånger så har Somalia gjort det om och om igen sedan dess.

Elvaårigt tyranni

I elva år har det somaliska folket tyranniserats av krigsherrar som må påstå att de kämpar för frihet och rätt men som i grunden inte är mer än just giriga män vars ekonomiska intressen och maktställning är beroende av att kriget fortsätter. Nu ser de sig ha en ny chans – och en ny roll – i USA:s krig mot terrorn.

Enligt brittiska Sunday Times har soldater ur den brittiska specialstyrkan SAS två gånger de senaste veckorna gått in i Somalia för att jaga al-Qaidamedlemmar.

I elva år utan vare sig stat eller fungerande alternativ har människorna här tvingats leva på den mest brutala nivån. Med en kalashnikov kan du äta. Med en kulspruta monterad på en pickup kan du kanske till och med få lite makt. Utan möjlighet att utöva våld – ja, då ligger du illa till.

Laglösheten, våldet och det ständiga kidnappningshotet har gjort att inga västerländska organisationer har utländsk personal på plats i Mogadishu.

Men paradoxalt nog är det inte svårt att ta sig hit. Inget visum behövs och ingen tittar på passet när man anländer.

Förresten: Vem skulle göra det? Och om du vill ha ett somaliskt pass kan du köpa ett i Bakaramarknaden för trettio dollar, stämplat och med eget foto.

De som tar sig till Mogadishu har Hotel Shamo, med luftkonditionerade sviter, skyttevärn på taket, fem meter höga murar och hummer till middag. Men för att våga sig ut från denna oas av lyx måste man ha med sig sitt garde av livvakter, precis som alla smärre krigsherrar i den förödda staden.

Flyr svälten

Våld föder våld och efter elva hårda år tycks våldet vara det enda som finns kvar och jag möter det varje dag under min vistelse i Mogadishu.

Jag besöker Medinasjukhuset där offer för strider, vådaskott och ohyggliga trafikolyckor släpas in blödande och söndertrasade för att lappas ihop.

Jag möter några av de tvåhundratusen människor som flytt svält och krig på landsbygden för att bygga hyddor av pinnar och säckväv i ruinerna av de en gång så pampiga ministerierna och bankpalatsen.

Jag intervjuar krigsherrar som styckat upp staden och träffar ledare för de narkotikapåverkade och vildögda frilansmiliser som kräver betalning för att man ska komma in i deras områden – och ut igen.

Varje natt hörs automatsalvorna och hundarnas ylande i denna mardrömslika stad.

Muddrad av vakter

En kväll när det afrikanska mörkret just sänkt sig över Mogadishu blir jag kallad till intervju med övergångsregeringens president, Abdulkassim Salad Hassan. Ja – tro det eller ej – det finns faktiskt en regering och en president här.

Vid grinden blir jag muddrad av uniformerade vakter, de tittar på mitt pass och söker noggrant igenom min väska. Det är första gången sedan jag lämnade grannlandet Kenya för över en vecka sedan som någon överhuvudtaget velat se mitt pass eller kontrollera att jag verkligen är den jag utger mig för att vara.

Det känns som om det är först nu som jag anländer till staten Somalia, en förkrympt domän som bara existerar innanför presidentresidensets höga murar; kaoset utanför tillhör en helt annan värld.

Regeringen bildades vid ett möte mellan klanledare i grannlandet Djibouti 2000. I praktiken kontrollerar den bara en del av huvudstaden och väldigt lite utanför.

Jag slussas in i en stor sal av den pratglade protokollchefen. Skinnfåtöljerna är pösiga och på väggarna hänger färgbilder i affischformat av presidenten tillsammans med olika arabiska statsöverhuvuden.

Välkomnar hjälp från USA

Efter några minuter kommer presidenten själv in i rummet. Han bär svart safarikostym och rör sig spänstigt över golvet, skägget är gråsprängt, han ser tärd ut och han ler inte när jag hälsar på honom.

– USA är välkommet hit för att hjälpa oss att leta efter terrorister om de vill, säger han. Egentligen finns ingen organiserad terrorism här. Men den enda garantin för att Somalia inte blir en plantskola för blivande terrorister är fred och försoning, och för det behöver vi omvärldens stöd.

– Afghanistan lämnades åt sitt öde – glömdes bort precis som man gjort med Somalia. Och se vad som hände där! Nu måste man lägga hundratals miljoner dollar för att bygga upp det landet igen. Hjälp oss nu, och det kommer att kosta mycket mindre än det gjort i Afghanistan.

Det finns mycket att göra. Ofantligt mycket att göra. Landet måste byggas upp från noll. Vänligt sinnade krigsherrar behöver köpas över eller erbjudas attraktiva ministerposter. Vapen måste samlas in. I Mogadishu finns det minst 100 000 vapen på gatorna och enda sättet för regeringen att komma över dem är att erbjuda ägarna pengar i utbyte. En kalashnikov kostar 250 dollar och ingen säljer sitt vapen under marknadsvärdet.

Sen finns alla dessa mindre vänligt sinnade krigsherrar – män som Musa Sudi Yalahow – med siktet inställt på att krossa regeringen ?

Inga pengar från EU trots löften

Alltså behöver regeringen pengar. Och visst, det har blivit en del fagra löften. År 2000 lovade EU femtio miljoner euro. Men inte en cent har nått fram, övergångsregeringen är i praktiken bankrutt.

– Ministrarna har inte fått lön och de få poliser som ska försöka säkra lag och ordning har heller inte betalats på fem månader. Till och med Förenade Arabemiraten, Saudiarabien och Jemen, länder som stöder oss, har hållit inne med pengarna sedan terrordådet i New York. Alla väntar på vad USA ska göra, säger Abdulkassim Salad Hassan.

Problemet är att USA inte erkänner den nuvarande regeringen och påstår att den har förbindelser till både penningnätverket al-Barakaat och al-Itihaad al-Islamiya – ’Islams enighet’ – en muslimsk milis som enligt USA har kopplingar i sin tur till al-Qaida.

–Visst har vi fått hjälp av al-Barakaat. De donerade några fordon. Och enstaka regeringsledamöter kan en gång ha varit medlemmar av al-Itihaad. Men de har valts nu för att representera sina regioner och inte för vad de kanske en gång har varit, förklarar presidenten.

Jag frågar honom om det kan finnas al-Qaidaläger i Somalia.

– Just nu är det kanske inga läger här, men det betyder inte att det inte kommer att finnas i morgon. Med fortsatt krig, fattigdom och en svag stat krävs det inte många veckor för en välorganiserad terrorgrupp att helt eller delvis ta över landet.

Med den hotbilden hängande i luften lämnar president Abdulkassim rummet.

Följande dag åker jag och en fransk kollega till Merka, en sömnig, pittoresk och vitskimrande hamnstad som ligger på en höjd vid en bred sandstrand som fortsätter oavbrutet 50 mil till Kenyas gräns i söder.

Vi har tvingats ta med femton vakter i två terränggående lätta lastbilar och en extra tung kulspruta monterad på ett av flaken: även om säkerheten längs vägen har blivit bättre på senare tid finns det fortfarande banditer i bushen omkring.

– Men vägspärrarna är färre. För två år sedan fanns ett trettiotal, berättar chauffören.

Nu passerar vi bara tre.

Under krigets början på tidigt 1990-tal styrde milisen al-Itihaad al-Islamiya staden Merka med järnhand. Man införde islamiska domstolar, männen uppmuntrades att odla skägg och kvinnorna att bära slöja. Då var det ”ordning och reda”, säger många jag talar med.

Nu finns al-Itihaad på USA:s terrorlista, fast de flesta i Somalia säger att gruppen slogs ut för sex år sedan av miliser med stöd från Etiopien. Merka sägs nu vara under övergångsregeringens kontroll. Men det finns fortfarande ingen civil administration och flera av skolorna drivs av hårdföra och fristående islamiska institut.

35 grader i skuggan

Jag vandrar nedför huvudgatan. Via Lombardi står det på en rostig skylt från den italienska kolonialtiden. Röd sand har svept in över gatan. Khat-försäljerskor i färggranna tyger ropar ut sina varor. Det är minst 35 grader i skuggan. Nyfikna människor tränger sig på.

Jag viker in på tehuset Bar Royal. Bakom disken finns hyllor med läskedrycker, toapapper, tvål och anteckningsblock tillverkade i Kina. På väggen en svartvit bild av kung Hussein av Jordanien och bredvid honom ett större porträtt av bin Ladin.

– Bilderna går att köpa i marknaden, förklarar butiksinnehavaren Musa Ali Mohammed, 64, och tittar misstänksamt på oss.

– Det finns även affischer där bin Ladin står på Bushs och Blairs huvuden, men de är dyrare. Tretusen shilling (1 krona och 50 öre). Förresten har ni tillstånd att vara här? Har ni id-kort?

Jag förklarar att vi är journalister och inte från Amerika.

– De är inte journalister! Inflikar butiksbiträdet. De ljuger!

En stor hop människor har samlats på gatan utanför. Men säkerhetsvakterna gör sitt jobb och stämningen byts från aggressivitet till nyfikenhet. En man iklädd höftskynke och lång blå skjorta tränger sig genom folkhopen och ställer sig framför oss.

– bin Ladin är oskyldig, säger han. Han är vår muslimske bror och skulle han komma hit välkomnar vi honom!

Ahmed Jim är 40 år och var soldat under den gamle diktatorn Siad Barre. Nu är han arbetslös.

– Jag vet vem som låg bakom dådet mot ”Tvillingtornen”. Och det var inte bin Ladin. Jag har sett det så kallade beviset på CNN och det håller helt enkelt inte! Det var Al Gore som utförde dådet. Han gjorde det för att han förlorade valet!

Jag frågar honom vad han tycker om själva terrordådet.

– Jag blev väldigt glad när det skedde. Varje dag dödar israeler palestinier. Varför ska vi känna sorg för 11 september?

När vi lämnar kaféet hoppar en man fram och viftar vilt med en yxa. I sin andra hand har han en bild på bin Ladin.

– Jag ska hugga huvudet av amerikanarna! skriker han så det ekar mellan husväggarna.

”De är fundamentalister”

Dagen efter träffar jag Halima Abdi Arush, en kvinna i femtioårsåldern som tillsammans med sin syster driver Merkas enda kvinnoorganisation. Bland annat har de genomfört ett lyckat, och för Somalia ovanligt, projekt där ett par hundra före detta milissoldater skolats in i nya yrken av kvinnliga arbetare.

Jag frågar henne vad hon tycker om al-Haramein, en av flera arabiska hjälporganisationer som driver koranskolor här och som har sina lokaler precis runt hörnet från Halimas kontor.

– Vi tycker inte om dem, säger hon med eftertryck. Vi vet att de är fundamentalister. Vi kämpar för kvinnans rätt till arbete och en plats i samhället. Får de makten här igen blir vi inburade i våra hem. Det är inte det liv som jag vill ha för mig och inte heller för mina medsystrar.

Några nätter efter det att jag lämnat Merka dödas en av Halimas kvinnliga kollegor. Verena Karer var i 70-årsåldern.

Hon kom från Schweiz och hade bott nio år i Somalia där hon drivit en hälsoklinik och en liten skola.

Okända gärningsmän bröt sig in i hennes hus i Merka och sköt ihjäl henne i sängen. Hon hade vägrat hålla sig med beväpnade vakter.