”Vi har gått genom helvetet”

NYHETER

Barnen är de stora förlorarna när mamma eller pappa dricker.

Aftonbladets artikelserie Mamma, pappa, sprit inleddes i förrgår och visar att 100 000 svenska barn lever med denna mörka hemlighet.

Här skriver alkoholistbarnen med sina egna ord om skuldkänslorna, vanmakten och om att alltid komma i sista hand.

Men också om att det finns en väg ur helvetet. Om att våga be om hjälp och om att få den.

”Nej? det var inte mitt fel. Det fick jag lära mig av mamma när jag var liten. Hon sa det gång på gång: ”Det är inte ditt fel att pappa dricker”.

Nej, det är sant. Men det gör ändå ont. Att veta att man alltid kommer sist. Först och främst kommer pappa, sen hans älskade alkohol, mamma och så lillebror. Sen, längst ner på listan kom jag.”

Det skriver ”Potion”. Hon är inte ensam. Många av de 100 000 barn som varje dag kommer hem till sin alkoholiserade mamma eller pappa har fått vänja sig vid att komma i sista hand. I första hand kommer spriten.

Många har också fått lära sig att kämpa med skuldkänslorna – känslan av att ha en del i det onda.

Smilla skriver:

”Jag är också ett numera vuxet (24) barn till en alkoholiserad förälder. Men trots det sitter spåren kvar hårt fortfarande. Jag har gått på antidepressiv medicin i fem år nu, och ändå återkommer självmordstankarna. Problemet är just att man lägger på sig skulden för förälderns missbruk, hela självkänslan blir förstörd.”

De anhöriga vittnar också om ett annat problemen. Ett barn till en alkoholist sällan får vara barn. I stället har de tvingats ta ansvar för syskon, föräldrar och sig själva.

”Det är viktigt att barnen får fortsätta att vara barn, att de inte blir vuxna för fort och måste axla ansvaret att vara föräldrar för sina (supande) föräldrar. Att tvingas ljuga för kompisar för att hålla skenet uppe - en sådan press det blir på barnen.”, skriver Majsan.

”När mamma jobbade natt och pappa skulle ta hand om oss, somnade han full på soffan. Vem skulle nu se till att lillebror fick mat i magen och kom i säng i tid? Jo, storasyster. I säng med lillebror, och lägga en filt över pappa, där han låg? trött och full. Man ville ju inte att han skulle frysa? Sju år.. och vuxen. Det är inte rättvist!”, skriver ”Potion”.

”Lessna Therese” skriver:

”Jag och min syster har gått igenom eld och vatten....och jag önskar inte min värsta fiende detta.

Jag tror att alkoholisterna själva inte förstår vad dom gör mot sina nära och kära. Jag menar, vi ser och kommer ihåg sånt som dom har glömt bort dagen efter.”

Många erfarenheter är gemensamma. Känslorna och utsattheten ofta den samma. Samtidigt finns naturligtvis olikheterna. En del vittnar om hur deras föräldrar varit socialt accepterade och visat en perfekt fasad. Andra berättar om en förnedring som inte gått att dölja.

”Hon drack nästan bara på helgerna och skötte sig på vardagarna då hon skulle till jobbet.

Men jag mådde så fruktansvärt dåligt varje helg eftersom jag aldrig visste i vilket skick jag skulle hitta min mamma när jag kom hem. Att ta hem kompisar på helgerna var det aldrig tal om eftersom jag skämdes så över henne när hon var full.”, skriver Jessica.

Melian skriver:

”Det som jag minns som värst var just detta att "mamma", kvinnan, var den som var så......okvinnlig. Min syn på könsrollerna ställdes totalt på tvären.

Hon spydde ner sig, kissade ner sig, slog ut alla sina tänder, skrek på stan, konfronterade mina pojkvänner, skällde ut mina vänner (dom få jag kunde behålla) och gjorde mitt liv till en stor trasslig boll av skuld och förtvivlan.”

De flesta som skrivit till Aftonbladet om sina upplevelser är i dag vuxna. Flera av dem har svårt att förlika sig med att nya generationer barn måste utsättas för det de en gång tvingats igenom. De berättar att de önskade att samhället – de vuxna – skulle reagera och hjälpa.

”Jag själv har svurit många gånger över våra grannar som såg alla bråk och slagsmål och att min berusade förälder tog bilen och for. Ingen gjorde nåt, inte ens anmälde för rattonykterhet och det kan ett barn som är under tio år inte förstå att man ska göra.”, skriver ”mimmen”.

”Jag säger bara en sak, om någon hade ringt socialen och dom hade tagit oss därifrån så hade det varit en dröm för oss. Eller om bara en granne hade vågat säga ifrån, men nej nej, alla ser och hör men vågar inget göra.”, skriver ”Lessna Therese”.

”Jag har gått igenom helvetet, precis som alla andra ”alkis-barn”, skriver ”Potion”. Men helvetet kan ha ett slut. Flera läsare skriver att hjälp finns att få.

”Berätta för någon, vem som helst - skolsyster, lärare, kompis - annars exploderar man inifrån. Det är väldigt vanligt med alkoholister och chansen att du berättar för någon som vet hur det funkar är stor.”, skriver ”AnnaB”.

”Jag har under mitt 30-åriga liv mått dåligt för att inte kunna ha hjälpt min mor att "bli av med" sitt beroende och för att jag växt upp i en totalt känslokall miljö. Vändpunkten kom för mig när jag hittade till en grupp som heter ACOA, Anonyma vuxna barn. ? Det funkar!!!

Jag kommer aldrig att ångra den dagen jag tog kontakt med dessa grupper.”, skriver M. Eriksson.

”I dag ser jag en ljusning och jag önskar så att man kunde hjälpa, trösta och finnas till för alla barn som har liknande situation som jag haft. ? Ni som är i den situationen idag: GE INTE UPP!!!”, skriver ”mimmen”.

Läs också:

TIDIGARE ARTIKLAR:

aftonbladet.se