Sveket mot Fadime

Mamman igår: Jag kan inte säga sanningen

NYHETER

Ljuger hon?

I så fall varför?

Och varför sviker hon helt plötsligt Fadime?

Älskar hon sin man så högt att hon till varje pris vill ha honom frikänd för mordet på dottern?

När Fadimes mamma Elif Sahindal i går vittnade inför hovrätten bedyrade hon, svor hon på, att det inte var hennes man Rahmi som mördat dottern.

Hon vittnade inte under ed. Det innebar att hon i princip kunde säga vad som helst utan att riskera att bli straffad.

Tittar inte på sin man

Hon är en kortväxt, kraftigt byggd, medelålders kvinna som stelt och med viss svårighet går uppför och nerför trapporna till tingshusets säkerhetssal.

Hon är klädd i svart klänning, svarta strumpor, svarta skor med halvhög klack, inga smycken förutom en enkel guldring på vänster ringfinger. Hon har det tjocka, lätt grånade håret kammat stramt bakåt och sammanhållet av ett spänne i nacken. Inget smink. Det syns från vem Fadime fick sina vackra drag.

När hon vittnar och berättar om den namnlöse mannen som sköt Fadime tittar hon inte på sin egen man, utom möjligen ofrivilligt.

Instruerade döttrarna

Denne nye gärningsman, som hon nu berättar om, hotade redan omedelbart efter skotten mot Fadime där i hallen i systerns lägenhet, att han skulle skjuta hela familjen om de sa något annat än att det var Rahmi Sahindal som skjutit Fadime, säger hon.

Och i polisbilen instruerade Elif Sahindal sina döttrar om vad de skulle säga.

Det sa hon i går och hennes röst var stadig, litet entonig, en gång darrade den till och det var när hon försökte svara på åklagaren Elin Blanks fråga om hon nu inte svek Fadime.

– Jag kan inte säga sanningen. Jag har ångest, jag har mist ett av mina barn.

”Han ska rensa hela familjen”

Den sanning hon inte kan säga är vem mannen är, hon kan inte avslöja hans motiv, inte hur gammal han är, inte hur han var klädd, inte om han är lång eller kort. Hon kan inte säga något om honom.

– Han har två gånger efter Fadimes död kommit till mig och sagt att han ska rensa hela familjen, mig, barnen, barnbarnen, alla, om jag avslöjar något.

– Jag vågade inte säga något i tingsrätten. Jag behöver inte vara rädd nu eftersom jag inte säger något om honom. Jag säger att det inte var min man som sköt Fadime.

När rättegångsdagen var slut stod Elif Sahindal och tre av hennes döttrar i bänken och tittade på när Rahmi Sahindal, klädd i ljusgrön kostym och fängelseblek i hyn, lämnade säkerhetssalen.

Han tittade inte på dem, inte en liten hälsning, inget litet leende, ingen blick, ingen liten nick.

Per-Iwar Sohlström