Tobias, 17, tog hand om sin supande mamma i femton år

Han bar hem spriten från Systembolaget

NYHETER

Tobias bar hem spriten åt mamma, tröstade henne, och lovade att hålla tyst för socialen.

Han orkade i 15 år.

– Det skulle kanske ha varit kul att få vara barn, säger han.

– Men jag älskar min mamma så otroligt mycket idag.

”JAG HAR FÖRLÅTIT HENNE” Tobias har förlåtit sin mamma att hon söp bort hans första femton år, inte tog hand om honom och inte lät honom vara barn: ”Jag älskar mamma så mycket i dag och jag har lärt mig älska mig själv.” Inger försöker förlåta sig själv att hon inte var någon bra mamma: ”Nu vill jag leva så bra jag kan.”
”JAG HAR FÖRLÅTIT HENNE” Tobias har förlåtit sin mamma att hon söp bort hans första femton år, inte tog hand om honom och inte lät honom vara barn: ”Jag älskar mamma så mycket i dag och jag har lärt mig älska mig själv.” Inger försöker förlåta sig själv att hon inte var någon bra mamma: ”Nu vill jag leva så bra jag kan.”

Tobias är 17 år, en gänglig kille i keps. Hans blick skvallrar om att han ofta känner sig äldre än kompisarna. Han berättar utan omsvep sin historia för oss, och ger sedan sin tillåtelse att vi även pratar med hans mamma.

Mamma Inger, som är 56 år, och nykter sedan 20 månader, går med på att bli intervjuad, främst för Tobias skull.

Hon söp, arbetade och höll masken under mer än trettio år. Märkligt nog syns inga spår i hennes vackra ansikte. Hon säger:

– Det är aldrig försent, det går alltid att sluta dricka.

Deras hemlighet sprack när Tobias var 15 år. Vändpunkten var en resa till Marocko.

– Jag ville inte åka, för jag visste hur det skulle bli. Det var det jobbigaste jag visste, att åka utomlands med mamma. Det finns ju sprit överallt, billigt.

– Men då började hon gråta och sa ”snälla, jag ska dricka jättelite”.

– Så jag gav med mig.

På planet beställde Inger första drinken.

– Jag ville helst att vi bara skulle vara på rummet när hon var packad, för hon vinglade, det var pinsamt och jag var tvungen att hålla koll på henne.

– Sen var jag tvungen att hålla koll på var vi var, i ett land där alla talar arabiska. Vi åkte på en skramlig buss i grymt dåligt skick med bara en massa marockaner och skumma typer med knivar och grejor och morsan hade sprit med sig.

– Det var bara åt helvete allting och när vi kom fram började hon dricka och det var sjukt läskigt. Det jag hade i huvudet var att göra det hon ville göra och göra det snabbt, hålla koll på klockan och hålla koll på hur man tar sig hem.

– Det var en mardrömsgrej.

Även Inger minns hur hon manipulerade Tobias med tårar, för att få med honom till Marocko. De första dagarna drack hon hårt. Sedan drog hon ner. Hon gick upp tidigt och hällde upp i smyg. Med tre–fyra gin och tonic i kroppen höll hon ångesten något så när på avstånd. Hon läste högt för Tobias vid poolen.

Det var en okej resa, tyckte hon på planet hem.

– Men det tyckte inte Tobias, säger hon sorgset.

Det tidigaste minnet Tobias har av att något är fel med mamma är från en restaurang vid Hötorget. Han gick på dagis. Kanske var han bara fem. Storebror var med.

– Mamma var full, inte jättefull men påverkad. Jag tror hon retades med min storebror och jag tyckte det var kul. Men han blev jätteirriterad. Jag förstod inte varför.

– Jag kommer ihåg hennes ansiktsuttryck, för när hon drack såg ansiktet annorlunda ut. Hon såg äldre ut.

Som 17-åring tog Inger sin första öl, som ung och blyg dansare i Stockholms innekretsar.

Hon gifte sig med en man som även han behövde döva ångest. Sedan hon blivit änka började hon dricka även i ensamhet.

Som 27-åring var hon fullfjädrad alkoholist. Kroppen höll för en halv flaska starksprit, två flaskor vin och några öl på det.

Fredagarna lärde sig Tobias att frukta. Han var tvungen att möta mamma efter skolan. De gick till Systembolaget och han hjälpte henne bära hem helgpåsarna.

– Jag tyckte det var fett jobbigt och pinsamt. Jag försökte alltid få henne att dricka mindre. Hon brukade köpa en liten Explorer, fyra stycken kartonger vin och ibland något mer.

Han hoppades att hon skulle somna snabbt på kvällen. I värsta fall blev hon på partyhumör. Då krävde hon Tobias närvaro.

– Om jag ändå lade mig bankade hon på väggen och skrek att jag skulle komma. Oftast skulle jag göra något, för när hon var packad gjorde hon aldrig något själv. Det var jag som skulle göra mackor eller hälla upp mer vin eller gå ut och köpa cigarretter mitt i natten.

För Inger var fredagar dagen att se fram emot. Hon hade utbildat sig till lärare.

– Det var svårt att hålla sig nykter, ångesten växte. Fredag, lördag och söndag förmiddag kunde jag dricka. Det längtade jag efter. Söndag kväll måste jag vara luktfri.

Vännerna var borta.

Inger sa ofta att det var synd om henne. Hon som blivit först änka, sedan övergiven av Tobias far, och nu var ensam mamma till två barn. Hon som haft en så hemsk barndom där pappa frikyrkopastorn härskade genom en kontrollerande och bestraffande Gud.

Sönerna tröstade henne.

När som helst kunde mamma komma att avslöjas, förstod Tobias. Han var ständigt orolig för vad hon skulle ta sig för. Hon ringde konstiga telefonsamtal när hon var full. När de var på restaurang kunde hon börja käfta med folk.

Hemligheten måste bevaras.

– Hon hade berättat för mig att sociala skulle ta mig om det var något problem. Jag ville skydda mamma, ville inte lämna henne i sticket.

– Man får värsta feta kontrollbehovet. Jag var tvungen att ha koll på morsan, hela tiden.

– Det hände att hon var så packad ute bland folk att hon inte kunde gå själv. Jag fick nästan bära henne uppför trapporna.

Ingers starka dansarkropp hade efter 20 års drickande börjat att svika henne. Benen bar inte som förr. En sådan gång, när hon inte klarade att gå hem från krogen, fick hon hjälp av en kvinna, som såg en skymt av kaoset i lägenhetens hall. Kvinnan gjorde en anmälan.

– Sociala låg på i nästan ett år, berättar Inger. Jag visste att jag måste vara skitsmart nu, och mycket uppmärksam.

– Jag sa till Tobias, som gick i lågstadiet, att han skulle säga att jag bara drack ett glas vin ibland. Han fattade det.

– Sociala kom ingen vart med mig.

Tobias hade en fristad hemma hos sin storebror. Med honom kunde han prata. Han flydde till honom ofta, för några timmar. Sedan tillbaka till kaos.

– På helgerna när hon var packad fick jag fixa maten själv. Jag försökte vara hos kompisar och få käk där. Annars blev det mycket fil och flingor. Ibland tog jag pengar av mamma medan hon sov och köpte pizza på Seven Eleven.<</b>

Tobias hade många kompisar.

– Jag försökte bli allas vän.

Men att ta hem kompisar var otänkbart.

– Det var ofta grymt stökigt och smutsigt för hon städade inte när hon drack. Det var mycket disk och ingen ordning. Det var jag som tvättade så jag hade ofta skitiga kläder och var inte särskilt hygienisk.

– Ibland skrek jag till mamma att jag hatade henne, men det hjälpte ju inte. Jag var glad om hon någon gång var nykter en söndag, det var skittrevligt. Men vi var mest hemma för att hon hade baksmälla.

Inger lade förstås märke till att Tobias börjat hålla sig borta.

– Och det tyckte jag var skönt. För då kunde jag dricka ifred.

Hon kämpade med fasaden. Under veckorna var hon den underbara läraren, med fackliga förtroendeuppdrag. Helgen tillbringade hon i sängen.

– Men drickandet var i det skedet ingen njutning, det var bara för att fly ångesten. Att arbeta hårt var också ett sätt att fly. Jag ville egentligen inte leva, men måste finnas till ett tag till, för Tobias.

– Jag hade ingen identitet. Jag fanns inte.

Efter Marockoresan gav Tobias upp hoppet. Det var något mamma sa där. Han hade frågat varför hon måste dricka så himla mycket.

– Då sa hon: ”Det är något vi måste leva med.”

– Då förstod jag. Vaddå ”vi”? Du får dricka, tänkte jag, jag ska inte vara med. Jag fattade att det inte skulle förändras. Och jag orkade inte leva med det längre.

Tobias försökte bjuda motstånd och vägra att handla sprit. Men Inger låste honom ute på balkongen och vägrade släppa in honom om han inte lovade att skaffa gin.

Efter Marocko fick Tobias storebror nog. Han spräckte hemligheten. Kuratorn och socialtjänsten informerades.

Tobias var rädd.

– Det kändes som jag gått bakom mammas rygg, så jag ville inte vara hemma och inte att hon skulle veta var jag fanns.

Tobias bodde först hos sin bror, därefter i fosterfamilj. Han vägrade ha kontakt med Inger.

– Jag kände skräck för morsan och var så arg på henne och hatade henne. Hon hade otrolig makt över mig. Jag hade en mardröm där hon jagade mig, för hon ville ha hem mig. I drömmen tappade jag en sko och då sa hon att jag var tvungen att hämta den.

– Men jag sa på ett möte på socialen vad jag kände: att jag hellre bodde på gatan än flyttade hem igen.

Mötet på socialkontoret var en såkallad konfrontation. Genom att provocera hoppades man att Inger skulle erkänna vad de länge misstänkt, och som sönerna nu bekräftat: att hon var alkoholist.

Men Inger medgav inget.

– Jag gick därifrån och stod på bron över tunnelbanan och tänkte: Nu hoppar jag. Vad som avhöll mig var att jag kanske bara skulle få benen avklippta, och överleva.

– Och fortfarande trodde jag att det var ett missförstånd ? Visst behövde jag dricka, för att jag hade problem och ångest. Men inte var jag alkoholist.

– Förstår ni hur sjuk jag var?

”Ett mirakel”, säger Tobias om sin nyktra mamma. De har närmat sig varandra försiktigt. Först bara en timme i taget. Han litade inte genast på henne.

– Men jag var otroligt glad att det hade hänt. Hon lyssnade på mig, det var skönt. Hon var mer koncentrerad. När hon drack var hon inte närvarande.

– Nu såg jag att det var fet skillnad på henne. Hon var lugn. Hon hade ändrat sig totalt, från svart till vitt. Då började jag känna att jag tyckte om henne.

– Hemma var det fint överallt, det var rent, det var som min bästa dröm. En stor skål med godis och frukt stod på vardagsrumsbordet. Hon hade läsk hemma och hade köpt ny musik.

– Det var också otroligt jobbigt för henne. Hon hamnade i en depression när hon förstod allt hon hade gjort.

– Jag var inte så bra mamma, säger Inger och blir liten i rösten.

– Nu vill jag leva varje dag så bra jag kan. Det är allt jag kan begära.

Alkoholen slutade till sist att fungera för henne. Den tog inte längre bort ångesten. Den 22 juli 2000 ringde hon Mariapol och sa som det var. Hon fick kontakt med en alkoholläkare som stack ett häfte i handen på henne: ”Att dricka för mycket samt vägen tillbaka.”

Efter tre gin och tonic hemma vågade hon öppna det. Symptomlistan på hur alkoholism utvecklas omfattar 36 punkter. Med blyerts kunde hon bocka av 24 av dessa.

– Det var första gången jag hörde talas om att en alkoholist kunde vara som jag, en som hade jobb och bostad.

En sak i sänder, en dag i taget, säger Tobias och Inger till varandra. Som de lärt sig på Anonyma Alkoholister och även Ersta Vändpunkten och Alateen, där Tobias gått.

– Det skulle nog varit bra för mig att få gå på Alateen redan medan mamma drack, för man får hjälp, säger Tobias. Där fattade jag att mamma inte drack för att hon var elak.

Det har snart gått två år.

– Jag har förlåtit mamma för jag har insett att det är en sjukdom. Jag älskar mamma så otroligt mycket idag. Och jag har lärt mig att älska mig själv. Jag har fått självförtroende. Idag står jag hårt för vad jag känner.

– Ibland kan jag känna att det kanske skulle varit kul att ha fått vara barn, att fått bli omhändertagen av mamma. Men jag är nöjd med mitt liv.

Läs också:

TIDIGARE ARTIKLAR:

Camilla Norström, Kerstin Weigl, Björn Lindahl, foto