”Jag var rädd för att pappa skulle slå mamma”

Socialminister Lars Engqvist bryter tystnaden i Aftonbladets serie: Min pappa var periodare

Socialminister Lars Engqvist känner igen sig i alkoholistbarnens berättelser. Men han är besviken på att så få får hjälp. – Jag hade föreställt mig att det var fler, säger han
Socialminister Lars Engqvist känner igen sig i alkoholistbarnens berättelser. Men han är besviken på att så få får hjälp. – Jag hade föreställt mig att det var fler, säger han
NYHETER

Socialminister Lars Engqvist är berörd av Aftonbladets artikelserie om missbrukarnas barn.

Han vill nu berätta varför – hans egen pappa var alkoholist.

– En känsla som var ohygglig var rädslan för att gå hem.

Det är med tvekan han beskriver barndomen i en tvårummare i Karlskrona där de fyra bröderna fruktade faderns periodiska supande. Först efter att ha läst Aftonbladets artiklar gick ministern med på en intervju.

Under mer än en månad har han sagt nej, gång på gång. Alkoholpolitik och socialtjänst är Lars Eng-qvists ansvarsområden, men han har hänvisat till en tjänsteman.

Fram till i förrgår.

– Jag har läst artiklarna, det är en glädjande satsning som skild-rar ett växande problem. Och det är gjort med en otrolig närhet. Jag är rörd, säger han.

– Jag känner igen mig.

Pappa Lennart var varvsarbetare. Arbetsplatskulturen föreskrev att männen avslutade arbetsveckan med att dricka brännvin på jobbet.

Tog lönen till krogen

Sedan tog de lönekuvertet med sig till krogen.

Hans mamma Inga-Britt arbetade som städerska och skapade familjen. De fyra sönerna skickades till föreningslivet. Som femåring började Lars Engqvist i Sol-örnarna. Det var idrott och Jesu Kristi kyrka och Blå bandets ungdomsgrupp Hoppets här.

Han var sällan hemma.

– Vi hade ett liv på sidan om, ett socialt nätverk. Det är en jättetragedi när föreningslivet och barnverksamheter försvinner och ungdomsgårdar rustas ner, säger Lars Engqvist.

– Jag hade en värld att vara trygg i. Det har hjälpt mig, är jag övertygad om.

Han tog aldrig hem kompisar. Känslorna behöll han för sig själv. Pappas fyllor angick ingen. Något ingripande från myndigheterna var aldrig aktuellt.

– Jag minns inte att jag berättade för någon att jag inte vågade gå hem och att jag var rädd att pappa skulle slå mamma. Ibland hade det nog varit bra med hjälp utifrån. Men det var inget vi talade om då.

Bara med varandra talade bröderna om pappa. De hjälptes åt att hålla utkik efter tecken på pappas retlighet som alltid kom före en ny fylleperiod. De var vaksamma, visste vad som väntade.

– När man anade att det snart var dags igen blev man räddare och räddare. Vi såg tecknen i hans ansikte. Först kom otåligheten, irritationen och aggressiviteten. Sedan försvann han.

– Jag minns hur det kändes att alltid vara rädd för vilket humör han skulle vara på och om man skulle åka på stryk.

Kastade tabletterna

Pojkarna sa inte att pappa var alkoholist. Han var ”period-supare”. Ett ord med den trösterika innebörden att det även fanns nyktra perioder då det fanns värme och kärlek hemma. Han lovade alltid att aldrig dricka igen.

Sönerna trodde honom varje gång.

En gång försökte hans pappa bli nykter med hjälp av Antabus. Men han drack ändå, blev sjuk och kastade tabletterna.

– Det gick åt skogen och därför vet jag att uppföljning är avgörande i behandling av missbruk.

Lars Engqvist kan inte svara på i vilken mån han påverkats av sin uppväxt. Han känner igen barnens känslor, framför allt rädslan i ett hem där stämningen är så labil.

– Men revanschlusten, som till exempel Annika Åhnberg beskriver, har jag inte. Jag var ett underbarn. Jag trollade och stod på scenen och uppträdde som 8-åring och fick mycket uppskattning för det.

Trodde att fler fick stöd

En uppgift i Aftonbladets serie har förvånat Lars Engqvist: nyheten att endast ett av hundra barn i missbrukarhem får den hjälp de behöver.

– Jag är besviken. Jag hade föreställt mig att fler fick stöd.

Är det ett politiskt misslyckande?

– Attitydförändringar är alla människors ansvar. Men det är klart att det är ett politiskt misslyckande, som går tillbaka till 90-talet och den ekonomiska krisen som tvingade kommunerna till enorma sociala nedskärningar.

Redan 1994 visste regeringen att minst 150 000 barn i missbrukarhem behövde hjälp. Den expert-rapporten ”försvann” och åtgärderna uteblev.

Satsar 100 miljoner

Nu väntar en ny alkoholpolitisk kommitté på en ny rapport. Regeringens mål är ”en alkoholfri uppväxt för alla barn”. Det vill säga: att barn inte serveras alkohol, väntar längre med sin alkoholdebut och slipper fara illa av vuxnas supande.

Regeringen har avsatt 100 miljoner, pengar som kommunerna kan ansöka om för att hjälpa barnen. Villkoret är att kommunen själv satsar en lika stor summa.

– Jag menar att vi nu ska göra ett allvarligt försök att göra det som inte blev gjort förra gången, säger Lars Engqvist.

Hur ska barnen få hjälp?

– Samverkan mellan socialtjänst, skola och PBU ska bli bättre. Det är ett jätteproblem. Personalen har inte tillräcklig utbildning.

– Det är också en resursfråga.

Vill kommunerna verkligen göra detta?

– Viljan är stor, med två frågetecken. Märkvärdigt nog står inte missbruksproblemen högt på dagordningen i dag. Dessutom finns fortfarande kommuner i ekonomisk kris.

– Samtidigt är det löjligt att tala om hjälp åt barnen som kostnad. Det är missbruket som kostar. Pengarna finns, om man räknar annorlunda.

Kan regeringen tvinga kommunerna att bättre ta hand om de här barnen?

– Jag är inte främmande för lagstiftning. Det kan visa sig nödvändigt.

Lars Engqvist tycker det är svårt att bedriva alkoholpolitik.

Livrädd för liberalisering

– Jag är livrädd för att alltfler krafter vill liberalisera.

– Det är trendigt och helt okej att kunna dricka starköl på krogen sju på morgonen. Den som är emot är otidsenlig.

– Men jag vet att vi gör det svårare för missbrukarbarn när fler områden öppnas för alkohol.

Lars Engqvist är övertygad om att hans egen pappas problem hängde samman med rådande alkoholtradition.

– Nu märker vi hur det kommer tillbaka att man drar in alkoholen på arbetsplatserna eller i anslutning till jobbet. Man har pubar på jobbet och det är okej att dricka i kreativa arbetsmiljöer och det kallas för förmynderi att förespråka fler alkoholfria miljöer.

Det är första gången Lars Eng-qvist berättar att hans åsikter bottnar även i egen erfarenhet av en alkoholiserad pappa. Han säger att politiker ska akta sig för att privatisera politiken eftersom politik inte handlar om dem själva.

Präglad av uppväxten

– Anledningen till att jag ändå berättar det här är att det jag upplevt fått mig att inta mycket bestämda hållningar.

– Vi kan inte få en fungerande alkoholpolitik enbart genom samhällets insatser. Jag är övertygad om att missbruksproblem har att göra med hela samhällets attityder till alkohol.

Lennart Engqvist dog 1974. Han arbetade hela sitt liv på varvet. Kanske önskade han något mer.

Lars Engqvist tänker ofta på att det var konstigt att ett stort skrivbord tilläts dominera ett av de två små rummen i lägenheten i Karlskrona. Pappa satt gärna där, full eller nykter, och plockade med papper.

– Han var en intelligent man som läste mycket. Han måste ha drömt om ett annat liv. Långt upp i vuxen ålder trodde jag att alkoholism var vanlig i vår miljö, som en återspegling av klassamhället. Att han kompenserade sig med att dricka.

– Nu vet jag att vi inte kan skylla missbruket på sociala problem. Att det jävliga är att problemen är desamma i alla samhällsklasser.

Läs också

TIDIGARE ARTIKLAR:

Reaktionerna har varit starka på Aftonbladets artikelserie om missbrukarnas barn. I dag avslutar vi med socialminister Lars Engqvist, som för första gången berättar om sin pappas alkoholism, och läsarnas inlägg.

Camilla Norström, Kerstin Weigl, Björn Lindahl, foto