"Det är sår som aldrig kommer att läka"

Läsarna berättar om mobbningen

NYHETER

Problemet är att det finns osynlig mobbning också, när man fullständigt ignorerar en människa och låtsas som om hon inte finns. Man fryser ut folk.

Min dotter blev utsatt för detta under sin högstadietid.

Denna form är värre för man kan inget göra - för mobbarna gör ju ingenting. Det är "lättare" om mobbarna slåss för då har man åtminstone det att säga.

Jag blev mobbad i stort sett genom hela grundskolan. Jag har diagnosen MBD och var därmed lite udda om man jämför med mina klasskamrater. Mobbingen bestod inte i så mycket fysisk mobbing utan mer psykisk. Mina plågoandar kunde dra ner mina byxor inför hela skolan på rasterna, slänga in mina kläder i duschen efter gymnastiken, knuffa av mig från bussen när den stannade vid en busshållplats, tömma luften på mina däck på cykeln osv.

Det var väl en och annan klasskamrat som stod upp för mig då och då när de tyckte att det hade gått för långt. Det hela lugnade ner sig när det började en annan kille i min klass som hade gått om ett år. Då dök de på honom i stället.

Det kanske låter dumt men jag tyckte då: Hellre han än mig. Ska man vara ärlig så skulle jag ju stått upp för honom, men då hade man åkt på stryk. Vad skulle jag haft att sätta emot.

Men i dag så här 20 år senare har jag fått distans till det hela, men jag kommer alltid att titta snett på de 3 personer som var värst emot mig.

Jag blev mobbad från 4:e till 9:e klass. Det tog lång tid för mig att inse att jag faktiskt var mobbad, man ville inte erkänna det ens för sig själv. Det började med att jag flyttade till andra sidan stan och fick byta klass.

Jag tyckte inte alls om atmosfären i den nya klassen, och blev tyst i och utanför klassrummet.

Eftersom jag hade ganska lätt för att gråta så räckte det med att killarna bara behövde säga taskiga och nedlåtande saker till mig. De behövde inte ge sig på mig fysiskt för att få mig ledsen.

Om jag lägger ihop alla kommentarer jag fick utstå, blev det rätt jobbigt. Det kunde vara allt från kommentarer om att jag köpte mina kläder begagnat till hur ful jag var. Naturligtvis valde de mig som sekreterare på klassråden, eftersom de visste att jag absolut inte ville.

Jag drog mig undan mer från klasskompisarna och umgicks bara med några av tjejerna, killarna umgicks jag aldrig med de var ju taskiga. Killarna var elaka mot ett par andra tjejer och killar i klassen också.

Det är framförallt en av killarna som jag aldrig kommer att förlåta, ögontjänaren... Lärarna såg honom aldrig göra någonting, eftersom han sa till de andra killarna vad de skulle göra eller säga. Egentligen är det synd om den killen, för han måste ha varit livrädd att själv bli mobbad, eftersom han blev jätteröd om han sa någonting fel på lektionerna.

Jag kom hem och var ledsen ibland och berättade för mamma vad som hade hänt. När hon tog kontakt med min manlige lärare på mellanstadiet, sade han bara att killarna bara var intresserade av mig. Mina två yngre systrar hade samma magister och utsattes även de för mobbning av killar i sina klasser. .

Nästa år är det 10-årsjubileum från när vi slutade 9:an och jag trodde faktiskt att jag hade kommit över mobbningen vid det här laget. Men till min förvåning så fick jag ändå en klump i halsen av att skriva ner detta och tårarna kom t o m nu på slutet... Det är otäckt att såren ändå finns kvar inuti, så här lång tid efteråt.

Räddningen för mig var nog att jag hamnade i en helt ny klass på gymnasiet.

Ett år efter gymnasiet träffade jag en jättegullig och snäll kille som "lurade" med mig till en universitetsstad, och fick mig att börja plugga där. Vi är nu förlovade sedan 4 år och kommer förmodligen att stanna kvar i den större staden, för vår lilla hemstad längtar vi inte tillbaka till.

Jag är fortfarande till viss del påverkad av mobbningen och är lite ängslig över vad folk ska tycka om mig.

Jag vill helst inte ha någon framträdande roll på arbeten, utan håller mig gärna lite åt sidan. Jag tar fortfarande åt mig av saker som kanske inte alls är något negativt.

Jag blev utsatt för mobbning när jag gick i 5-6:e klass i en liten skola i Norrland.

Det var länge sedan, 1963-64, tror jag. Min kompis och jag blev mobbade av 2 tjejer i 4-5:an och av killarna ibland. Det var bara 50 elever i hela skolan på 6 klasser, men lärarna var aldrig ute på rasterna.

Det var ingen av oss som hade en tanke på att prata med någon av dem eller våra föräldrar. Ingen av dem skulle ha förstått.

Ordet mobbning fanns inte ens på den tiden. Men det är sådant man inte glömmer och det är därför lättare att förstå hur det kan kännas för dem som blir mobbade.

Jag är en tjej (kvinna) på 41 år. Jag blev under hela min skolgång utsatt för mobbning.

Skolan där jag gick i årskurs 1-6 har fortfarande problem med mobbning. Där kör man med strutsmetoden - alltså hävdar att man inte har några sådana problem.

Klass 7-9 var ändå värst. Man utvecklas mycket just i de åren. Att bli mobbad gör att man har ytterligare en stark känsla att tampas med.

Mobbningen har satt djupa spår inuti mig. Än idag misstror jag människor och vågar inte släppa någon nära mig. Jag tror inte de vill vara min vän för min skull utan för att de själva har något att vinna på det.

Man reagerar extra starkt när ens egna barn blir utsatta. Men man måste försöka hålla tillbaka för att inte göra det hela värre.

Det värsta av allt är nog skolor och föräldrar som förnekar att det finns.

Jag har själv mobbats i skolan, under mellan- och högstadiet och jag har funderat mycket på hur man kan lösa problemet. Min åsikt är att man först och främst skall införa moral och etik på skolschemat igen och verkligen diskutera frågorna grundligt, kanske i form av grupparbete osv.

Inför positivt tänkande i skolan, fritids, daghem. Då kommer barnen att må bättre. Om barn mår bra så ger dom sig inte på andra barn heller, och mobbningen skulle nog minska drastiskt.