Svenskens cell - 2,4 x 2 meter

Aftonbladet på plats på Guantanamo- basen - där inga lagar gäller

1 av 4 | Foto: pontus höök
CELL MED VÄGG. Camp Delta. Hit flyttades de misstänkta terroristerna från Camp X-Ray, det kritiserade lägret där fångarna hölls i gallerburar. Nu har fångarna fått celler med väggar.
NYHETER

GUANTANAMO BAY, KUBA. Vi körde förbi lägret som kallas Camp Delta och genom det gröna nylonnätet som täcker det höga stängslet såg vi barackerna där 598 fångar hålls instängda dag efter dag, natt efter natt.

Det var alldeles dött. Inte en människa, inte något liv, bara baracker och tomhet och tystnad i den fuktiga hettan. Och vakttorn. Vakttorn prydda med amerikanska flaggan och soldater som håller uppsikt över det döda lägret och dess baracker med celler som hyser de värsta av de värsta, talibanernas och al-Qaidas sämsta element, alltså världens farligaste terrorister.

Enligt amerikanerna.

Bland fångarna finns den svenske medborgaren Mehdi-Muhammed Ghezali, 23, från Örebro. Vad han har gjort eller inte gjort vet vi lika lite som vi vet något om de andra. Ty samtidigt som amerikanerna berömmer sig för öppenhet - de låter oss komma hit - har de satt upp egna regler för hur fångarna ska behandlas; samtidigt som amerikanerna säger att de försvarar friheten struntar de i de lagar och internationella fördrag som ska försvara samma frihet.

Cellerna är 2,4 meter gånger 2 meter små. Där hålls fångarna dygnet runt, ljuset är ständigt på. Var tionde minut passerar en vakt och kikar in.

Fångarna släpps ut en och en två gånger i veckan för en kvarts rekreation.

Har fått celler med väggar

Sammanlagt en halvtimme i veckan utomhus. Rastgården är sex gånger tolv meter och på den, sa kapten Annmarie Daneker, får de göra vad de vill.

- De kan gå, springa eller göra armhävningar.

Hon var alldeles allvarlig när hon sa detta, lika allvarlig som när hon sa:

De enda som hade luftkonditionering i lägret var vakthundarna.

Det var när hon visade Camp X-Ray, det första lägret som fångarna kom till, lägret som blev ökänt därför att fångarna inhystes i burar och paraderades bakbundna med ögonbindlar och hörselskydd. Nu är det mycket bättre. Det är i alla fall vad de amerikanska militärerna säger. Nu har fångarna celler med väggar, något mindre än burarna i Camp X-Ray visserligen, och på det hela taget är det lugnt i det nya lägret.

En kväll när vi stod vid Camp Delta i skymningen, en alldeles lugn kväll när brisen från havet lade sig och ljuset var mörkt blått och värmen ångade från den steniga marken, mötte vi lägerchefen, överste John Perrone. Han var en jovialisk herre med lätt för skratt och han sa:

- De flesta är nöjda med att vara ute 15 minuter. En del vägrar att utnyttja den tiden till och med.

Genom att placera dem på marinbasen på Kuba anser sig USA ha löst ytterligare en juridisk knut. Här lyder de heller inte under amerikansk lag.

Vilka regler som då ska appliceras på dem är oklart, för det finns inga, och när vi träffade brigadgeneral Rick Baccus kommenterade han detta problem med orden:

- Jag är inte advokat.

Baccus har det övergripande ansvaret för fångarna på Guantanamobasen. Han är en mager och ganska kortväxt karl med den pondus hans rang ger honom. Han medgav att det inte finns någon regelsamling efter vilken fångarna behandlas, blott ett presidentbeslut. "Men vi behandlar dem humant."

Det var ett ord som ständigt återkom i Gauntanamo Bay, att USA visar humanitet (fångarna får massor av vatten och får be fem gånger om dagen om de vill), dock parad med fasthet: Dubbla stängsel med rakbladstråd överst.

Vakttornen. Celler som de inte får lämna. Ingen tv, ingen radio, inga tidningar. ("Men de flesta av dem är medvetna om att de är på Kuba", sa överste Perrone.)

Ändå var budskapet vi skulle få att det råder om inte frid så ett slags resignerat lugn. Vi fick träffa tre fångvaktare. De var instruerade om vad de fick prata om. Officerare följde intervjun och tillät dem till exempel inte att svara på frågan om vilka disciplinära straff som utdelas.

Nå, en av vakterna, sergeant BJ Buehler, 23, sa i alla fall:

- Fångarna är oftast tysta. De sover mest på dagarna.

Det var ett exempel på lugnet och kanske resignationen. Men när vi träffade lägrets läkare, James Radke, gav han en annan bild av vad månader av isolering kan göra. Jag frågade om några försökt begå självmord. Radke sa:

- Vi har haft ungefär 30 självmordsförsök de senaste månaderna. De har försökt skära sig med plastbestick eller bankat huvudet i väggen och sådana saker. Men de övervakas så noga att de inte hinner skada sig så mycket.

Radke ansåg inte att självmordsförsöken behövde vara en reaktion på lägervistelsen. Han menade att det snarare handlar om personliga drag hos fångarna, individuella problem. Men när jag bad honom, i egenskap av läkare, att säga vad som sker med människor som hålls isolerade och som får gå ut blott en halvtimme i veckan ingrep en officer med orden:

- Personalen ska inte spekulera.

Radke sa:

- Vi behandlar dem i alla fall bättre än vad nordvietnameserna gjorde med oss på 60-talet.

Han sa att en del av fångarna "bär sig åt som tonåringar. De är trotsiga. Spottar på vakterna, kastar saker på dem."

Sedan doktor Radke hade berättat om självmordsförsöken utgick order om att ingen militär fick beröra den saken ytterligare. Pressofficerarna i Guantanamo Bay inväntade instruktioner om hur ämnet ska kommenteras, om det alls ska kommenteras.

Fångar från 43 nationer

I två dagar och två nätter var vi i Guantanamo Bay, denna vik och två landtungor som sticker ut i havet och som USA hyr av Kuba sedan 1903. Hyran är 4 085 dollar, drygt 40 000 kronor, om året. Hyresavtalet kan bara sägas upp om bägge parter går med på det, vilket innebär att amerikanska flottan stannar så länge den vill.

Guantanamobasen har kapacitet för 2 000 fångar.

Camp Delta har fångar från 43 nationer. En av dem, Mehdi-Muhammed Ghezali, är från Sverige. Pressofficerarna i Guantanamo Bay säger att alla fångar får skriva och ta emot brev, men enligt UD i Stockholm finns ingen bekräftelse på att några brev till Ghezali kommit fram.

Det är så många frågor Sverige och andra länder ställt. Vilken status fångarna har, när de ska få veta vad de anklagas för, när de ska få advokater, när de ska få möta domare.

Men frågorna får inga svar och vi kommer bara till fånglägrets stängsel. Vi ser egentligen ingenting och vi hör inget mer än brisen och kapten Annmarie Daneker säger att fångarna får massor av vatten, vilket är en del av den humanitära behandlingen.

Fångarna i Guantanamo

Ockuperad militärbas

Peter Kadhammar