"Jag dricker för mycket"

Kjell-Olof Feldt berättar om sin prostatacancer, ångesten - och spriten

NYHETER

Kjell-Olof Feldts barndom var rörig och ofta olycklig.

Bara fyra år gammal flydde han med sin mamma på grund av pappans spritproblem.

Nu avslöjar Kjell-Olof Feldt att också han dricker för att dämpa ångesten.

"Jag lever dag för dag" I höstas fick förre finansministern Kjell-Olof Feldt diagnosen prostatacancer. "Jag haft perioder av ångest och alkohol är en väldigt bra ångestdämpare", berättar han.
Foto: STEFAN JERREVÅNG
"Jag lever dag för dag" I höstas fick förre finansministern Kjell-Olof Feldt diagnosen prostatacancer. "Jag haft perioder av ångest och alkohol är en väldigt bra ångestdämpare", berättar han.

I december förra året fick Kjell-Olof Feldt, 71, veta att han har prostatacancer. Under våren har han behandlats med hormoner. Om nio dagar börjar den påfrestande strålningen som kommer att pågå i sju veckor.

Han är orolig.

Rädslan för döden är han van vid. Den kom redan när han var liten pojke.

Skillnaden är att han inte längre kan kontrollera fruktan. Den tränger djupt in i honom.

"Tabletter funkar inte"

- Sedan jag fick cancerdiagnosen har jag haft perioder av ångest och alkohol är en väldigt bra ångestdämpare. Jag har försökt med ångestdämpande tabletter men det funkar inte, jag får bara ont i huvudet. Men whisky fungerar alldeles utmärkt.

Har du alkoholproblem?

- Jag har inte haft problem i den meningen att jag inte har klarat av mitt sociala liv och yrke. Men jag kan tycka att jag dricker för mycket sedan jag fick diagnosen, för att dämpa ångesten och för att kunna somna. Det kan man kalla ett problem i och för sig, att man dagen efter tycker att man inte borde tagit det sista glaset.

Har du funderat över det genetiska arvet efter din pappa som hade alkoholproblem?

- Ja, men jag har inte haft det tvångsmässiga förhållandet till spriten. Jag kan må bra och ha roligt utan sprit. Men jag kunde inte se att jag var tvungen att bli nykterist på grund av min pappa. Min mamma tjatade väldigt mycket på mig för att jag inte skulle råka ut för samma sak. Men det brydde jag mig inte så mycket om.

Kjell-Olof Feldt säger att han haft ett fantastiskt liv.

Men barndomen var svår.

I nyutkomna biografin "Det blev ingen storväst" berättar han öppenhjärtigt om hur svårt det kunde vara att leva som barn och tonåring i 1930-talets Holmsund i Västerbotten.

- Jag var inget lyckligt barn även om det fanns ljusa stunder och händelser som gav mig djup tillfredsställelse, säger Kjell-Olof Feldt.

Slapp bli arbetare

Han växte upp med en ensamstående fattig mamma. I jakt på mat, husrum och en framtid för sonen flyttade de båda ofta.

Kjell-Olof magrade, hade svårt att sova, blev mobbad i skolan.

- Det var en otrygg barndom fylld med besvikelser trots att det egentligen fanns alla förutsättningar för att det skulle kunnat bli bättre, säger Kjell-Olof Feldt.

Men i föräldrarnas äktenskap krockade två olika moraluppfattningar. Att det tog slut var bådas fel, men det var modern som ensam fick slita hårt för att skapa ett bra liv för sin son.

- Så eländigt som arbetarna i Holmsund hade det skulle jag inte ha det, tyckte hon.

Kjell-Olof Feldt slapp bli sågverksarbetare med storväst. Tack vare sin mamma fick han i stället studera vidare och 19 år gammal lämnade han Västerbotten och tog tåget till akademiska studier i Uppsala.

Men egentligen började klassresan en skräckfylld natt när hans fulla pappa hotade sin familj med ett hagelgevär. Kort efter den händelsen blev han övergiven av hustrun.

Med sonen Kjell-Olof Feldt flydde hon till ett mödosamt liv.

- Om hon inte stuckit hade jag antagligen hamnat på Sandvikssågen.

"Jag var självupptagen"

Kjell-Olof Feldt blev i stället en framgångsrik välutbildad politiker. Så småningom lärde han sig också att bry sig om andra och att tala om känslor.

- Jag var länge ganska upptagen av mig själv. Men min sociala okänslighet och brist på förmåga att öppna sig för andra har jag arbetat bort genom åren. Det går att göra när man begriper vilka problem man skapar.

Hur ser du på framtiden?

- Jag lever dag för dag och hoppas att behandlingen går bra.

Camilla Norström