Nadinas liv i flyktinglägret

Aftonbladet mötte familjen bland ruinerna i Spandau

1 av 2 | Foto: KAI REHN
Storasyster Edina, 25, och mamma Kimeta med Nadina i flyktinglägret i Spandau. Området är känt för fängelset där dömda nazister placerades efter Nürnbergprocessen. I dag finns bara ruiner kvar av byggnaderna.
NYHETER

BERLIN

Här, i ett hårdslitet flyktingläger i Spandau i västra Berlin, hittar vi Nadina Imamovic, 6 år. Liten, rädd och förtvivlad. Och med svåra smärtor i ögonen.

- Hennes svenska skyddsglasögon har gått sönder, berättar storasyster Edina, 25.

Hettan dallrar mellan de gråvita barackerna, det är 36 grader varmt och solen bränner obarmhärtigt. Solstrålar som skär rakt in i Nadinas ömtåliga ögon nu när det sista livsviktiga hjälpmedlet från Sverige inte fungerar längre.

Familjen sitter tätt tillsammans i skuggan invid en husvägg. Mamma Kimeta, själv bräcklig av långvarig psykisk stress, och hennes två döttrar. Jagade, skrämda och utan hopp. I snart tre månader har de varit på flykt.

- Vi vågade inte stanna i Sverige, vi bestämde oss hastigt för att bara fly, säger Edina.

Efter chocken i maj, då Utlänningsnämnden gav det oåterkalleliga beskedet att familjen måste återvända till Bosnien, tog Edina och hennes mamma ett eget desperat beslut: Vi söker oss till ett annat land där Nadina kan få vård för sin svåra ögonsjukdom. I Bosnien finns, enligt en utredning svenska ambassaden gjort, ingen synbehandling att få.

Flydde med buss

En sen kväll i juni tog de bussen från Sävsjö söderut. Två resväskor med det allra nödvändigaste. Riktigt bohag har de inte haft på många år. Deras icke-liv har de senaste åren varit att jaga från land till land i hopp om att hitta den hjälp lilla Nadina behöver för att inte drabbas av total blindhet.

Resan den här gången slutade i Berlin. De lämnade in en asylansökan, de transporterades mellan olika flyktingförläggningar, de hamnade slutligen här i Spandau. Stadsdelen är mest känd för fängelset där prominenta nazister placerades efter Nürnbergprocessen och där den grymme Rudolf Hess dog 1987. Därefter revs byggnaderna.

Vi promenerar bland ruinerna. Nadina, som under tiden i Sverige kunde springa och leka med kompisarna på dagiset i Sävsjö, rör sig nu försiktigt, trevande. Hon kniper ihop ögonen, håller händerna för ansiktet och kvider för att det gör så förtvivlat ont.

De får ingen hjälp

De mörka filterglasögonen med sidoskydd är trasiga och några nya har inte gått att uppbringa i Berlin.

- I Sverige, på syncentralen, fanns så många bra hjälpmedel. Här finns inget. Den läkare vi fick tala med hade inga förslag att komma med, säger Edina.

- Sönder, säger Nadina sorgset och visar spillrorna av de specialutprovade glasögonen.

Edina berättar att Nadina inte kunnat gå ut dagtid i det starka solljuset. De har suttit inne och väntat. I ett litet och trångt rum där alla tre ätit, sovit och försökt leva sitt icke-liv. Först i den barmhärtiga skymningen, efter klockan nio på kvällen har systrarna kunnat röra sig ute.

- Och vad gör man med ett litet barn mellan nio och elva på kvällen i Berlin? suckar Edina.

Hon berättar också om en ständig rädsla. Nickar bort mot vaktkuren vid grindarna och viskar att polisbussar rullar in och ut hela tiden.

Folk försvinner

- Familjer, människor vi lärt känna, bara försvinner. När vi kom hit till förläggningen förklarade föreståndaren för oss att vi måste vara beredda på att bli hämtade vilket ögonblick som helst. Vår asylansökan kommer att avslås, vi kommer att skickas tillbaka till Sverige.- Och därifrån ska vi direkt kastas ut. Till Bosnien. Där Nadina inte kan få vård. Förstår du? Vi lever i ett kaos. Allt bara snurrar.

Om du finge önska - hur skulle framtiden se ut då?

Edina behöver inte tänka länge.

- Vi vill hem till Sverige där Nadina kan få hjälp. För henne är Sverige "hem", hon längtar nästan ihjäl sig.

För egen del har Edina planer som tills vidare får stå tillbaka. Hon talar redan flera språk, bland annat ryska, och vill studera vidare. Så småningom skaffa ett arbete och göra något bra för det land som tänker ge hennes lillasyster en chans.

"Har Sverige inte råd?"

Nadina sitter djupt böjd över ett papper och plitar med spretiga bokstäver.

Hon försöker skriva precis det hon hela tiden undrar:

- Varför kan jag inte få stanna hemma i Sverige?

- Har Sverige inte råd att hjälpa mig?

Till Nadinas två frågor fogar kommunalrådet Stefan Gustafsson (kd) ännu en. Stefan Gustafsson som tillsammans med övriga politiska partirepresentanter i Sävsjö kämpat för att den lilla bosniska flickan ska få uppehållstillstånd och vård i Sverige.

- Vår fråga är: Varför följer Sverige inte FN:s barnkonvention i fallet Nadina?

I en debattartikel i Aftonbladet i dag skriver Stefan Gustafsson om fallet.

"Vi måste bort"

I Spandau är hettan fortfarande olidlig och familjen Imamovic ser så övergiven ut. Ännu en polisbuss rullar in genom grindarna.

Edina håller sin mamma och sin lillasyster hårt i händerna och säger:

- Vi måste bort härifrån. I kväll åker vi hem till Sverige.

Ebba von Essen