För Göran var allt "toppen"

Staffan Heimerson berättar om äventyren med en av sina bästa vänner

en höjdare 1990 besteg Göran Kropp berget Muztagh Tower, 7 273 meter högt. Han var då endast 23 år gammal. Bilden är tagen på bergets topp och användes i en kampanj för att samla sponsorer inför den stora expeditionen några år senare då han klättrade upp på berget i bakgrunden, K 2. Det är världens näst högsta med sina 8 611 meter och hör till bergskedjan Karakoram i Kashmir, Pakistan.
Foto: A. Jensen
en höjdare 1990 besteg Göran Kropp berget Muztagh Tower, 7 273 meter högt. Han var då endast 23 år gammal. Bilden är tagen på bergets topp och användes i en kampanj för att samla sponsorer inför den stora expeditionen några år senare då han klättrade upp på berget i bakgrunden, K 2. Det är världens näst högsta med sina 8 611 meter och hör till bergskedjan Karakoram i Kashmir, Pakistan.
NYHETER
tummen upp "Han blev en av mina allra bästa vänner", skriver Aftonbladets Staffan Heimerson. Han följde Göran Kropp på flera av expeditionerna.
tummen upp "Han blev en av mina allra bästa vänner", skriver Aftonbladets Staffan Heimerson. Han följde Göran Kropp på flera av expeditionerna.

Det hände på sluttningen av Afrikas högsta berg. Det knastrade på walkie-talkien: "SOS, SOS, Sven har halkat och benet bär inte."

Vi var en grupp amatörvandrare som för något år sedan under Göran Kropps färdledarskap ville besegra Kilimanjaro. Kropp fanns i täten. Larmet kom från trettiomannagruppens kö någon kilometer bakåt och neråt. Kropp vände. I störtloppsfart kanade han ner för de leriga djungelstigarna. Han nådde olycksplatsen. Han konstaterade svårt benbrott.

Bar honom på ryggen

Kropp hystade upp vandraren Sven på sin rygg och startade den långa marschen mot en väg och en bil som kunde ta den skadade till sjukhus.

- Hur mycket väger du, Sven? hörde vi Göran fråga.

- 62 kilo, svarade Sven.

- Shit! För lätt! Det här kan inte ens räknas som ett träningspass.

Kropp i ett nötskal. Stark. Han bar den skadade i timmar. Humoristisk. Varje situation kan livas upp med gott humör.

Jag kom med tiden att känna Kropp väl och han blev en av mina allra bästa vänner. Han lät mig leva i ett tält i Basecamp (mycket högt, för lite syre) när han våren 1999 coachade sin flickvän Renata Chlumska till att bli första svenska kvinna på Mount Everests topp.

Till sina äventyr hade han en poetisk inställning. Det var hans sätt att måla. Äventyren var "hääärliga!" Allting var "toppen!" Och med mig som ett fysiskt vrak i Basecamp hade han omtanke och tålamod.

God förlorare

Jag var med honom på Nordpolen, när han där mötte polaren Ola Skinnarmo som skidat dit från Sibirien; själv hade Kropp misslyckats på grund av en förfrysningsskada och han hade en god vinnares bästa drag: han var en lika god förlorare som vinnare.

Jag grunnade ofta över vad det var som drev Kropp i hans dåraktiga äventyrlighet. Jag kom fram till att det var hans komplicerade natur. Han sökte utmaningar. De skulle ha både fantasi och finess, macho var inte tillräckligt. Det omöjliga var möjligt.

Han var tunnhårig och ansiktet dominerades av en clowns breda mun - och clownen fanns i honom. Han skrattade och lyfte sina sherpas och dansade runt med dem. Ohämmat använde han de fraser på det nepalesiska språket som han tyckte sig behärska. På Kilimanjaro fick han sin bärare Karaoke att lära honom sjunga kärlekssånger på swahili.

Åhörarna kiknar av skratt

Inte under någon expedition såg jag honom ens en enda gång tappa humöret och barskna till. De som sponsrade honom sa att han var kreativ, hade organisationstalang och besatt affärssinne. De som lyssnade till hans föredrag kiknade av skratt i bänkarna, när gummiansiktet illustrerade vedermödorna.

Han hade enkla vanor

Han var äventyrare i gener och hjärta. Han ville stå längst ut på trampolinen och trampolinen skulle gärna vara världens högsta. Adrenalinkicken var en drog. (Men, förmanade mig i går hans vän Ola Skinnarmo, kom ihåg att Göran alltid var otroligt noggrann med säkerheten. Det skulle helst finnas vatten under trampolinen ") Han var en dare-devil, en våghals. Hans söndagshobby var att tävla i racerbil.

Hans vanor var enkla. När jag vid ett tillfälle passerade Jönköping och ville tacka honom för att han gett mig chansen att göra en rad tv-filmer om äventyr och äventyrare sa jag: Jag vill bjuda på en jättegod måltid.

Vi hamnade, typiskt nog, på en matbespisning i ett industriområde och vi åt raggmunkar med fläsk. Det var en sund själ i en sund Kropp.

Han var kvicktänkt och humoristisk. När en vänsterpopulist offentligt anklagat Kropp för kriminalitet, när han under en polarexpedition i självförsvar tvingats skjuta en isbjörn ville tv-producenten Kjell Dabrowsky i programmet "Svart och vitt" sammanföra vänsterpopulisten och äventyraren i debatt. Kropp, som var över 190 cm lång, visste att hans belackare var extremt kortvuxen och sa:

- Jag kommer på ett villkor. Att debatten sker stående.

Äventyrsdriften i honom var omättlig. Naturintresse och nyfikenhet, rekordjakt och publicitetslängtan.

Han föreberedde just Renatas och sin nästa expedition, att med kanot och till fots ta sig runt USA längs landets gränslinje, 1 700 mil.

Slitsamma.

Och roliga.

Staffan Heimerson