Han slogs - som ett djur

Göran Persson vann - men till vilket pris?

Foto: Lasse Allard
NYHETER

Göran Persson slogs som ett djur för att inte bli bortröstad av riksdagen.

Han lyckades med nio timmars marginal.

Men priset kan bli högt.

Att statsminister Göran Persson är en tuffing är det få som betvivlar. Men frågan är om han någon gång varit lika fräck som i det utdragna spelet om regeringsmakten.

Fräckheten gav utdelning. Vid midnatt godkände miljöpartiet uppgörelsen med regeringen. Med bara nio timmars marginal undvek Göran Persson att bli bortröstad som statsminister.

Mörker i sikte

På kort sikt har statsministern alltså vunnit. Han sitter kvar, han har ett samarbetsavtal som sträcker sig över fyra år med miljöpartiet och han behövde inte dela med sig av ministerposterna.

Men på sikt ser det inte lika muntert ut. Miljöpartiet har under de senaste veckorna visat att de inte är främmande för att säga en sak och göra något annat. Hur känns det att bygga regeringsinnehavet på så lös grund? Sannolikt inte särskilt bra.

Till minusposterna hör också att antalet samarbetsområden minskar från fem till ett. Parterna gör upp om ekonomi och budget och sakfrågorna som finns i avtalet. Däremot inte om sysselsättning, rättvisa, ekologi och jämställdhet. I klartext har Persson köpt sig budgetfrid, den går garanterat igenom riksdagen, för dyra pengar.

Men det värsta för Persson är att socialdemokraterna ännu en gång agerat som om regeringsmakten är viktigare än allting annat. De är beredda att göra nästan vad som helst för att slippa marschera ut ur Rosenbad.

Känslan är begriplig. Socialdemokraterna ökade i valet och att det skulle leda till förlorat regeringsinnehavet leder till kortslutning i huvudet på varje ledande socialdemokrat.

Inte desto mindre har regeringen under de senaste dagarna bevisat att de är beredda att gå mycket långt för att slippa avgå.

Hårde Persson

Att Persson dessutom valde att göra upp med miljöpartiet innan förhandlingarna med vänstern är klara visar hur hårdför han kan vara. Om vänsterpartisterna inte är ovanligt godhjärtade borde statsministerns agerande leda till välgrundad misstänksamhet. Det befrämjar inte ett förtroendefull samarbete.

De svenska grundlagarna kräver inte att statsministern avgår efter ett val. Men riksdagens partier kan enkelt komma överens om att det är praxis. Det borde de göra.

Regeringsbildningen skulle då ledas av talmannen under ordnade former. Inte med nattligt schackrande. Enligt grundlagen ska talmannen föreslå riksdagen vem som ska bli statsminister. Det har vid de senaste valen i praktiken skötts av Persson.

Inget att vara stolt över

Miljöpartiet har nu sitt avtal med socialdemokraterna. Men de har inte särskilt mycket att vara stolta över.

Under veckorna efter valet har de visat ett deras besked till väljarna inte är mycket värda. De kan visst regera tillsammans med kristdemokraterna och moderaterna. De kan visst avstå från ministerposter. Och kravet på majoritetsregeringar var inte heller allvarligt menat.

I morse röstade riksdagen om förtroendet för statsministern. Om inget oförutsett inträffade klarade Persson omröstningen. Men till vilket pris?

Läs mer

Lena Mellin