Polis, författare – och charmör

Kvinnorna föll för tuffe Hans Holmér - och fiender rasade

NYHETER

Med fårat ansikte och en Magnum-revolver av fabrikatet Smith&Wesson dinglade på vardera pekfingret, satt han i tv-rutan.

Kvinnorna dånade - och kurderna rasade.

Som den förste Palmeutredaren blev Hans Holmér känd - och ökänd.

Nu är han död, 71 år gammal.

Det sista han skrev på var en ny bok om de olösta trådarna kring mordet på Olof Palme.

han blev 71 år Hans Holmér avled i fredags kväll efter en tids sjukdom, 71 år gammal. Den sista tiden bodde han på en hästgård utanför Trelleborg i Skåne - fjärran från den hårda verklighet i Stockholm city där han blev känd för hela svenska folket under den kalla våren 1986. Som ledare för spaningarna efter Olof Palmes mördare syntes han mer eller mindre dagligen i press och tv.
Foto: LOTTE FERNVALL
han blev 71 år Hans Holmér avled i fredags kväll efter en tids sjukdom, 71 år gammal. Den sista tiden bodde han på en hästgård utanför Trelleborg i Skåne - fjärran från den hårda verklighet i Stockholm city där han blev känd för hela svenska folket under den kalla våren 1986. Som ledare för spaningarna efter Olof Palmes mördare syntes han mer eller mindre dagligen i press och tv.

Hans Holmér avled vid 20-tiden i fredags kväll i sitt och hustrun Åsas hem i Skåne. På hästgården i Västra Alstad utanför Trelleborg som de köpte och flyttade till så sent som i våras.

Hjärtproblem och infektioner

De senaste åren har Hans Holmér varit sjuk och i långa perioder även vårdats på sjukhus - något han dock aldrig ville gå ut offentligt och tala om.

Han sörjs nämast av hustrun Åsa, tre barn från sitt första äktenskap och barnbarn.

Enligt sin förläggare Unn Palm, förlagschef för Wahlström & Widstrand, led Hans Holmér av en immunbristsjukdom som gjorde honom extra känslig för infektioner.

Han led även av hjärtproblem.

- För några år sedan gjorde han en by-pass-operation, säger Unn Palm.

- Han var väldigt dålig de sista åren. Men han var väl omhändertagen och genomgick behandlingar hela tiden.

Men trots sin sjukdom hade Hans Holmér inga planer på att lägga av. Han var mitt uppe i flera projekt när han dog.

- Han ville verkligen leva, säger Unn Palm.

Dels arbetade han med den nya egna gården och hästarna i Västra Alstad, dels skrev han på en ny roman om sin bokhjälte, polisinspektören Arvid Roos, mer känd som "Loppan". Och framför allt - en uppföljare till boken "Olof Palme är skjuten!", som kom 1988.

- Boken skulle handla om alla de ouppklarade spår och trådar i Palmeutredningen, som han hade en helt annan uppfattning om och aldrig fick tillfälle att framföra, säger Unn Palm.

- Jag vet inte hur långt han hade hunnit, men går det att publicera kommer vi naturligtvis att göra det.

Fantombild och revolvrar

Det var som Palmespanare Hans Holmér blev känd för svenska folket.

Det var han som tog över den där ödesdigra natten den 28 februari 1986, när Sveriges statsminister Olof Palme sköts till döds i hörnet Tunnelgatan/Sveavägen i Stockholm och ingenting någonsin blev sig riktigt likt.

I sex år hade Hans Holmér varit chef för Säpo och sedan tio år var han polismästare och länspolismästare i Stockholm.

Själv befann han sig den här natten på ett hotell i Borlänge där han laddade upp inför Vasaloppet. Med sig hade han - och det har han själv berättat i intervjuer - Åsa Kyhlén, även hon polis och den kvinna som fyra år senare, i Svenska kyrkan i Köpenhamn, skulle bli hans tredje hustru.

I bilen tillbaks till Stockholm på morgonen sa han:

- Grejar jag inte det här går det åt helvete.

- Och det gjorde det ju också, som han senare konstaterade.

Men i början såg det bra ut. Hans Holmér framträdde i tv och sa att mördaren snart skulle vara gripen - och alla ville tro honom.

Han visade fantombilder och dinglade sammanbitet med Magnumrevolvrar av märket Smith&Wesson. Han talade om "ljuset i tunneln", om "huvudspår" och PKK.

Dag efter dag syntes hans fårade och allt tröttare ansikte bakom mikrofonerna i tv-rutan. Ensam satt han där, utan bisittare, med sina säkerhetsvakter.

I polishuset kallades han skämtsamt "Clintan" - och många var kvinnorna som föll för den filosofiske polischefen i skinnpaj, som samtidigt kunde citera Voltaire och uttrycka sig i målande bilder, inspirerad av Konfucius bevingade ord: "Bättre tända ett ljus än att förbanna mörkret".

Tårtor, blommor och beundrarbrev vällde in till polishuset.

Efter 341 dagar fick han gå

I december 1986 utsågs Hans Holmér till Årets svensk av Rapport.

Bara några månader senare - efter ett antal fejder med åklagarna och ett misslyckat tillslag mot PKK - var han ute i kylan.

I 341 dagar satt Hans Holmér i Palmerummet, dag som natt.

När han klev in var han 55 år - när han kom ut såg han betydligt äldre ut än de 56 han hunnit bli.

Bitter - nej, det har han aldrig erkänt.

Men förbannad och besviken, ja. Det har han aldrig stuckit under stol med.

Hans Holmér tyckte att alla svek - det var han som fick bli syndabocken, det var hans fel att Olof Palmes mördare aldrig har blivit gripen.

Eller som han sa själv; före Palmeutredningen hade han femtio bra vänner, som han kunde lita på - efteråt bara tre.

En av de få var bokförläggaren Ebbe Carlsson som ju har ett eget kapitel i jakten på Olof Palmes mördare.

Ebbe Carlsson var Hans Holmérs bästa vän - i 20 år hade de daglig kontakt - och det var också Hans Holmér som höll tal när Ebbe Carlsson avled till följd av aids 1992.

Då hade Hans Holmér själv redan gått i pension och börjat skriva polisromaner. Medan jakten på Olof Palmes mördare fortsatte hemma i Sverige försvann Hans Holmér till Wien 1988, där han i två år jobbade åt FN som expert på narkotikafrågor.

Tolv romaner om brott

Efter det har han ägnat sig på heltid åt sitt författande, de senaste åren nere i Skåne. Först på en 1700-talsgård som han och hustrun Åsa hyrde, och sedan i maj i år på den egna gården i Västra Alstad.

Att det var författare han skulle bli till sist var kanske svårt att tro för dem som var med för 53 år sedan, när den unge Hans Holmér fick underkänt i svenska och tvingades gå om sista ring på Norra Latin.

Men så blev det, mycket tack vare just Ebbe Carlsson. Första boken om Arvid Roos, "Loppan", kom 1990. Sedan dess har det blivit en roman om året - den tolfte och senaste, "Blodshämnd", kom förra året.

Men det fanns en annan röd tråd i Hans Holmérs liv - idrotten.

Pappa "Gösse" var legendarisk förbundstränare i friidrott och sladdbarnet Hans, yngst av tre syskon, växte i princip upp på löparbanorna.

- Andra ungar for på landet. Jag tillbringade somrarna med att gräva startgropar på Stadion, har Hans Holmér berättat.

Den största händelsen var när löparstjärnan Gunder Hägg sov över hemma hos familjen Holmér på Rörstrandsgatan i Stockholm - i lille Hasses för tillfället utlånade säng.

"Envis" har Hans Holmér alltid beskrivit sig själv - "tjurskallig" sa pappa Gösse.

Även om Hans Holmér själv aldrig blev någon stjärna i friidrott kom idrotten att följa honom genom livet, inte bara som trägen fritidsmotionär.

Mellan 1981 och 1985 var han ordförande i Svenska Friidrottsförbundet och sedan 1993 i Svenska Bob- och rodelförbundet.

"Vi var i trappan"

Hans Holmér återvände aldrig till polishuset sedan han avgick som länspolismästare och spaningsledare i Palmegruppen i mars 1987.

Ändå kom Palmeutredningen att prägla även återstoden av hans liv - så intimt förknippad med den blev han.

Tio år efter sin avgång svarade han på frågan hur nära han var att lösa mordet på Olof Palme.

- Vi var i trappan. Men vi kunde inte gå längre.

Kerstin Nilsson