Härifrån jagar USA bin Ladin

Vid flygbasen i Bagram finns 8000 amerikanska soldater

1 av 4
världarna möts Unga soldatflickor i shorts och tung beväpning vandrar över landningsbanan på basen i den afghanska öknen. Alla på basen är konstant beväpnade - här är risken för sabotage ständigt närvarande.
NYHETER

BAGRAM AIRBASE.

För ett år sedan startade USA kriget mot Afghanistan, ett led i "kriget mot terrorn" efter attackerna mot USA 11september.

Efter 37 dagar var kriget över. Talibanerna flydde från Kabul, Norra alliansen tågade in. Aftonbladet var på plats. Martin Adler fanns vid fronten i norr. Staffan Heimerson hade öppnat en redaktion i området.

Ett år senare är Heimerson och Adler tillbaka i Afghanistan.

I dag besöker vi flygbasen Bagram, bas för de flesta av de 8 000 amerikanska soldaterna i Afghanistan. Härifrån utgår jakten på terrorledaren Usama bin Ladin i de fruktade rövarområdena - the Badlands.

Ron Reeves, en sergeant från Monroe, Georgia, hade vaknat på rätt sida.

Han var hjälpsam och jovialisk medan han i sin robusta men automatväxlade, bredspåriga Humwee (nutidens jeep) visade oss runt här i hjärtat av amerikanernas närvaro i Afghanistan.

Bagram är basen för de flesta av Afghanistans 8 000 amerikanska soldater. En lång rad Chinook transporthelikoptrar och oräkneliga Blackhawk attackhelikoptrar står ständigt startklara på den ryssbyggda startbanan; härifrån utgår jakten på Usama bin Ladin i The Badlands - rövarområdena.

Sergeant Reeves var till utseendet en plufsig redneck, som denna dag gärna prövade sin folkliga humor. Det skedde medan vi betraktade tre helikoptrar varva upp och dra upp en ökenstorm. Dammet fördunklade solen.

Då såg vi femtio meter ifrån oss en kortvuxen man klädd i en blåtonad shalwar kamiz, den traditionella dressen, omgiven av fem beväpnade vakter i blek kamouflage-uniform föras över betongen mot en av helikoptrarna.

- En pashtun, viskade min tolk. Jag ser det på klädseln. Och skägget! En taliban!

Talibanen bar en blå hjälm och komiskt stora sandaler. Han rörde sig ryckigt och med korta steg. Självklart. Han gick i fotbojor. Uppenbarligen hade talibanen varit misstänkt för en ledande roll bland fundamentalisterna, kanske rent av knuten till al-Qaida. Han hade gripits och förts till CIA:s förhörscentrum på Bagrambasen, en timmes bilresa norr om huvudstaden Kabul.

Talibanen skickas vidare

Nu var förhören här uppenbarligen över. Nu skickades talibanen i väg någon annanstans och redneck Reeves från Monroe, Georgia, sa:

- Vi tar de misstänkta hit till Bagram. Vi behandlar dem mänskligt. Vi försöker ta reda på vad de vet. De skickas vidare. Det är bortom min lönegrad att veta vart. Kuba kanske. Eller kanske tillbaka till sin by. Khost eller Gardez.

- Han får i alla fall gratis flyga en American Chinook, höhö.

Chinooken lyfte. En Blackhawk banade väg, en annan Blackhawk följde efter. I jakten på terrorister sparas inte på resurser.

Bagram är en eländig plats. Basen byggdes 1980 av ryssarna genast efter invasionen. Krig vällde över den både 1992, då den sista kommunistregeringen jagades ut, 1996 då talibanerna drev undan de tajikiska makthavarna som skulle bli Norra alliansen och för ett år sedan under den senaste slutuppgörelsen.

Rostande ryska flygplansvrak kantar start- och landningsbanor. I ett surrealistiskt ruinlandskap ligger nergångna, urinstinkande kaserner försedda med värmeelement design Sovjet. De tjänar som knappt beboeliga stabsbyggnader. Amerikanska, franska, rumänska, norska, australiska, tyska och brittiska soldater är inhysta i containrar och tält. Det finns kyrkolokaler, burgers and coke, porrtidningar på PX-shopen, kommandosoldater, hemliga agenter, debriefare, tolkar och FBI-män.

Alla bär vapen - hela tiden

Alla på basen går obligatoriskt beväpnade. Sabotagerisken är akut. Vid moskéernas fredagsbön runtom i landet hörs mullor allt oftare och i allt mera drastiska formuleringar hetsa mot Amerika. I Kandahar i söder varnades amerikanerna för att skaffa samarbetsmän ur lokalbefolkningen - en samarbetsman hängdes i en lyktstolpe utanför den amerikanska basens grind.

På gropiga, dammiga vägar joggade nu i Bagram långbenta soldatflickor i shorts och fick basens afghanska gästarbetare att vrida sina nackar ur led. En bajamaja bar den segregerande skylten: FOR AFGHANS ONLY.

I denna den värsta av världar - Afghanistans brännande sol, sovjetisk byggnadskonst och Centralasiens virvlande ökensand - mötte jag korpral Pam Pitt, 34, som i det fria hukade sig över en balja och tvättade sina trosor. Hon är mamma till två söner, som finns hemma i Fort Bragg, South Carolina, och hon sa:

- Livet här gör att man nu mera uppskattar sitt vanliga liv där hemma.

Primitivt liv, speciell kamratskap

Trots att de krig som utkämpas i vår tid - i fjol här i Afghanistan, snart sannolikt i Irak - är high tech med precisionsattacker som vållar anmärkningsvärt få dödsoffer - är livet i fält oföränderligt det samma från generation till generation:

Det är primitivt och fyllt av en speciell sorts kamratskap och överlevnadskonst i tristessen. Bagram är påfallande likt MASH, Catch 22 och James Micheners soldatskildringar i "Tales from the South Sea" från andra världsskrigets Stilla havsfront.

- Det finns en skillnad, sa korpral Pitt. Min farfar i andra världskriget väntade vid fronten på brev från sina kära där hemma. Mina två små grabbar och jag har e-mejl och vi utbyter tankar varenda dag.

En ny helikopterstorm drog upp och tvingade oss alla att äta sand. Sergeant Reeeves tjoade:

- Special forcesgrabbarna ger sig av på talibanjakt - going to The Badlands"

Läs också:

TIDIGARE ARTIKLAR

Staffan Heimerson, Martin Adler, foto