Kvinnornas nya frihet är redan hotad

Den hatade sedlighetspolisen snart tillbaka på Kabuls gator

1 av 5
fest vid graven På gravplatsen utanför Kabul har de kvinnliga släktingarna fest tillsammans med sina barn. De äter lammgryta med stora vita bönor. – Det är en god sed vi har, att hylla de gamla i släkten med att på gravplatsen äta en måltid i deras sällskap, säger Tamana, 35, som bjudit till festen. Hon har nyligen återvänt till Afghanistan från ett flyktingläger i Pakistan.
NYHETER

Tamana, som är en 35-årig afghansk kvinna, hade bjudit till en liten intim och sentimental fest med kvinnliga släktingar och familjens barn.

Det gick okonventionellt till: Tamana och ett par av hennes medsystrar hade slängt burkan och de bar ingen slöja.

Betydde den avslappnade stilen att något avgörande hänt i Afghanistans syn på kvinnor? frågade jag mig,

"Farfar blev 120 år gammal"

Festen ägde rum vid en sten på en sluttning i Kabul, vilken intill ett åldrigt fort tjänar som en muslimsk gravplats. Sittande på huk på kullen avåts bland avhållna förfäder en lammgryta med stora vita bönor.

- Där vilar farfar, pekade Tamana. Han blev 120 år gammal. Och under den stenen där ligger farfars bror. Han blev 130. Det är en god sed vi har, att hylla de gamla i släkten med att på gravplatsen äta en måltid i deras sällskap.

Imponerande ålder på dem - men jag är mera intresserad av ditt sätt att klä dig.

- Jag har vuxit upp i flyktingläger vid Peshawar (i grannlandet Pakistan). Jag fick gå i skola. Jag lärde mig engelska. Jag mötte människor från andra länder.

Väcker det uppmärksamhet, att du visar ansiktet? Hör du protester?

- Nej. Jag tycker att vi ska få göra hur vi själva vill. Du ser att flera av mina släktingar här hellre går mera modest klädda.

Gatubilden i den afghanska huvudstaden ger ett entydigt svar: det har lättat. Klimatet för kvinnor är bättre.

- Det finns många tuffa kvinnor här. De höjer rösten för rätt till skilsmässa på lika villkor, sa Inger Axell till mig

Hon är bosatt i Kabul och EU:s rådgivare på mänskliga rättigheter och könsrollsfrågor.

Betydligt fler kvinnor har kastat burkan (det tältliknande, oftast syrenfärgade klädesplagg som helt döljer dem). För dem som fortfarande bär burkan har det utvecklats ett lokalt mode, ett sista skriket, att gå med burkan delvis uppfläkt så att under den, som en triangel, halva kroppen syntes prydd i vacker och dyrbar klänning. Allt fler bär bara en dupatta, en sjal, över håret.

I Safis burkaskrädderi i basarerna klagade Muhammed Ibrahim Islamadin:

- För burkan är framtiden inte ljus. Jag brukade sälja i snitt hundrafyrtio burkor om dagen. Nu är det nere i bara femtio. Färre köper och därför går priserna upp. Jag lämnar branschen.

- Vilken marknadsföring använde ni? frågade jag.

- Marknadsföring? skrattade Islamadin. Den skötte talibanernas sedlighetspolis.

För skräddarmästare Islamadin finns nu hopp: skrädderiet ska få arbeta för högtryck igen. För den radikaliserade Tamana finns hot: skruven kan komma att dras åt igen.

Ty afghanska regeringen har just bestämt att Departementet för Kontroll av Synd och Dygd ska återupprättas. Det anställer 291 sedlighetsämbetsmän.

En backlash? Kanske.

Tajiker - de nya makthavarna

Det har skett en maktförändring i Afghanistan, som har cirka 24 miljoner invånare. Statsledningen, kungen, har av tradition kommit ur den största folkgruppen, pashtunerna (drygt 40 procent av befolkningen).

Men pashtunerna har kommit att förknippas med talibanerna, som besegrades i det korta kriget för ett år sedan. Den vinnande Norra alliansen var i huvudsak formad av folkgruppen tajikerna (knappt 25 procent av befolkningen). Pashtuner talar pashtu, tajiker dari, som är persiska.

Regeringen är nu extra stor, 30 ministrar, för att alla folkgrupper (även hazarer och uzbeker) ska få leda departement. Den högsta posten av alla, president Karzais, har tillfallit en pashtun. Men, noterar alla bedömare i Kabul, alla de "tunga" ministerierna (de som med vapen i hand kan sätta kraft bakom sina beslut) ligger i händerna på tajiker.

Det är märkligare än så. Makthavarna är inte tajiker i bred bemärkelse, hämtade ur folkgruppens hjärtland, huvudstaden och landets nordöstra delar. De kommer alla från samma distinkt avgränsade geografiska område, Panjshirdalen, den långa, trånga klyfta varifrån Ahmed Shah Massoud framgångsrikt bekämpade Sovjets ockupation på åttiotalet och talibanernas välde kring millennieskiftet.

Massoud är den mest besjungne av Afghanistans befälhavare, idoliserad av tajikerna och också av stjärnögda utländska reportrar som "Panjshirdalens lejon", inkarnationen av den stolte, okuvlige afghanen.

Massoud var en skoningslös traditionell centralasiatisk hövding. Han hade också varit en principlös politiker som samarbetat med den forna sovjetiske fienden, finansierats av Moskva och som försvarsminister mördat till höger och vänster.

Men som krigare utmärkte han sig som skicklig strateg och hade karisma.

Hjälten finns överallt

Jag intervjuade honom 1992 i Panjshirdalen. Massoud satt i en soffa på en terrass, omgiven av hundra av sina krigare. Kroppslukterna av otvättade män fyllde luften. Krigarna följde tysta varje läpprörelse från sin ledare. Han var gammal, mager, skäggig, klädd i grön uniform. Framför allt var han lugn. Han gick in i en djup andlig tystnad medan kanonerna mullrade och smattret från telexmaskiner fyllde luften. Han kunde på inget sätt lockas att säga något överilat.

Sedan al-Qaida-män, utsända av Usama bin Ladin och förklädda till ett belgiskt tv-team, i byn Khwaja Bahauddin två dagar före den 11 september i fjol sprängde Massoud i luften har han blivit en idol och kultfigur.

Bilden av honom pryder portalerna i de flesta av Afghanistans städer och byar. Hans bild finns uppklistrad i bilars framrutor. I ett land dominerat av skurkar fyller Massoud ett hjältevakuum. Massoud är störst på tavlorna - martyren, den konstlade nationalsymbolen. Det så långt, att Massoud i somras till och med nominerades till Nobels fredspris 2002. Det är en förnumstig klyscha, att i krig finns inga vinnare - men sanningen i Afghanistan var: det fanns verkligen en vinnare.

Men krigets utgång och Massoudkulten har gjort att Panjshirdominansen blivit för stor. Effekten är en isolerad dal - en dal av många hundra dalar i landet har kapat makten i huvudstaden.

"En procent styr över 99 procent"

- Det är en anomali att en procent av befolkningsunderlaget, panjshiris, styr resterande 99 procent av befolkningen. Det bidrar till fragmentiseringen av landet, sa Sveriges främste Afghanistanspecialist, FN-mannen Anders Fänge i Kabul.

Det nya maktläget märks i Panjshir. För ett år sedan hade hundratusentals människor skockat sig dit som flyktingar i säkerhet. Det var en halvtimmes brottningsmatch att ta sig genom marknaden.

Nu tar det fem minuter. Dalen är avfolkad, kvar är bara kvinnor, barn, gamlingar. Alla män har dragits till Kabuls köttgrytor.

Tajiker har börjat med statistikfiffel, som ska bevisa att de i själva verket är den största folkgruppen. De visar en arrogans som väcker reaktion. Inte oväntat finns ett växande pashtunskt missnöje.

En dag på en gata i Kabul drog en återvändande flykting mig avsides. Som politisk flykting undan ryssockupationen hade han levt som advokat i Melbourne. Nu ville han "se vad jag kan göra för mitt land". Han slog sig i slang med mig för att till en utlänning få ut sitt budskap:

- Norra alliansen är de nya fundamentalisterna.

Shahen och Sovjet misslyckades

Är det därför som talibanernas avskydda och fruktade Synd- och sedlighetsdepartement uppstår? Det har konstaterats, att de i landet som arbetar för mänskliga rättigheter lever under hot, bokstavligt hot mot sina liv.

Alltför forcerad utveckling har i Centralasien tidigare gått rakt in i väggen:

Shahen av Iran försökte under 70-talet driva sitt land in i snabb modernisering, både teknologiskt och i lifestyle. Teherans kvinnor började gå i kortkort. Diskoteken blev fler än moskéerna. Detta lade grunden till ayatolla Khomeinis starka fundamentalistiska reaktion. Shahen jagades i landsflykt.

Sovjet försökte som ockupationsmakt i Afghanistan på 80-talet reformera den medeltida livsstilen. Ryssarna gjorde det naturligtvis i välvilja och tro på utveckling, inte nödvändigtvis ondskefullt och de hade stöd av en ung, välutbildad medelklass i Kabul med kommunistisk partibok. Ungdomskadrerna kläddes i röda slipsar och röda halsdukar, skolflickor skulle lära sig revolutionära kampsånger och kvinnor fick sin burka avsliten. Som motrörelse växte mujahedin fram. Den startade och vann sin jihad, sitt heliga krig.

Historiens läxa lyder: sakta i backarna. Hastig marsch framåt föder backlash.

En svenska med viss insyn i Afghanistans maktförhållanden, Margareta Wahlström från Boden, ekonomihistoriker med Vietnamerfarenhet och en roll i Röda korset som inom FN-organet UNAMA leder återuppbyggnaden, konstaterade:

- Utvecklingen är en intern process. Den kan inte tvingas på människor.

Men i Kabul surrar analyser och gissningar i frågan: vad innebär det att det i religionsministeriet upprättas ett departement för synd och sedlighet? Vad ska dess 291 ämbetsmän syssla med?

Är det president Karzai som gjort en kosmetisk eftergift? Eller ser vi en mullornas revansch? Svaret är ovisst. En välvillig tolkning är att sedlighetsdepartementet är en mellanstation i moderniseringen och införandet av mänskliga rättigheter. Det ska inte plädera burka men rekommendera kvinnorna att bära dupatta, sjalett.

En mindre välvillig är att departementet är en lobby för strikt återgång till gamla seder.

Livsfarligt att köpa sex

Det riktar också sina ögon på den prostitution som förekommer i Afghanistan. Det finns på dari ett ord, fahiesha, för glädjeflicka. Under fem år av totalitärt talibanvälde var kvinnor helt uteslutna från vanliga arbetsplatser. Hur många hade för sin försörjning gjort sig till prostituerade? Hur påverkade det situationen att det i Kabul posterats 4 900 soldater, britter och svenskar, turkar, norrmän, italienare, i den internationella säkerhetsstyrkan och 8 000 amerikanska soldater och agenter utanför huvudstaden? (Ett gammalt talesätt lyder: där det finns soldater, finns det horor.)

Den svenske befälhavaren inom ISAF Björn Nilsö kommenterade med bister soldathumor:

- Vi avråder från sexuella förbindelser. De kan lätt sluta i akut blyförgiftning.

Själva avråddes vi från att försöka intervjua en fahiesha.

- Betänk de risker ni utsätter henne för. Fortfarande är detta ett samhälle som styrs enligt sharia. Befinns hon skyldig till skörlevnad är straffet döden. Hon stenas till döds. Och de som hjälper er döms till minimum sex månaders fängelse.

Läs också:

TIDIGARE ARTIKLAR: