”Du får inte fotografera – vi är muslimer”

NYHETER
döljer brudens ansikte När bruden anländer till bröllopsfesten har bröderna svept in hennes ansikte i en kökshandduk – för att hon inte ska bli fotograferad. Aftonbladet fick snabbt lämna lokalen när tumult uppstod mellan de båda familjerna.
döljer brudens ansikte När bruden anländer till bröllopsfesten har bröderna svept in hennes ansikte i en kökshandduk – för att hon inte ska bli fotograferad. Aftonbladet fick snabbt lämna lokalen när tumult uppstod mellan de båda familjerna.

Vi hade sagt: Tänk om vi kunde skildra något annat än allt det dystra i Afghanistan. En fest. Ett bröllop!

I Mazar-i-Sharif, den största staden i norra Afghanistan, meddelade vår fixare Satar:

- Det blir bröllopsfest på det där stora hotellet som ligger hitom Blå moskén.

Bröllopet skulle hållas i dagarna tre i en bankettsal i Hotel al-Berz. Satar och tolken Noor förhandlade med brudgummens far, som stod för kalaset, vilket med 400 gäster kostade honom 3 500 dollar. Jo, vi var välkomna på andra dagen, när bruden och brudgummen skulle möta varandra inför de två släkternas medlemmar.

De unga tu var Jan Muhammad, ett 18-årigt apoteksbiträde, och Shakiba, en 18-årig flicka som gått ut gymnasium och alltså kunde läsa och skriva.

Äktenskapet hade arrangerats av deras pappor. Men de två unga var inte främmande för varandra, de hade känt varandra i sex månader. Brudgummens bröder sa att de till och med tyckte om varandra.

Satt på huk och åt gryta

Najibullah körde oss till platsen för festligheterna, som visade sig vara ett lopphotell om fyra våningar intill moskén, som är ett av Afghanistans få arkitektoniska minnesmärken.

Vi togs emot hjärtligt. Gästerna bar fina kläder, tonåringar gick i vita Saturday night fever-kostymer, småpojkar bar stolta sitt livs första slips. Gamla män hade brett ut filtar vid smutsiga fönster i hotellkorridorerna och satt på huk och åt shaslek på spett och kycklinggrytor och drack grönt te.

Jag tilläts - av misstag? - att komma in i kvinnornas sal. Obeslöjade satt de och lät sig underhållas av musik från en scen. En lokal Travolta, som var albino, spelade på ett litet och gammaldags piano.

Eggande musik

Musiken var orientalisk och entonig men eggande och eldfängd.

- Vi dansar efter den och vi kallar dansen "jaz", upplyste en av brudgummens bröder.

- Ja, bekräftade han, hade bröllopet ägt rum ett år tidigare under talibanernas styre, hade det varit utan musik, utan dans, utan glädje.

- Och vi, sa fotograf Adler, vill visa ett Afghanistan utan Kalashnikov.

- Jag, föll en ung man in, har ingen Kalashnikov. Jag har en penna för jag vill lära "

Klädda i tyll och guld

Jag gjorde den ojusta reflektionen, att det var förvånande att alla dessa häpnadsväckande fula män i korridorerna hade kvinnor och att dessa var så vackra.

Kvinnorna flödade i tyll och guldlamé. Guldsmycken hängde tunga kring deras handleder.

De var kraftigt mejkade med kolpenna kring mandelformade ögon.

Deras olivhy var blek, därför att de burkaklädda aldrig träffades av solen. Barn snodde kring deras ben.

De drack coca-cola och mumsade på kanderade mandlar, gröna russin och kakor.

Vi var med om timmar av förberedelser inför brudens och brudgummens ankomst.

Då plötsligt blev stämningen härsken.

Unga män gruffade och slet varandra i kostymerna.

- Du får inte fotografera. Vi är muslimer, sa en yngling ovänligt till Martin Adler.

- Men ni fotograferar ju er själva. Titta, varannan man bär på en handycam.

- Det är skillnad.

Vi såg nu fronterna i den uppseglade konflikten. Det var värden, brudgummens far, som bjudit in oss.

Brudens bror: Stick!

Det var hans söner, brudgummens bröder, som tagit hand om oss, berättat och visat oss runt. De hade inte rådgjort med brudens bröder.

Dessa hade annan åsikt. De var förorättade.

Just då anlände var för sig bruden och brudgummen för att slussas in i varsitt rum på varsin sida korridoren.

Brudens bröder hade inför hotet att en hedning skulle fotografera henne svept in hennes ansikte i en kökshandduk.

Ordern kom som ett piskrapp från en av brudens bröder:

- Stick!

Han vände sig till en av brudgummens bröder och tillade:

- Om inte han, fotografen, lämnar festen, lämnar vi festen.

Vi kunde tillräckligt om spelreglerna i Afghanistan för att förstå att det var en hederssak.

Traditionerna hade segrat

Gruffet mellan de två sidorna hade kommit igång igen. Det skulle bli krig.

Vi drog oss tillbaka diskret och skyndsamt.

Afghanistans traditioner hade segrat. Vi hade sett mikrokosmen av landet: flugor och fest, jaz och slagmål, stam mot stam, nord mot syd, traditionalism mot modernisering, familj mot familj.

Läs också:

TIDIGARE ARTIKLAR: