Dataspel - en bekväm lösning

NYHETER

Förr var det hårdrock, skräckfilmer, karaterullar och rollspel. Nu är det ofta dataspelen som sägs uppmana till våldsdåd.

Visst! Självklart frossar en sjuk, våldsfixerad människa i alla möjligheter till kickar.

För miljoner andra är spelen vanlig simpel spänning och ett sätt att möta nya vänner.

Dataspel negligeras som kulturföreteelse. Som barnsliga och utan budskap. Men i sammanhang som detta får de plötsligt djupgående krafter.

När ska moralnissarna verkligen lira spelen och märka att de är den sista bastionen för den klassiska sagan? För i spelen finns det sällan moraliska tveksamheter. Det är gott mot ont, lika enkelt som vit hatt mot svart hatt i de gamla cowboyfilmerna.

Och oskyldiga är fredade. I många spel blir det "game over" direkt. I "Counterstrike" blir det pengaavdrag om du skjuter gisslan. Ger du dig på lagkamraterna blir du strax handfast utkastad från servern.

Tjuv- och polislek

"Counterstrike" är helt enkelt en digital tjuv- och polislek. Det är en adrenalinkick, det är tävling. Men allra mest en social grej. Att lira med polarna på internetkaféer eller träffa nya vänner över hela världen. När du är död i spelet börjar chattandet.

En del hävdar att spelen sänker tröskeln till att döda. Vänjer spelarna vid att sikta på någon och trycka av. I armén skjuts det på pappsilhuetter av soldater av just den anledningen. Men då ska ju prickskytten i Washington redan sitta där i bilen med en oskyldig människa i hårkorset.

Undrar du förresten om spelen kan öva upp pricksäkerhet? Glöm det.

Man lär sig inte skjuta

Jag har själv tusentals dataspelsgubbars liv på mitt samvete. Men då jag har skjutit gevär eller pistol på riktigt har jag visat mig vara en pinsamt dålig skytt. Noll koll på de betydande faktorerna - andning, avslappning och mjukt avtryckarfinger.

Om polisen får tag i mördaren levande lär han sitta i förhörsrummet och försöka pussla ihop sin sjuka hjärnas fantasier. Och nämner han då dataspel blir det ett vrål av moralpanik. Vilken bekväm lösning!

Glöm då bara inte att hade det varit 90-tal hade han läst Bret Easton Ellis "American psycho" med märkpenna. 70-tal och han hade garanterat sett "Taxi driver" tjugo gånger.

Henrik Rudin