"Paradisets ansikte har för alltid ändrat karaktär"

NYHETER

Över 180 människor har dött.

Det är ofattbart, det händer inte. Här på Bali kommer paradisets ansikte för alltid ha andrat karaktär.

Natten var en enda lång mardröm.

Den började som så många andra kvällar med att vi åt middag på vår favoritrestaurang, Warung 96. Vi hade varit ute kvällen innan på Sari Club, och jag var inte så sugen på att gå ut den här kvällen också. Jag hade ont i fötterna och var dessutom fortfarande lite dålig i magen.

Men när vi hade ätit färdigt funderade vi lite över om vi inte ändå skulle gå ut en stund, bara ta en öl eller så. Sari Club var ju ett så trevligt ställe. Kanske skulle vi träffa på den där flippade australiensiska tvåbarnspappan igen, eller den där norska killen med det konstiga namnet?

Men vi bestämde oss trots allt för att gå hem. Det skulle ju komma så många fler kvällar.

Vi låg och läste en stund, och jag låg och slumrade till när Zet släckte sänglampan.

Jag kan inte avgöra hur lång tid som sedan förflöt innan den första smällen kom. Jag minns bara att jag omtöcknad vaknade upp ur halvdvalan och undrade vad de hade för sig på övervåningen. Det lät som att de drog någon stor, tung möbel över golvet.

Strax därpå följde den stora smällen. Jag var övertygad om att hela vårt hus höll på att rasa ihop, eller åtminstone hela balkongen ovanför. Lite lätt darriga öppnade vi dörren, men vi såg ingenting ovanligt. Vi hörde bara upprörda röster från övervåningen, men när vi försökte fråga våra svenska grannar vad som egentligen hände fick vi inget svar.

Jag hörde någonting om eldboll och trodde att det brann i vårt hus till följd av en explosion. Men det var inte från vårt hus smällen hade kommit.

När vi sprungit upp på ovanvåningen och såg ut över hustaken såg vi hur en enorm brand härjade kanske 200 meter bort. Vi hörde folk ropa att det var Sari Club. Någon pratade nervöst om ett bombattentat, medan andra sa att det måste vara en gasexplosion. Men så stor?

Vi gjorde som så många andra; packade ihop våra saker och ställde dem vid dörren så att vi snabbt skulle kunna hämta dem om elden skulle sprida sig. Vi tog med oss det viktigaste; pass, biljetter och VISA-kort, och så gick vi ut på gatan.

Överallt alla oforstående, chockade ansikten. Det verkade stå helt klart att det var Sari Club som hade sprängts. Det gick upp for oss att hundratals människor måste ha dött där inne. Vi hade varit där kvällen innan, vi visste hur trångt det var. Säkert fick det plats över 300 personer där. Klockan stod på halv tolv. Stället hade med största sannolikhet varit fullproppat. Och klubben mitt emot, Paddy's?

Vi visste inte riktigt vad vi skulle ta oss till, så vi följde strömmen mot stranden. Många hade hela sin packning med sig, andra letade febrilt efter saknade vänner. Någon hade klokt nog upprättat en lista där vi alla överlevande fick skriva upp oss. På en annan lista fick man skriva upp namnen på dem man saknade.

Vi slog oss ihop med två andra svenskar och satte oss att planlost vänta på trottoarkanten utanför ett hotell. Det hade nu gått en halvtimme sedan smällen. Jag hade hört låga sirener en stund tidigare, men nu var allt spöklikt tyst. Folk drog förbi åt alla håll, andra satt som vi och väntade på något, på vad visste vi inte.

Jag förundrades över mycket där jag satt på marken, som mitt i en mardröm. Borde inte luften tjuta av sirener? Var finns det folk som kan informera? Varför tycks lokalbefolkningen vara sa totalt oberörda, mest nyfikna? Hur hanterar man egentligen kriser i det har landet? Man kände sig så utlamnad där i natten. Det enda vi kunde hoppas på var att det var liv och rörelse där hjälpen verkligen behövdes, några hundra meter nedåt gatan.

Vi tog oss ned till stranden, men där verkade det inte hända något vettigt. Folk satt i grupper, väntade ut natten. Så vi gick tillbaka mot händelsernas centrum, hela tiden upprepande det ofattbara i det som hänt. Var det en bomb? Borde man i så fall vara rädd för ytterligare explosioner? Skulle alla åka härifran nu? Det var i alla fall vad man själv ville.

Gatorna var svarta, all el hade slagits ut.

Vi passerade krossade skyltfönster och vrakdelar och kom så småningom till hotellet där våra nya vänner bodde. Det låg vägg i vägg med vårt. Helt slut satte vi oss i receptionen med varsin flaska vatten och försökte reda ut denna härva av obegripligheter. Var det verkligen inte en dröm?

Det var en liten samlingsplats där med stearinljus och vanliga människor. Två irländare berättade att de hade varit på Paddy's när det hände. De hade kastats framåt av tryckvågen, och hade varit tvungna att trampa på folk för att komma ut. Överallt pa gatan utanfor lag kroppsdelar. Döda och döende människor.

En man hade en liten batteridriven radio som vi följde med bävande intresse. Receptionisten tolkade åt oss. Det var nu vi fick bekräftat att det hade varit tre bomber. Dessutom hade en bomb detonerat vid amerikanska ambassaden i Denpasar, och en liten i Ubud. Samtidigt florerade rykten om bomber i Paris och Kuwait.

Vad var det egentligen frågan om? Det kändes som andra världskriget där vi satt samlade kring den lilla knastrande radion.

Vi var glada att vi hade kunnat ringa hem innan folk där hade hört vad som hänt.

Natten gick långsamt, men vi kände oss ändå relativt säkra. Det var osannolikt att något mer skulle hända samma natt. Men det var inte lätt att somna fram på morgonen. Minsta lilla ljud gjorde mig kallsvettig och magen gjorde uppror. Vi låg bokstavligen och skakade oss igenom morgontimmarna.

Fortfarande ligger chocken i luften. Stranden ligger nästan öde, och det enda man tänker på är att många av de som inte är här är borta för att de är döda. Bland de få surfarna där i vågorna finns de nu döda, unga människorna som blev berövade livet mitt under ett skratt, en kyss, en dans...

Och i huvudet surrar berättelserna från de människor som var där och som såg. En kille hade burit oräkneliga kroppar för att försöka hjälpa. Sönderslitna kroppar. Detaljerna vill inte lämna mina tankar.

Här vill man inte stanna. Förtrollningen är bruten. Det som förut var underbart är nu olustigt. Vårt fina rum tycks skräckinjagande, för det var där vi befann oss när det hände. När så många unga människor miste livet.

Vi har köpt flygbiljetter till Kuala Lumpur i morgon. Åt det hållet är flygen inte så fulla.

Våra svenska vänner, som hade en vecka kvar här, åker hem i morgon. Vi skulle ha spenderat två månader här på Bali, men nu längtar vi till en lugn bungalow i Thailand. Man känner sig inte säker, och jag vill inte att natten ska komma. Såhär i dagsljuset tycks allt så ytterligt overkligt. När mörkret faller kommer också påtagligheten och tvivlet.

Och frågorna. Den flippade australiensaren med två dottrar, är han död? Norrmannen med det konstiga namnet, kanske lät han bli att gå ut just den kvällen?

Ovissheten är, som alltid, den värsta plågan.

Ta hand om er där hemma!

Läs mer om bombdådet

Svenska Minna Levin var på plats på Bali i går kväll när bomberna exploderade. Läs hennes skakande berättelse - ord för ord.

Minna Levin