”Saddam får 200 procent i valet”

Aftonbladet i Irak som väntar på USA:s anfall

1 av 3
DIKTATORNS BILD SYNS ÖVERALLT Inför dagens folkomröstning har ”spontana” demonstrationer för Saddam Hussein organiserats på olika håll i landet där en karnevalsliknande stämning piskats fram. Bilderna på diktatorn finns överallt: på plakat, t-tröjor, bilfönster, hotell och alla offentliga byggnader.
NYHETER

Naturligtvis vet jag hur valet kommer att gå, säger Juma Karim. Han är medlem i Basras valkommission som ska se till att folkomröstningen i dag förflyter lugnt och smidigt.

– President Saddam Hussein får 200 procent av rösterna.

Han ler och höjer ögonbrynen så att de åker långt upp i pannan. Vi sitter på informationsministeriet, vilket motsvarar Sanningsministeriet i George Orwells roman 1984: här blir lögn sanning och sanning lögn.

– Varför har ni ett val om ni redan vet utgången? frågar jag.

– Det är inget val, säger Juma Karim. Det är en folkomröstning. Folket tar ställning till en fråga: Ska herr Saddam Hussein vara republikens president?

Ja eller nej.

En luftkonditionering brummar och överröstar nästan Karims mjuka stämma. På väggen hänger ett porträtt av en leende Saddam. Där finns också en relief av Saddam. I den skumma korridoren utanför hänger tre affischer med Saddam. I receptionen på bottenvåningen står två kolossalporträtt i olja av Saddam: statsmannen (leende) och härföraren (allvarlig, nästan hotfull).

Senast fick han 99,96 procent

– Vad händer om 60 procent röstar nej?

Juma Karim tystnar, men bara helt kort. Sedan ler han.

– Det är fullständigt uteslutet. I förra omröstningen, 1995, fick han 99,96 procent av rösterna. Det blir mer den här gången.

– Vilka var de 0,04 procenten som röstade nej?

– Det vet vi inte!

Han slår ut med händerna.

– Omröstningen är hemlig. Man röstar som man vill. Vi har inga kuvert men den som vill får vika röstsedeln. Vi har omröstningen för att visa hela världen att Irak är demokratiskt. Ni ska få se att vi älskar vår president.

Alla kommer att rösta på Saddam Hussein.

Visst kommer Saddam att vinna. Alla 887 000 röstberättigade i Basra, liksom alla i valdistriktet al-Azizia på vägen upp mot Bagdad, liksom alla i hela landet, kommer att kryssa för presidenten. Valförrättaren i al-Azizia, Mahmmoud Safi, säger:

– Ingen kommer att säga nej.

Ändå är det skillnad mellan Basra här vid Shatt al-Arab, där floderna Eufrat och Tigris smälter samman och flyter ut i Persiska viken, och Bagdad uppe i centrallandet.

Att Juma Karim har två bilder på presidenten är ganska måttfullt. Tre eller fyra vore snarare det normala. På mitt hotell i Basra finns blott ett par tre porträtt av Saddam i receptionen; på hotellet i Bagdad är det 24 målningar och foton redan i entrén. Och inte på långa vägar finns det lika många porträtt på stan i Basra som i Bagdad.

Här gjorde de uppror efter kriget

Ty i Basra gjorde människorna uppror efter Gulfkriget 1991, det gjorde de inte i Bagdad. De relativt få porträtten av Saddam är en eftergift åt folkopinionen, eller snarare ett försök att inte provocera i onödan.

Juma Karim säger att det inte förekommit någon valkampanj i Basra.

Presidenten behöver inte det. Han är redan så populär. Och så är han ju ende kandidaten.

Men i Bagdad har man försökt piska upp ett slags karnevalsstämning kring valet av mannen som störtat Irak i olycka efter olycka.

På affärsgatan Rashid ordnade irakiska Landsorganisationen en demonstration häromdagen: en bildemonstration med medlemmar från metall, grafikerna och andra fackförbund.

Det skulle vara en massiv manifestation av enighet och stöd för presidenten.

De hade smyckat sina bilar med blåa, gröna och röda serpentiner och pappersblommor och de obligatoriska porträtten av Saddam: leende, vinkande, skrattande, allvarlig, fundersam, högtidlig.

Lögnen är en del av vardagen

Det finns en Saddam för alla smaker och han satt klistrad på bilarnas rutor, på karosserna och där det fanns lastbilar stod män på flaken och höll i stora porträtt.

– Hela Irak säger att Saddam Hussein är vår president! skanderade de och klappade händerna.

Men det var inte särskilt kraftfullt. Hur skulle det kunna vara det? Hur skulle dessa utslitna människor kunna låtsas bubblande entusiasm för mannen som slitit ut dem? De deltog i lögnen därför att lögnen är rutin, en sann del av vardagen.

En av demonstranterna hette Sikis. Han var 38 år gammal, fårad och trött.

Veteran från två krig, mot Iran och sedan mot hela världen i Gulfkriget.

– Min fackförening har bjudit hit mig, sa han. Jag demonstrerar gärna.

Blek och tärd satte han sig vid ratten i en skramlig Toyota pickup. Han hade ett porträtt på Saddam på vindrutan och ett på sidorutan. Sikis tutade. Alla andra gjorde det.

Lite längre ner på gatan, utanför Landsorganisationens byggnad, stod dess ordförande Jamil Salman al-Jabouri. Han var en kort, satt man med mustasch och överkammad flint. Han var klädd i olivgrön uniform och gjorde V-tecken åt demonstranterna som saktade defilerade förbi.

På frågan vilken som är den viktigaste uppgiften för de irakiska fackförbunden svarade al-Jabouri:

– Att bekämpa fienden! Vi har en miljon medlemmar. De håller geväret i ena handen och arbetar med den andra.

Demonstrationen rullade förbi. Bilarna tutade. Arbetarna skanderade.

– Våra fiender talar om frihet men de vet inte vad frihet är, sa al-Jabouri.

Han gjorde en gest mot gatan.

– Detta är demokrati.

”Alla arbetare älskar Saddam”

Två steg bakom honom stod en livvakt med en automatkarbin i händerna.

Demonstrationen tog strax slut. al-Jabouri vände sig om och gick in i Fackförbundens hus, en byggnad med mörkt färgade glasdörrar, den enda som ser hel och fräsch ut på Rashidgatan.

– Alla arbetare älskar Saddam, sa al-Jabouri.

– Vi älskar vår president, säger Juma Karim i Basras valkommission.

Kanske får Saddam Hussein i dag 99,99 procent av rösterna. Kanske rentav 100. Man behöver nog inte fuska, för vem skulle vara vansinnig nog att kryssa i rutan för nej?

Sålunda är valresultatet sant, även om det är en lögn. Den enda sanningen som är en sanning utan att vara lögn är att de tutande männen i bilarna och de skanderande männen på flaken får betala priset för den sanna lögnen.

Saddam har styrt sen 1979

Peter Kadhammar