Ännu ett barn har dött i Irak

Hela världen vet att det är barnen som får betala

1 av 4
blev bara två månader gammal Det är städerskorna som tar hand om de döda barnen på barnsjukhuset i Basra. Hon lägger det två månader gamla barnet i en liten pappkartong. Sedan ställs lådan i ett kylfack i väntan på begravningen.
NYHETER

BASRA

Irak är landet där vattnet blivit livsfarligt.

Det dåliga vattnet är den främsta orsaken till att Iraks barn dör i en omfattning som aldrig förr. Och vattnet är dåligt därför att FN och världssamfundet ser till att det är dåligt.

Aftonbladets Peter Kadhammar och Urban Andersson (foto) rapporterar från barnens gravplats i Basra.

Det står en man med ett knyte i händerna på barnens gravplats i Basra. Han har stått där en stund men han har gott om tid att vänta, för nu är inget viktigt längre.

Han står där med knytet och runt honom vaknar staden: bilarna skramlar och tutar på gatan, getterna vandrar på allmänningen bredvid gravplatsen, tuppen gal som den gör hela dagarna, från morgon till kväll.

Mannen med knytet är en så vanlig syn att ingen tar notis om honom, ingen mer än Askar Abbas Ali som förestår barnens gravplats, precis som hans far och farfar och farfars far gjorde före honom.

Hur länge familjen har vårdat den sorgligaste av stadens platser vet han inte, det går så långt tillbaka som någon kan minnas. Ingen tänker på årtalen på en plats där dagarna och åren inte spelar någon roll.

Hon blev bara ett dygn gammal

Askar vet bara att barnen i Basra dör i en omfattning som de aldrig har gjort tidigare. Detta kan han inte bevisa med statistik, vad skulle han med sådan till? Han har sin erfarenhet och sin fars och farfars erfarenhet, men sedan något år eller två har han börjat föra bok, en stor svart bok med slitna pärmar.

Mannen med det vita knytet heter Ali Jakbar. Han är den dödas farbror. Hon, barnet i knytet, hann få namnet Duka Rahman innan hon dog, ett dygn gammal.

Ali räcker över knytet till Askar.

Att Duka Rahman överlämnas i ett knyte kan tolkas som ett tecken på värdighet, men är nog ett tecken på fattigdom. Barnen kommer oftast i lådor som föräldrarna får på sjukhuset, där städerskorna lägger de döda i små pappkartonger som en gång hyste livgivande påsar för droppvätska, tillverkad i Jordanien eller Saudiarabien.

Ett liv är inte billigare i Basra än i Sverige eller någon annanstans, men det har gått inflation i döda spädbarn.

I år har Askar fyllt 41 tätskrivna sidor i sin svarta bok: 10/10, Mustafa Farouk, tre dagar gammal; 8/10 Ali Adnan, åtta månader; 8/10 Abdullah Amar, en dag; 6/10 Zeineb Alaa, en dag... Så fortsätter boken och med drygt åtta barn per sida gör det ungefär 350 barn hittills i år.

Förr, säger Askar, kom det något spädbarn i veckan. Det var före Gulfkriget 1991 och den ekonomiska blockaden av Irak som fortsätter år efter år efter år.

Förr, säger han, jobbade jag extra på posten och hade en taxibil vid sidan om. Det behövs inte längre.

Han kan försörja sin familj på 19 personer bara genom att ta hand om de små döda. I går drog Askar in 9 000 dinarer, fyra och en halv dollar, för två barn. En sådan inkomst räcker till mat och kläder. Fast han kan inte spara något.

Tyfusen 1958 var lika illa

Han lägger kroppen efter Duka Rahman på en jordhög täckt med spräckliga kakelplattor för att tvätta henne. Om de många döda har skänkt Askar och hans familj ett relativt välstånd, i alla fall en inkomst de kan förlita sig på, märks inte det på kapellet där barnen tvättas och lindas. En jord- och tegelvall fungerar som insynskydd. Rostiga fotogendunkar pryder toppen av högen.

I ett skjul av brädlappar, gamla plattjärn, säv och en kapad palmstam kan dödgrävarna söka skydd för solen.

Askar vet inte varför barnen dör i en sådan omfattning. Han minns när tyfusen härjade i Basra 1958. Då var det lika illa, om inte värre. Då kom sju åtta barn om dagen. Men det varade bara i fyra månader.

Den här gången är epidemin inne på elfte året, fast det inte är någon epidemi. Barnen är svaga när de föds, de orkar inte hålla sig fast vid livet, säger Askar. De kan också vara så missbildade att de saknar förutsättningar att leva. Förr var det inte ofta det kom ett missbildat barnlik, några få om året bara, men nu begraver Askar åtminstone ett i månaden.

Han lägger kafor, väldoftande salt, på Duka Rahmans panna, händer, knäskålar och tår.

Eller också, säger Askar, dör barnen för att de inte får medicin.

Det han berättar är ingen nyhet, bara en bekräftelse på vad hela världen vet: att det är barnen som får betala för omvärldens sanktioner mot Irak.

Hur många som dött på grund av dessa sanktioner de senaste elva åren är det ingen som vet exakt. Det kan vara 400 000 eller 500 000 eller 600 000 barn.

Men vi vet mycket väl varför de dör. Sanktionerna dödar främst indirekt, därför att de irakiska reningsverken är sönderskjutna eller utslitna och saknar reservdelar.

Och därför att Irak saknar ordentlig rening av dricksvattnet. Och därför att FN:s sanktioner lamslår Iraks ekonomi, och fattigdom dödar. Och därför att de mediciner som alla sjukhus behöver ibland finns men lika ofta inte, och att barn men även vuxna dör av brist på adekvat vård.

I salarna ligger dödsdömda barn

Allt detta vet vi. Vi kan besöka sjukhuset al-Mansour i Bagdad, där man har hänglås på toaletterna eftersom de sedan länge är ur funktion.

Doktor Saad Mehdi Hassani visar runt. Han är en stillsam man med stora glasögon. Med närmast uttråkad rutin och saklighet visar han barnen som har cancer, som är undernärda, som har diarré och bröstinfektioner.

- Tio procent av barnen med leukemi överlever, säger han. Det är alltid några mediciner som fattas. Förr överlevde 70 procent, det var nästan som i Europa.

I en sal ligger fyra tysta, dödsdömda barn. Shafa, tolv år, Saba, fem, Maryam, tre, "snart fyra", fast hon får kanske inte uppleva den dagen, och pojken Muhammed, sju.

Doktor Hassani tittar på deras journaler och prickar för medicinerna som de behöver men som inte finns, och han säger att visst, de flesta kan man få tag på i Jordanien. Men vilken förälder har råd att köpa en injektion som kostar

250 000 dinarer när sonen behöver 45 stycken?

Salam, en byggnadsarbetare, berättar att han sålt familjens möbler, kylskåp och tv för att få pengar till medicin.

Tv:n räckte till en injektion åt hans elvaårige son Amar.

Berättelserna är bedövande lika, men det finns ändå en viktig skillnad mellan salarna. Hos de cancersjuka barnen som ska dö om en månad, ett halvår eller ett år är det alldeles tyst; hos barnen med diarré är det ett pip och gny som efter tystnaden känns som gnistrande livsglädje.

Babyn har tappat två kilo

I en av salarna sitter Haifa Hasan bredvid sin tremånaders baby Mariam. Hon har gått ner nästan två kilo och väger nu, låt oss se... doktor Hassani tittar i journalen... 3 100 gram. Hon kommer från Rashidiadistriktet i Bagdad. Där hade man ett utbrott av kolera förra året.

- Vi kokar vattnet, säger Haifa. Men Mariam blir sjuk i alla fall.

- Man måste koka vattnet mer än fem minuter. Använder man nappflaska måste den kokas i 15 minuter. De flesta vet inte det, säger doktor Hassani.

Han säger också:

- Att behandla diarré är lätt. Vi ger dem föda intravenöst. Bara de får vätska blir de bra.

Det låter betryggande. Men i salen bredvid sitter Samira Jasem med sin tvåmånaders son Hussein. Samira är sjuksköterska och vet allt det som doktor Hassani talar om. Hon säger:

- Det hjälper inte att koka vattnet i fem minuter. Det är så nedsmutsat. Jag har varit fyra gånger till sjukhuset med Hussein.

Vattnet dödar barnen direkt och det dödar barnen därför att det försvagar och gör deras mödrar sjuka. Duka Rahman, som läggs i jorden på barnens gravplats i Basra, hade en mor som dragit på en infektion i ett halvår.

Varför hon fick den vet ingen. Vattnet kanske. Den allmänt förekommande undernäringen. Det fanns ingen medicin till henne, och inte tillräckligt med mat. Så hon orkade inte föda och när läkarna förlöste Duka Rahman med kejsarsnitt fanns ingen livskraft kvar hos barnet, och knappt hos modern.

Vattnet som är förutsättningen för allt liv har blivit människornas värsta fiende. Man kan åka söderut från Bagdad mot Basra och fara bredvid floden Tigris och se dess fåra ringla sig genom den platta sandöknen, halvöknen och saltöknen. Man kan beundra dess mäktighet och begrunda att vår historia - vår, inte bara irakiernas - började här, med detta vatten.

Man kan stanna vid en by som al-Jolan. Den har tusen invånare som lever på boskapsskötsel. Man kan ställa sig vid kanalen som pumpats från Tigris och se de starka kvinnorna som går ner i det bruna vattnet och tvättar kläder och hämtar vatten i mjölkkannor av aluminium som rymmer 25 liter.

Man kan stå där och tänka, att så har människorna levt i alla tider vid denna flod.

Men det är inte sant. Byborna berättar att sedan FN:s sanktioner började luktar Tigris. Det gjorde den inte tidigare. De har alltid tagit sitt vatten ur floden och de har alltid druckit det som det är.

Men nu blir de sjuka, särskilt barnen.

Varför kokar de inte vattnet? Doktor Hassanis råd låter så enkelt. Kom bara ihåg att låta det koka i fem minuter.

"Hur ska vi hinna koka vattnet"

Nere i det mörkt bruna vattnet står den sextonåriga flickan Ahud. Hon sänker mjölkkannan och fyller den och får hjälp av två kvinnor att hiva den upp på huvudet. Försiktigt kavar hon upp för slänten av torr, hård jord och går mot byn.

- Det där räcker bara ett par timmar, säger hennes far Muhammed. Jag har tio barn. Hur skulle vi hinna koka vattnet?

Två av hans barn har legat på sjukhus för diarré hittills i år. Ständigt är en tiondel av byns barn dåliga. De spyr och skiter och blir uttorkade.

- Det brukar dö ett par om året, säger byäldsten Sajid Latif.

Detta ständigt pågående barnamord är grå vardag för de ansvariga i FN. Man kan sitta på deras rena och snygga kontor i Bagdad och diskutera det smutsiga vattnet, medicinerna som fattas och barnen som dör.

Ali Hamati från Jordanien är informationsansvarig på FN-organet Unohci som koordinerar den humanitära hjälpen i Irak. Han berättar att irakierna till exempel inte får importera stålrör till vatten och avlopp i Basra. Rören kan användas till något militärt. Blyertspennor till skolbarnen får heller inte importeras. "Det var något ämne i blyertsen"."

- Sanktionerna mot Irak fungerar! säger Hamati. Och tillägger:

- Men inte för det irakiska folket.

En annan FN-anställd kallar situationen surrealistisk. Under världssamfundets överinseende har dödligheten bland barn under fem år ökat med 160 procent, medan dödligheten för barn i samma ålder har minskat i till exempel Somalia, Jemen och Jugoslavien. FN:s barnfond Unicef konstaterar att utvecklingen i Irak, eller snarare avvecklingen av det irakiska samhället, "saknar motstycke".

På barnens gravplats i Basra har Askar Abbas Ali svept Duka Rahman i vitt linne. Försiktigt lägger han henne i gropen och skyfflar jord över.

- Barnen är oskyldiga, säger han. De kommer alla till paradiset.

Nu står solen högt på himlen och om bara några minuter kommer den lilla högen över Dukas grav att vara lika torr och grå som alla de andra gravarna.

Det är en alldeles vanlig dag i Basra.

Bildextra

Peter Kadhammar