De säljer sitt hem – för att överleva

1 av 2
gråter när möblerna ropas ut Younis cancersjuka fru Firial gråter när delar av deras hem säljs för en spottstyver. Det är för hennes skull möblerna måste säljas – för att få in pengar till medicin. Bredvid sitter barnbarnet Abdul och håller farmor sällskap.
NYHETER

BAGDAD

Medelklassen i Irak är ruinerad. Ekonomin i landet fungerar inte längre, och för att

få pengar till mat och mediciner måste människor sälja sina möbler.

Aftonbladets Peter Kadhammar och Urban Andersson (foto) rapporterar från en auktion i Bagdad.

Vid Andalustorget kan man på fredagarna se medelklassen sälja sina möbler för att få pengar till mat, mediciner och kläder.

Här kommer Younis Ramaddan al-Dulemi, 68, som för 25 år sedan var en välbeställd företagare. Nu får han hjälp av pojkarna Ali och Hisham att lasta av en vagn med tre karmstolar, ett vitrinskåp och ett soffbord med mosaik på skivan.

Inte kunde Younis tro att livet skulle ta den här vändningen. På 1980-talet drev han en distributionsfirma för läskedrycker och han hade hus, bil och gott om kontanter. Han var miljonär.

Nu ska Younis sälja möblerna för att få pengar till medicin. Hustrun Firial har haft bröstcancer. Hon är opererad men inte frisk, för hennes armar har svällt så att de ser ut som tjocka klubbor, röda och fnasiga.

Medelklassen på väg upplösas

Man brukar säga att medelklassen står för stabilitet. I fattiga länder är framväxten av en medelklass ett tecken på att samhället är på rätt väg. Medelklassen är det breda skiktet som har hyfsat med pengar och som strävar och arbetar och vill ha klara spelregler, och kanske en smula demokrati.

Men vart är ett samhälle på väg där medelklassen håller på att upplösas och försvinna, likt de dammiga avgaserna på Andalustorget?

Abu Amin Thamer äger auktionsfirman där Younis med möda lastar av sina möbler. Abu står på trottoaren och ser på medan Younis kånkar på möblerna med hjälp av Ali och Hisham, som hoppas att få en slant för besväret.

Fast slant är fel ord, några sådana finns inte längre. I ett land som upplevt åratal av hyperinflation går folk med tjocka sedelbuntar, bunt efter bunt putar i fickorna på den som är lycklig nog att alls ha pengar, och man säger: det är bara papper.

Kylskåp, bokhyllor, samovarer?

Nu står Younis saker på trottoaren. Men här finns så mycket möbler. Här finns pråliga soffgrupper, enkla soffgrupper, en tvättmaskin, speglar, matsalsmöbler, mattor, kylskåp, bokhyllor, garderober, vitrinskåp, en gasspis, en samovar, fåtöljer, en gammal Philips radiogrammofon, glasbord med Bauhausstolar, pinnstolar och karmstolar.

Hur ska Younis kunna få ett hyfsat pris?

Förra veckan försökte han sälja en tv och ett kylskåp. Han hoppades att få 350 000 dinarer, 175 dollar, men det högsta budet var 217 000.

Younis sålde inte. Visserligen behöver hustrun Firial medicin men familjen kan inte skänka bort sakerna. Då har de snart varken möbler eller pengar.

Younis hoppas att få 150 000 för möblerna på auktionen i morgon.

Abu Amin Thamer kastar en blick på dem men ger inget omdöme. För Abu är Younis en bland så många klienter. Han frågar aldrig varför de säljer, det är inte hans sak och förresten vet han svaret: för att kunna fortsätta att leva.

Före FN:s embargo mot Irak sålde Abu nya möbler. Men nu finns det inte så mycket nya möbler att sälja, och få har råd att köpa. Auktioner är bättre.

Fast det har växt upp en massa auktionsfirmor de senaste åren. De utgör en viktig del av detaljhandeln i en stad där ekonomin är invalidiserad.

FN:s embargo mot Irak syftar bland annat till att beröva den irakiska regimen alla kontanter. Det ”humanitära” programmet olja mot mat är konstruerat så här:

Irak får sälja olja. Betalningen sätts in på bankkonton tillhöriga FN i Europa och USA. Irak får beställa varor, till exempel mediciner och mjölkpulver. FN granskar kontrakten. Om det finns någon vara som kan användas militärt, till exempel blyertspennor, stryks den från kontraktet. När FN godkänt de varor som får skeppas till Irak betalar FN säljaren från kontona i Europa och USA.

Krisen har stärkt Saddams grepp

Systemet medför att miljarderna för oljan visserligen kan användas för import av vissa varor, men att pengarna aldrig kommer i cirkulation inom Irak.

Vilket innebär att det är ett samhälle nästan utan pengar, om man bortser från de tjocka buntarna med sedlar som inte är värda något.

För att hålla befolkningen vid liv distribuerar irakiska regeringen varje månad matpaket som förhindrar massvält men som inte är tillräckliga att leva på. Systemet gör varje människa fysiskt beroende av regimen.

Aldrig har Saddam Hussein haft sådan kontroll över befolkningen som i dag.

Detta tillhör storpolitiken och Younis Ramaddan al-Dulemi har inte tid att tänka på sådant.

Lystrar efter bud – ingen ropar

Nu börjar auktionen. Han sitter på en av karmstolarna han hoppas kunna sälja. Han plockar med ett radband i höger hand.

Utroparen står på en pall. Runt halsen har han en handduk som han ibland torkar ansiktet med. Han skriker för att överrösta trafiken runt Andalustorget.

– Får jag 50 000 för vitrinskåpet! ropar han.

Nu står Younis upp och lystrar för att höra buden. Men ingen ropar.

– Är det ingen som vill ha vitrinskåpet! skriker utroparen.

Tystnad.

– Ge mig 51 000 så är saken klar! skriker utroparen.

En man höjer handen.

Utroparen tar upp en av de tre karmstolarna som har sits av grönt manchestertyg.

– Tre stolar! Fina saker. Ni kan ha dem i trädgården. Får jag 10 000 – 11 000 ser jag – 12 000 ... 20 000. Bara 20? De är värda betydligt mer! Ge mig 25!

– Jag vill ha 30! ropar Younis.

Men sedan går han med på att sälja dem för 25 000. Soffbordet med mosaiken i skivan vill ingen ha.

Dagens förtjänst: 38 dollar

Younis Ramaddan al-Dulemi har fått ihop 76 000 dinarer, 38 dollar, långt mindre än han hoppades på.

För andra gången på en vecka har han, den forne miljonären, fått uppleva hur främmande människor bedömt hans saker, pillat på dem, vänt och vridit på dem, och ratat dem.

Han plockar med radbandet i höger hand.

– Om livet ändå vore normalt... då skulle vi inte behöva... om vi bara fick fred, säger han.

Han bär soffbordet ingen ville ha till en taxi. Chauffören trycker in bordet i bagageluckan så att skivan bågnar.

Younis sätter sig med Firial och sonsonen Abdul i bilen. De lämnar auktionen men förnedringen häftar kvar vid dem.

TIDIGARE ARTIKLAR: