Första bilden från teatern

Gisslans mardröm: Hunger och skräck

1 av 4 | Foto: AP/NTV
de håller gisslan i ett järngrepp Journalister från ryska NTV:s blev i natt insläppta i teatern där 600 personer sitter som gisslan under vidriga förhållanden. Mannen till höger har identifierats som terroristernas ledare Mavsar Barajev. Kvinnan till vänster bär en sprängladdning runt midjan.
NYHETER

Titta noga på bilden.

Det här är gisslans vardag inne på teatern:

Pistolbeväpnade kvinnor invirade i sprängmedel och stridsklädda män med automatvapen.

Vittnesmålen inifrån den minerade byggnaden talar om hunger och chock, skräck och gråt, hot och skottlossning, blod och mord.

Bilden av vad som händer inne i den väldiga pelarsalongen är långtifrån fullständig. Några ur gisslan, mest barn, släpptes tidigt. En del av dem kunde berätta hur det hördes skottlossning och hur maskerade och beväpnade män och kvinnor rusade in just som andra akten i musikalen skulle börja.

En del av skådespelarna fanns i loger bakom scenen och hann låsa dörrarna innan de flydde upp i huset och lyckades ta sig ut genom fönstren på andra och tredje våningen.

De hade hört skotten och skriken och tumultet.

En av dem, Alexej Ivasjenko, mannen som skrivit musik till det som kallats Rysslands första rockmusikal, satt inne i sin loge bakom scenen när de tjetjenska terroristerna slog till.

Föll till marken

Precis som de kollegor som inte fanns inne på scenen tog han sig ut genom fönstret men störtade handlöst till marken när stegen som satt fast i husfasaden plötsligt lossnade.

Ivasjenko bröt benet men kom i går efter lunch stapplande på kryckor och vit i ansiktet tillbaka till Melnikovgatan där teatern ligger.

Han var på väg in i en skola ett par hundra meter från teatern, där gymnastiksalen används som samlingslokal för alla anhöriga till gisslan. Han tar sig en stund att prata med Aftonbladet.

Vad såg du innan du flydde?

- Ingenting av vad som försiggick inne i salongen. Men runt omkring mig såg jag människor som svimmade, föll till golvet och blev liggande.

Vad som sedan hänt dem vet han inte.

Bara en toalett

I Radio Majak berättade i går eftermiddag Maria Danilova, kvinnan som gjort de färgstarka kostymerna till musikalen, att hon lämnat teatern bara 20 minuter innan den tjetjenska attacken.

Hon uttryckte stor oro för gisslan:

- Det finns bara en toalett, buffén var ytterst spartansk, bara bröd och te, och kaffeautomaterna är sönder sedan länge.

Några gånger i går tillät terroristerna gisslan som hade mobiltelefon att ringa ut.

- Men bara ett par minuter. Den som sedan försöker ringa skjuter vi, hotade de.

Av samtalen från teatern kunde man i går konstatera detta:

En kvinna som inte lydde order utan ville lämna sin plats i salongen sköts redan på onsdagskvällen i bröstet av en av de kvinnliga terroristerna. Först i går eftermiddag kunde hennes kropp bäras ut från teatern. Enligt polisen var hon också misshandlad i ansiktet.

Terroristerna uppträdde mycket hotfullt men samtidigt kyligt. Deras hot om att spränga hela huset och alla människor i luften om militär, polis och specialstyrkor försökte storma var inte bara hotelser: runt pelare, på väggar och mellan stolsraderna hade de fäst sprängämnen.

I flera samtal berättades också att de tjetjenska kvinnorna och männen hade fäst sprängladdningar på sina egna kroppar och att de var beväpnade med handgranater, automatvapen och pistoler.

Många av dem som i går eftermiddag och kväll fanns i och runt teatern var upprörda, ilskna och aggressiva. De hade anhöriga, hustrur, män, barn och barnbarn i gisslan och deras hat mot tjetjener visste inga gränser.

Han vill hämnas

En av dem, den medelålders ingenjören Kirill Petroff, tänkte en bra stund innan han kom på tillräckligt vidrig vedergällning mot de terrorister som nu höll också hans son Ivan, 22, och dennes fästmö Jekaterina, 20, i dödsskräck på teatern. Han hade fått ett kort samtal från sonen så han visste precis hur skräckslagen gisslan var. Att alla satt stilla i sina stolar och att många grät.

- Det är hög tid att Putin och Ryssland tar i med hårdhandskarna mot tjetjenerna.

Hur menar du?

- Ta lika många tjetjenska barn som gisslan och låt dem frysa ihjäl ett efter ett.

- Eller, säger han efter att ha besinnat sig; utväxla ungarna mot de våra.

Hela eftermiddagen är det stor aktivitet både utanför och innanför avspärrningen vid skolan 300 meter från teatern. Röda Korset tillåts med långa intervaller att gå mot teatern två och två. De bär på stora plastpåsar med bröd och piroger och stora fälttermosar med te och kaffe.

Till de anhöriga inne på skolan kom också hjälp och förnödenheter; läkare och psykologer, filtar handdukar, bröd och te.

Bussarna väntar

På Första Dubrovskaja-gatan, upp mot stora entrén till Dubrovka-teatern, stod hela dagen i går tomma stadsbussar, säkert 50 stycken, uppställda i väntan på att få ta hand om gisslan.

Framför den långa bussraden står en mängd diplomatbilar och det stora mediauppbådet, sedan avspärrningar och därinnanför brandbilar och militära pansarbilar, mängder av poliser i skyddsväst och hjälm, specialtrupper från OMON och, fast de är inte speciellt utmärkta och kan också vara civilklädda, krypskyttar och Rysslands Alfa-styrka, elitsoldater för speciella insatser.

Det är bitande kallt och runt oss finns nu också en hel del vanligt folk utan anhöriga på teatern. En del av kvinnorna gråter.

Strax före klockan 17 lokal tid händer något. En kvinna har släppts ut från teatern. Plötsligt dyker hon upp innanför avspärrningen. Hon ledsagas av en äldre man med det där typiska utseendet och kroppshållningen som utmärker tjänstemän i FSB, den federala säkerhetstjänsten.

Han hjälper henne in på passagerarplatsen i en ny svart Volvo 960, sätter sig själv i baksätet och chauffören gör en rivstart, kör den halvmillånga vägen till Röda Torget och slinker in genom valvet till Kreml. En kort stund senare visar rysk tv när kvinnan läser upp det skrivna budskap hon burit med sig från teatern för att överlämna till president Putin. Det sades vara dikterat av banditerna men skrivet i gisslans namn:

- Ni som president bär ansvaret för det som pågår både här på teatern och i Tjetjenien. Vi vill inte dö. Men ni har aldrig frågat det tjetjenska folket om de vill dö.

Flera explosioner

Vid 19-tiden bröts den gråa tystnaden runt teatern. Två, kanske tre, våldsamma explosioner i tät följd och sedan ljudet av fönster som krossades runtomkring oss. Oron spred sig. Vad var det som hände? Sprängde terroristerna? Var det en inbrytning som startat?

Inget svar gavs förrän långt senare när det visade sig att två unga kvinnor, Svetlana och Lena, båda 18 år, lyckats ta sig ut ur teatern. Och explosionerna? Det var terroristerna som sköt efter dem med granatgevär, utan att träffa och utan att skada.

Utanför skolan ställde sig Galina Golichova, en kvinna i 50-årsåldern, för att inför tv-kamerorna läsa upp ett brev undertecknat av de anhöriga till gisslan och ställt till den ryske presidenten Vladimir Vladimirovitj Putin. Uppmaningen: Upphör genast med kriget i Tjetjenien.

När hon läst färdigt steg en liten man fram i tv-ljuset. Det var Anatolij Zorudin. Han höll upp ett fotografi av sin son Sergeij, 17 år, en av de över 600 i gisslan, och ropade högt ett enda ord:

- BRAVO!

Bo Lidén, Sture Olsson