"Jag hoppas det är slut nu"

Hörby vill att tragedin äntligen ska få en upplösning

1 av 3 | Foto: TOMAS BERGMAN
såren rivs upp igen Lars Christensson, tvätteriägare, utanför Tipsboden där dagens löpsedlar berättar om männen som nu förhörs om mordet på Helén. Christensson uttrycker sig som de flesta andra som vill prata om det nya anhållandet: - Jag hoppas innerligt att det ska vara slut nu, säger han.
NYHETER

HÖRBY

Löpsedlarna med bilden på Helén Nilsson sitter där igen och i det höststilla samhället talar man om sina dubbla känslor: innerlig önskan att mordet nu ska klaras upp, envis oro över att förhoppningen ska grusas som alla gånger tidigare.

Det är gott om gratis p-platser på Gamla torg, bara en gäst på fiket, nästan ingen trafik på Storgatan och Nygatan, hög luft och mycket tyst. Ty det här är en liten kommun, 13 854 invånare, och många är borta på dagen: tolv procent lantbrukare utanför tätorten, ännu fler som pendlar till jobben i Lund och Malmö och Kristianstad och de stora barnen som går på gymnasiet i Eslöv.

Utanför lågprisaffären, där kompisarna väntade förgäves på Helén den där kvällen i mars 1989, är det öde på parkeringen. Ån forsar i ett fall under vägen och vid stenbron nära platsen där den tioåriga flickan rövades bort kvackar ett gäng änder.

Obehag under ytan

Ett slags svensk idyll. På ytan. För obehaget har funnits här i alla dessa år och det ouppklarade mordet har häftat vid namnet Hörby.

- Jag märker det när jag träffar folk i andra delar av landet. Några, de äldre, minns Hörbys radiosändare som var så känd en gång men de flesta pratar om mordet och frågar vad som händer i spaningarna och beklagar oss, säger Kjell-Åke Persson, 58, centerpartist som nu börjar sin tredje period som kommunalråd.

Hans rum vetter mot kyrkan och gräsmattan där tre män just håller på att blåsa samman väldiga högar av löv och bokollon och träden snart står helt kala.

Hur känns det denna dag när två män anhållits och polisen just haft presskonferens för att berätta om sitt genombrott?

- Jag har ingen direkt kontakt med polisen men jag tycker det verkar som om det finns mer substans i deras misstankar än vid tidigare gripanden. Jag hoppas innerligt, inte minst för Heléns familj och anhöriga, att den här tragedin nu får ett slut. Jag är ingen själasörjare men jag är övertygad om att föräldrar som inte vet hur, var, varför eller av vem deras barn dödades aldrig kan sluta ställa sig de frågorna. Om vi får ett svar nu, om de anhållna erkänner eller binds vid mordet ... ja, jag tror det vore bra för alla.

Runt hörnet från kommunhuset, störste arbetsgivaren med 950 anställda, och förbi en av byns många pizzerior, på den sida av torget som ligger i varm eftermiddagssol finns Tipsboden. I fönstret hänger löpsedlarna och därinne pratar många om Helén, säger att det är hög tid att mordet klaras upp "så att man kan gå vidare" men uttrycker också bekymran för att det ska sluta som tidigare gånger.

"Hopp och förtvivlan"

- Det har varit så mycket hopp och förtvivlan, framsteg som blivt bakslag att vi inte vågar tro riktigt att det är mördarna som är fast. Tror gör vi inte förrän de är dömda, säger en man.

Liksom flera andra vill han inte lämna ut sitt namn. Ja många vill inte prata alls med oss. På det viset har människor i Hörby också märkts av de tretton årens uppmärksamhet: de är innerligt trötta på journalister, förbannade på "alla lögner och överdrifter".

Bo Karlsson, 66-årig skogsarbetare, håller inte med om det.

- Nja, ni gör väl ert jobb bara. Om polisen tar nån måste ni ju berätta det, säger han.

Sparsam trafik runt torget

Han sitter på bänken utanför Tipsboden, därifrån kan han följa den sparsamma trafiken runt torget och se några sena lunchgäster lämna byns stolthet, den slottsliknande tegelborg som kallas Stora Hotellet men efter sega politiska strider sålts ut av kommunen och nu för första gången går bra sedan flera av rummen gjorts om till lägenheter.

Han har blå keps som skyddar mot den låga solen och säger att han naturligtvis hoppas att mordgåtan är nära en lösning.

- Fast det har ju varit nära förr...

Karlsson, född och uppväxt i byn, minns mordet väl, också av personliga skäl.

Hörde barnskrik

- Vi var tre som jobbade några kilometer norr om Hörby. Min bror och jag och en till. Det var dagen efter flickan försvann när vi hörde en bil köra in på en smal skogsväg och sen jävla höga barnskrik. Vi trodde det var ett dagis på utflykt med en massa ungar. Men när vi kom dit så var det bara en ensam man i bilen och när han såg oss gjorde han en rivstart och försvann. "Skriken måste ha kommit från nån i kofferten", sa vi till varandra. Brorsan gick till polisen och berättade men jag tror inte det blev nåt mer av det.

Att den sociala kontrollen är stor i Hörby håller kommunalrådet med om. Många har bott här i generationer och sett kommunen förvandlas från den kotätaste i landet till en pendlar- och pensionärsort med låga hyror och villapriser, låg arbetslöshet (under två procent) och ovanligt hög medellivslängd.

Vinkar till nästan alla

En som sannerligen ger syn för sägen att "alla känner alla i Hörby" är Lars Christensson, innehavare av tvätteriet (också det vid torget). Under vårt samtal på hörnet mittemot banken måste han heja och vinka till snart sagt varje bil som passerar och byta några ord med alla som kommer gående.

- Det blir så på en liten ort, säger han.

Här finns också en förklaring till att mordet på Helén så engagerade både befolkningen och de poliser som haft hand om fallet. Det var inte bara det att Helén var "ung och söt och levnadsglad och att hon först var försvunnen i sex dagar och många deltog i letandet och att hon sedan hittades brutalt mördad" som Kjell-Åke Persson säger. Det var också det att bilden av det trygga livet på landet spräcktes - och att så många kände flickan och känner hennes familj.

Båda är från trakten

- Det gör jag också, säger Lars Christensson. Jag stöter ofta på Heléns pappa här vid torget. Men vi pratar aldrig om mordet.

Christensson uttrycker sig nästan exakt som andra som vill prata om det nya anhållandet. Han "hoppas innerligt att det ska vara slut nu".

En sak bekymrar honom dock: om de anhållna männen, båda från trakten, visar sig vara de skyldiga känner han nu också två mördare och deras familjer.

Kvällen är på väg, och regnet.

På kyrkogården, inte heller den särskilt långt från torget, står friska blommor i en vas på Heléns grav. En vaktmästare berättar hur det sedan ett halvår dykt upp nya blommor om nätterna och hur polisen hållit vakt i närheten som om man spanade på någon som försökte gottgöra en illgärning.

13 år av hopp och förtvivlan

Bo Lidén